A suitable Vengeance - Elizabeth George (1991)

Då var det bevisat igen. Känslor är så otroligt mycket mer spännande än mord. Har läst ännu en bok av Elizabeth George, hennes fjärde kriminalroman om Lynley, A Suitable Vengeance, 1991 (En högst passande hämnd). Karaktärerna lever i mig och jag vill veta hur det går för Barbara och hennes mamma nu sedan pappan dog i slutet av tredje boken. Men tji fick jag. Barbara Havers är knappt med i fjärde boken. Men det roar mig enormt att hon svischar förbi helt kort och rynkar på näsan åt Lynley. Inte tänker hon ta någon extra hänsyn bara för att den misstänkte mördaren är en kollegas yngre bror - nej då. Tvärtom. Knarkande överklass skulle hon aldrig kunna känna någon sympati för.

A Suitable Vengeance är en tillbakablick hela boken, när Elizabeth George fördjupar sig i övriga huvudpersoners bakgrund och känsloliv, vilket trots hennes nogsamt genomförda mordintriger ändå tycks vara hennes huvudintresse. Denna fjärde bok handlar alltså om Thomas Lynleys uppväxt, som äldste son och alltså earl i en adelsfamilj från Cornwall, samt vännen Simon St James, också adlig? men inte så förmögen, som blev invalid via en bilolycka då Lynley körde. Och deras kvinnliga vänner, eller vad man ska kalla dem, som senare även arbetar ihop med dem.

Som vanligt är Elizabeth George smart. Nu kommer förhistorien till den information hon planterat ut i tidigare böcker. Kanske är det just därför det är extra spännande att läsa om hur fel personer förlovar sig. Trots att vi vet att de kommer att skiljas åt. Hela tiden frågar jag mig - när och hur kommer kursändringen?

Men visst kan jag opponera mig mot att deras bekantskapskrets är så snäv, att det är en så liten, sträng fyrkant. Två män och två kvinnor, först ihop med 'fel' person, byggt på vänskap men inte 'rätt sorts kärlek'. Och efter många år av tvekan och oro och rädsla byter de och då faller allt på plats? Känns inte det lite unket snävt som vänkrets? Hur kan det komma sig? Vi har ju tidigare hört att Lynley tidigare flirtat vitt och brett. Men i dessa böcker är det bara Deborah och Lady Helen som gäller, en i taget, med år emellan. Varför? I slutet menar Helen, att Lynley bara skyddat sitt sårbara jag via ytliga relationer, men när det 'verkligen gäller', så är han betydligt djupare engagerad, även om han blundar för sina egna känslor.

Deborah är dotter till Simons 'tjänare', snarare invalidens personliga assistent, så de har umgåtts sedan hon var sju år. Där sätter jag också frågetecken. Däggdjur och fåglar lär styras av en sorts nedärvd instinkt som hindrar incest, genom att inte få erotiska känslor för personer man växt upp tillsammans med, människor som därför har samma 'lukt'. Människor lär ha liknande mönster. Förutom syskon, även dem man gått i småskola och internat ihop med. Det lär vara extremt ovanligt att bli kär och gifta sig med dem man känt så före 11-årsåldern. Alltså skulle man kunna bli kär endast i personer man börjat umgås med först efter 11 års ålder. Så varför vill Simon och Deborah inte vill vidga sina vyer ...

Men visst är Elizabeth George i övrigt duktig på att göra allt psykologiskt trovärdigt. Jag glömmer gärna alla gamla teorier när jag läser hennes bok, även om några formuleringar känns mer psykologibok, än verkliga analyser som folk kan tänkas ha av sig själva. Men boken griper mig, jag kan inte sluta läsa, tills jag får veta hur och när allt bara blev tvärtom...

Och även om deckargåtan är underordnad för mig, så är den klurig och oväntad ända intill den sista upplösningen. Jag vandrar omkring i Lynleys och St James funderingar hur sjutton allt hänger ihop. Och får tid att tänka själv också.

Men som sagt, jag fick inte veta hur det gått för Barbara och hennes mor. Så nu måste jag ju läsa en bok till om henne och Lynley.