Mosippan kom ut 1998 som andra delen i trilogin om Nancy. Jag har nu slukat den lika begärligt som del 1, Glasfåglarna. Slutkänslan blir ändå att detta är en klar mellansträcka, en transport från del 1 till del 3.
Glasfåglarna snurrade sammanhållet kring den äldre halvsystern Dora och hennes tragiska öde. Mosippan tilldrar sig två år senare, från sensommaren 1940, över den svinkalla krigsvintern 1941 och ännu en sommar och höst. Dora är död och kriget splittrar upp familjegemenskapen än mer, bröder och svåger ligger i fält. Ovissheten dallrar. Krigsfaran, rädslan för att tyska soldater ska komma smygande i skogarna, avskyn inför nazistsympatisörer, den vaga osäkerheten kring vem man kan lita på.
Mosippan, denna i deras hemtrakter rätt ovanliga lilla växt, till vilken Nancy för sin första pojkvän vid deras första generade träff: 'Den krusiga mörkgröna bladrosetten låg flat mot moränen, klockan var nedåtböjd och havsluten, vitrosa, silkesluddig på utsidan, nästan röd inuti. Och när man böjde sig och kikade in i kalken såg man det gula på bottnen, ståndarkransen med pistillen i mitten. Plötsligt var jag alldeles lugn.' (s. 211)
Jag ser Mosippan som symbol för Nancy själv, det lilla silkesluddiga blomhuvudet som sakta tar sig upp ur moränen - Nancy söker frihet och ett bättre liv, mem vet inte riktigt hur det ska gå till. Korrespondensstudierna vågar hon inte riktigt ta på allvar. Jobb som posttransportör får hon dock, och en osannolik inkomst av 90 kr i månaden, när männen tagits ut i försvarstjänst. Den halvslutna vitrosa blomman, röd inuti, är också Nancys utforskande av sin sexualitet - men också snart nog förlusten av kärleksdrömmen, krossandet av alla illusioner.
Och så dör fadern, just som Nancy planerat att spänna ut sina vingar för vinden. Där tar boken slut. Och jag är så glad att jag redan äger även del tre, som heter just bara Nancy, så jag får veta hur det går. För jag anar att det antagligen blir svårare att lämna modern som just blivit änka, för att kunna bygga sig ett eget liv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar