Nancy av Elsie Johansson

Nu har jag avslutat Elsie Johanssons trilogi om Nancy. Helhetsintrycket är storartat.

Den avslutande delen heter just Nancy och kom redan 2001, men jag har alltså inte läst serien förrän nu. Jag är dock mycket glad att jag har böckerna. I min bokhylla ska de definitivt stanna.

Glasfåglarna, första boken, var en suverän sluten enhet i sig själv, med äldsta systern Dora som den sammanhållande stommen, hennes liv och död. Syskonkärleken mellan Dora och Nancy gjorde att Nancy också fanns till, den unga den som upptäcker livet och samhället. Även om allt slutar i elände - Dora dör och kriget bryter ut.

Efter det kändes Mosippan, andra boken, mer som en transportsträcka, kanske för att mellansystern Bettys liv kom mer i förgrunden, hon som alltid är avundsjuk och ogin mot Nancy, samtidgit som hon flyttat bort från hemmet, till köpingen och därför egentligen inte längre är i centrum. Bara svävar som en svart skugga vid horisonten. Men det gör också kriget. Krigsvintrarna, Nancys jobb som posttransportör i de råkalla snörika gryningarna. Bröder och svåger ligger långa perioder i fält. Bristen på män gör att kvinnorna får större möjlighet till arbete. Den effekten samt mörkläggning och ransoneringskort är det enda som skvallrar om att andra världskriget pågår.

När Nancy, sista boken i trilogin, börjar har fadern dött. Hon och modern är ensamma ännu en kall snörik krigsvinter. Tomheten råder. Nancys planer på att flytta och studera går om intet. Hon ger upp, blir deprimerad. All tomhet och sorg, Nancys nedvärdering av sig själv, hotar att göra boken till ännu en seg transportsträcka. Livet knallar på, det är intressant, en och annan människa dyker upp och försvinner.

Första gången det svider till, är första julen direkt efter faderns död 1941, då Betty och brodern Lennart på besök börjar grumsa om att de vill ha ut farsarvet, hellre än att Nancy bara ska gå hemma och ha det bra och äta upp det som finns kvar av det. Vilket naturligtvis är helt fel. Nancy är den enda med fast inkomst som fattiga Frida nu har att förlita sig på. Även om hon aldrig skulle nedlåta sig till att leva på sina barn. Alltid blir det någon råd, som Frida säger. Hon är om sig och kring sig och hjälper bönderna mot en matbit här och där. Hon försvarar Nancy för anklagelserna och bestämmer sig för att nog ska hon arbeta ihop till farsarvet. För inte vill hon var skyldig någon något.

Då kommer den andra förvånande scenen. Bouppteckningen. Fjärdingsman vill vara hygglig och skriva ner beloppet på stugan som fadern blivit lurad av markägande bonden att köpa - utan mark - för 800 kr. Det har ju gått 20 år. Men det går inte Frida med på. Hon har kvittot. Det ska stå 800 kr. Hon får som hon vill. Först ett halvår senare får vi veta hur klok hon varit. När hon och Nancy får möjlighet att överge den dragiga stugan och flytta till Uppsala, då går hon för att sälja tillbaka stugan. Och då har hon svart på vitt att den är värd 800 kr. Hon får ut 650 kr. Tänk om Fjärdingsmansmans välvillighet att skriva 500 kr, (för att hon skulle slippa gå från gård och grund bara för att kunna betala ut farsarvet), då hade hon fått ut mindre.

Farsarvet har hon vid det laget redan betalat ut, hon har tjänat ihop pengarna genom att sy skjortärmar, den tidens manufaktur, specialiserat löpande bandsarbete hemmna i stugan.
Pengarna från stugan känner hon dock ändå inte är hennes, det är faderns amerika-arv. Det skall sparas på postsparbanksbok, om inte annat så att barnen inte skall behöva lägga ut för hennes begravning. Hon är full av stolthet hon Frida.

Frida heter också min farmor. Hon var också född på 1890-talet, bodde i en liten röd stuga, knapert. Farfar sydde och farmor strök, hos den lokale skräddaren. Frida fyller 50 år i denna bok, precis som jag själv gjort i år. Just som hon flyttat till Uppsala, fått jobb och säker inkomst, ett nytt liv, och till och med en ny partner. Nancy själv är född 1923, samma år som min mor. jag tittar på foton av min mor, med den typiska 40-talsfrisyren med sidbena och vågor, i favorit-kläderna, långbyxor med kavaj. En tuff brud - men oh så osäker.

Nancy har kallats Elsie Johanssons alterego. Boken är ju skriven i första person. Men Elsie är född 1931, alltså åtta år yngre än min mor, och även om både Nancy och Elsie jobbat på posten så var det vid olika tider i historien. Nancy är inte Elsie, mer än möjligen till temperamentet.

Men hon använder sig av diverse metoder för att vi trycka på det realistiska. Hon berättar i jag-form, om sin almanacka, om det lilla hon skrivit in i den. Hon beskriver fotot av familjen på mammans 50-årsdag, litet 9 x 6 cm och svartvitt, där det är svårt att se alla ansikten utan förstoringsglas.

Jag sympatiserar med Nancys sorg över flytten till Uppsala, hon förlorar både jobbet (en egen funktion i samhåället) och naturen i Dalängen där deras torp låg. Jag själv jobbar ju i motsatta riktningen, har nu vid gränsen till 50, skaffat mig ett sommartorp, dit jag kan komma och njuta av växtligheten, bort från den trånga lägenheten, som dock är varm och bekväm, och alls inte gasosande och kall och dyster som den enrummare, med dass på gården, som Nancy och Frida flyttar till.

Ändå blir jag otålig på Nancys dysterhet, inbundenhet och brist på företagsamhet. Trots att jag vet att sådana perioder inträffar i allas liv. Vi måste gå inåt och lida, för att hitta den bästa vägen ut. Hermods kursbrev, för att kunna tenta av Realen, ligger oanvända, halvvägs. Hon kan inte tenta av utan att resa till Skåne på preparandkurs i tre månader. Men det är för dyrt. Hon är olycklig över ojämlikheten. Vem som får gå i skola eller inte. Att det hänger på inkomsten. Det känns övermäktigt för henne.

Men så vänder allt i slutet av boken, det närmar sig krigsslutet, Nancy blir ensam när Frida flyttar ihop med den nya mannen, arbetskamraten. Nancy har hela tiden mest av allt lidit av att ingen älskar henne. Och hon menar då någon man. Att hon bara är ett fjärde stödhjul när hon är utan med väninnan Solan. Hon har inte smält att hon blev övergiven av sin första stora kärlek, studenten som var på besök en sommar. Hon hade trott på den kärleken och blev övergiven.
Var hon så värdelös?

Men så får hon oväntat en injektion kärlek, av sin svåger. Och åter ser hon bara i rosenrött. Det var ett vitaminpiller hon behövde. Inte så att hon tror på dess framtid. Men åter har hon fått sitt värde tillbaka. Hon är inte bara konstig och värdelös. Inte heller tänkter hon döma sig själv för att hon 'horat med sin svåger'. Det hon såg vara bara en vacker kärlekslängtan, mellan två människor som tryggade sig till varandra i en svår stund. Det gav livet tillbaka för Nancy.
Hon ser den älsklige mannen i rosa. Säger till väninnan att kär är hon inte - men hon älskar. Den oegennyttiga kärleken, den som inget kräver. Hon är inte låst och kan därför åter bli kär.

Det viktigaste är väl just det - att hon lär sig att hon själv kan älska. Det viktiga är inte ifall den man älskar tar emot. Utan att man är medveten om sin egen förmåga att älska. Då blir livet genast ljust och hoppfullt. Då kan hon bära insikten att han gjorde sin egen fru med barn i samma veva. Värre än så var inte systerns och svågerns äktenskapliga problem.

Men nu kommer krigsslutet, Nancy flyttar til Stockholm med sin väninna Solan. Nancy har fast jobb på postgirot, hon tar lån och ledigt för att kunna resa till Skåne och avsluta sin realexamen. Hela livet ligger framför dem. De har alla möjligheter att lyckas. Nu har de bestämt sig.

Sista boken knyter ihop helheten hos alla tre. I Stockholm går Nancy till Doras grav, och hon inser att levande och döda måste släppa varandra. De döda tycker att de levande måste leva vidare sitt eget liv, inte låsa sig vid det förgångna. Alltså måste de levande släppa de döda, för att få det liv de är förtjänade, med allt positivt som kan komma dem till mötes.

Så hur än tveksam jag var i den långsamma dystra början av boken, så blir slutomdömet.
En fullgjuten helhet. Suverän.