Järnvägen av Juhani Aho (1882)

I somras läste jag Järnvägen av Juhani Aho, 1882, tryckt av Atlantis 1978. Det är en helt underbar bok. Inte minst för att den är mästerligt illustrerad med 55 teckningar (eller etsningar?) av Raimo Puustinen. Boken är i större format än övriga böcker, dvs djupare in i bokhyllan och därför fyrkantig. Allt för illustrationernas skull inser jag. Det är otroligt noggranna bilder av huvudpersonerna Matti och Liisa, deras häst och hemmiljö, m m på den finska landsbygden. Det är bilder att fastna i långa stunder.

Juhani Aho är en pseudonym för Johannes Brofeldt, men han kom 1906 att ta den som sitt riktiga namn. Född 1861, var han bara 21 år när han fick Järnvägen utgiven. Inspirerad av den franska realismens programprinciper studerade han Matti och Liisa, från den avlägsna finska bondebygden, deras sätt agera i sin livsmiljö, och sätter sedan in dom i en ny situation - Järnvägen - för att se hur de reagerar inför denna nymodighet. Först hör de bara talas om begreppet och undrar vad det kan vara, om det kan vara sant eller bara en saga, om andra försöker lura dem. En märkvärdig väg av järn, hus på hjul, som går med eldens kraft. Ett splitternytt mirakel. Och beger sig slutligen iväg för att se med egna ögon.

Förutom de underbara illustrationerna (skapade så sent som 1973), så är texten ren och klar, en njutning att läsa. Texten innehåller finstämd humor kring den mänskliga svagheten att inte vilja erkänna att man inte vet och inte förstår något man inte stött på. Händelseförloppet och relationerna människor emellan beskrivs med antydningar och enkla ord. Föredömligt.

Ett fint exempel på 1880-talets socialrealism, som Aho blev den som införde till Finland.