Edith Wharton (1862-1937) var en amerikansk författarinna född inom New Yorks överklass. Åren 1866-72 tillbringade hennes förmögna familj med resor i Europa (Frankrike, Spanien, Italien, Tyskland) vilket gjorde unga Edith flytande på flera språk (franska, tyska, italienska). Hon kom också att resten av livet älska resor, och lär ha korsat Atlanten 60 gånger, och de sista 30 åren av sitt liv var hennes bas Frankrike (där hon också är begravd) och där hon var värdinna för en av Paris mest populära litterära salonger.
Edith Wharton fick 1921 Pulitzerpriset för sin roman The Age of Innocence, första kvinna som fick detta pris. Och lär ha nominerats till Nobelpriset 1927, 1928 och 1930. Jag har ännu inte läst den prisbelönta romanen, men har naturligtvis sett filmversionen, vilken väckte mitt intresse.
Nu har jag läst ett av hennes tidiga verk, den första kortromanen The Touchstone. Och som sådan är den imponerande välskriven. Ett ungt par från New York, där mannen Stephen Glennard vill gifta sig med Alexa Trent, men han har inte råd. Men han har en uppsjö av brev från en känd författarinna, Mrs Aubyn, avliden sen ett par år. Nu har litteraturforskare börjat skriva hennes biografi och eftersöker brev, eftersom hon verkade ha ont om vänner.
Att sälja dessa brev skulle ge Glennard ett startkapital att gifta sig på. Han är själv inte litterärt intresserad, och var mer irriterad på än glad för alla brev hon skrev till honom. Hur än berömd författare Mrs Aubyn varit, hade hon tydligen saknat vänner. Glennard hade som sådan varit motvillig, och beslutar nu att sälja breven. Och kan då gifta sig, vilket hade blivit allt mer pressande eftersom han riskerade mista Alexa om det drog ut mer på tiden.
Men Glennard berättar inte var pengarna kom ifrån. Alexa hade just läst en roman av Mrs Aubyn när de träffades, och han nämnde att de var bekanta, men nämner inget om hennes brev. Breven väcker stort intresse och nyfikenhet när de utges, mycket större än han väntat sig, vilket leder till att hans eget dåliga samvete växer. Folks ohöljda nyfikenhet väcker hans självförakt, att han utlämnat något så privat, och ökar rädslan att sanningen ska avslöjas, att hans hustru ska förakta honom och skada deras kärlek. Hans rädsla gör att han själv börjar dra sig undan och själv blir upphov till det han själv befarat. Deras äktenskap blir stelare, de delar inte längre samma intressen och vänner. Glennard flyr in i sitt arbete.
The Touchstone (Prövostenen) känns som en mycket bra ingång till hennes författarskap. På cirka 100 sidor skildras huvudsakligen Glennards psykiska strid under flera år, från den först fruktlösa uppvaktningen av Alexa, till giftermål, deras första lilla billiga hus på landet, tills Glennards oroliga själ får dem att återvända till New York, staden, när han vill ha fler möjligheter att undvika intimitet med Alexa, i sin rädsla att 'avslöjas' - fram till det slutliga avslöjandet och förlösandet av deras psykologiska kris.
Texten igenom är atmosfären psykologiskt spänd, Wharton håller mig intresserad av hur intrigen ska utvecklas. Ett huvudtema i texten gäller om det är rätt att offentliggöra privata brev. Om även en berömd författares privatliv ska helgas eller inte. Åtminstone borde författaren hinna kallna i kistan, låta åren gå, så intresset kan handla om litteraturen och inte om skvaller.
Vilket får mig att tänka på Selma Lagerlöf och Sophie Elkan som just vid sekelskiftet kom överens om att bränna varandras brev för att de redan insåg att eftervärlden skulle vilja läsa dem. Många av Elkans brev förstördes. Och Lagerlöfs brev blev inte offentliga förrän från 1990. Alltså var ämnet på tapeten vid förra sekelskiftet.
Glennards äktenskap utsätts alltså för stora påfrestningar på grund av den skuld och skam han känner, frågan är väl inte ifall vi håller med om detta idag, då många skriver nyckelromaner med öppna avslöjanden av kända personer, och gör TV-serier om brittiska kungahusets skandaler, och mycket liknande. Antagligen kan vi idag inte bara gräva i skvaller, utan även sympatisera med den utsatta. Glennard är rädd att bli fördömd av sin omgivning, och än mer av sin hustru.
Om man ska försöka beskriva Whartons stil så kan man jämföra med såväl Jane Austens fräna humor och Henry James karaktärsdjup. Men texten är snabbläst, och elegant utförd, och håller mitt intresse uppe från första till sista sida. Där Austen avslutar med ett lyckligt äktenskap, granskar Wharton i stället äktenskapet och hittar de psykologiska fällorna.
Texten kan sägas notera könsskillnader, de psykiska. Mannen slåss med sitt Ego och uppfyller därmed sina egna värsta farhågor. Medan hustrun är intuitiv på ett sätt mannen aldrig ens kunnat tänka sig. Hon luskar tidigt ut varför mannen mår dåligt. Hon försöker lindra hans plågor, men han inser det inte.
Men de återfinner varann, och hustrun vill göra avbön genom att betala tillbaka pengarna. Tror inte Glennard egentligen ser någon vits i den biten - för vem ska de betala till? Mrs Aubyn är död och har inga släktingar. - Men Alexa hittar meningen i hela upplevelsen, som om Mrs Aubyn är den som fört dem samman - trots allt. De har gått sitt golgata genom henne och måste nu erkänna henne och bli de vänner och supporters, hon önskat sig men aldrig fick i livet.
Det är en litterära pärla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar