Vendetta - Jan Guillou (1991)

Vendetta är den mest spännande Hamilton thrillern av de första sex delarna. En bladvändare, inget onödigt teoretiserande. Antar att det beror på menings-fältet som Eco talat om. I Vendetta har några Boforsdirektörer blivit kidnappade av den sicilianska maffian, och Hamilton får uppdraget att medla mellan. Eftersom jag redan sett en rad maffiafilmer och har en rad vetskaper på området, så förväntar jag mig genast och avläser dold spänning i allt möjligt.

Hela boken igenom oroar jag mig för att även Hamiltons sambo och deras spädbarn ska råka illa ut i någon typ av motdrag. Inte så troligt, med tanke på att de är kvar i Stockholm utan kontakt med Hamilton, som befinner sig på Sicilien. Så Guillou rör sig inte alls åt det hållet, den här delen saknar i det stora hela relationer och koncentrerar sig helt på manliga krigslekar. Ändå slutar inte den oron i mig förrän jag läst fram till sista sidan.

Dessutom stolpade Hamilton i början av boken ut ur deras gemensamma lägenhet med några korta ord att han vill skiljas. Han lämnade sin nyckel och gav henne inte tid att svara. Han hade slutligen fattat sitt beslut. Han flyr från alla relationsproblem, in i sin agenthjälte-upptagenhet. Om jag läser sjunde delen så får jag kanske veta mer åt det hållet. Det lustiga är att jag själv skapade spänning i en sorts förkänsla att det 'kunde hända' att familjen blev inblandad, hur än långt bort de var, vilket naturligtvis skulle kännas enormt orättvist och elda på känslorna.

Humor är svårt, för att det är så personligt. För att förstå ironi, måste vi känna igen oss. Därför åldras humor i allmänhet, ju längre sedan den skrevs, desto svårare att förstå - om skämten inte rör något allmänmänskligt (som hos Jane Austen, som tycks ha evigt liv åtminstone för människor intresserade av relationer). Guillou använder Hamilton-serien, inte bara för att skapa en agent-hjälte, utan försöker även driva med svenska institutioner, politik etc, På det sättet är han väl nästan en sorts arvtagare efter Bo Balderson.

I första boken skrattade jag åt att agenten Hamilton får titeln 'byrådirektör', att gömma sig bakom. I den här boken försvinner Hamilton till Sicilien, på eget initiativ, i hemlighet, under förevändning att han ska vara 'pappaledig' med sin lilla dotter. Vilket naturligtvis avslöjas så snart journalisterna börjar skriva om händelserna. Alltså blir bokens slutliga antiklimax, efter lyckat utfört uppdrag, att Hamilton anklagas för 'bidragsfusk' - han måste betala tillbaka sin föräldrapenning, 13.623 kr - småpengar i sammanhanget.

Coq Rouge - Jan Guillou (1986)

På min väg genom den svenska deckarhistorien har jag nu även avsmakat första delen i Guillous Carl Hamilton-serie - Coq Rouge - en 'svensk James Bond'. Den svenska paradoxen att han är 'byråchef' roar mig. Här förnyas den svenska deckargenren, efter årtionden av pusseldeckare.

Idén var att tvärtemot polisromanens gräsrotsperspektiv, som kommit att bli moralens förkämpe, i stället granska samhället uppifrån, ur spionperspektiv, vilket gav ett annat politiskt perspektiv. Påvisa hur osynliga marionettrådar uppifrån styr och för bakom ljuset, lägger ut dimridåer och medveten missinformation.

Erik Ponti (från Det stora avslöjandet (1974) och Ondskan (1981)) får också vara med på ett hörn, om än i en biroll denna gång. Hur än 'berömd journalist' misstänks han för samröre med terrorister och skuggas. Enligt uppgift en sann händelse ur Guillous eget liv och naturligtvis en alldeles för spektakulär händelse för att inte få hamna i en roman.

Hur än omständlig Guillous berättarstil kan vara, så glimmar resonemangen till med jämna mellanrum, tillräckligt för att hålla mitt intresse uppe. I Coq Rouge förklaras hur lätt svensk lag kunde stämpla terrorister, "svensk lag kräver inte att en terrorist skall vara terrorist för att vara terrorist, utan blott terroristmisstänkt. Definition på en misstänkt är att han är misstänkt, alltså terrorist."

Linje Langeland - Vic Suneson (1972)

Ingenjör Sune Victor Lundqvist var samtida med Stieg Trenter och skrev under pseudonymen Vic Suneson en lång rad deckare. Men han skrev inte rena pusseldeckare utan var enligt uppgift förste i Sverige med att låta ett gäng kriminalare återkomma i flera böcker. Alltså långt före Sjöwall-Wahlöö.

Nu har jag ännu inte snubblat över någon av hans tidigare böcker så jag kan jämföra, men har läst mig till att han gärna ändrade stil och experimenterade. Det var inte samma personer i bok efter bok, utan varierades, försvann och kom tillbaka. Linje Langeland (1972) har en av hans tidigaste kriminalare, Kjell Myhrman, med i utkanten. På semester i Danmark hamnar han och hans fru mitt i en komplicerad intrig med drag av spionthriller, en flyktingthriller med då rådande spänning mellan Öst- och Västeuropa.

Hela den här rastlösheten i författarskapet får mig att tänka på Dashiell Hammett, liksom Kjell Myhrmans jargong vad gäller alkohol och pigga fru får mig att associera till Hammetts Nick Charles (Den gäckande skuggan).

Linje Langeland tilldrar sig på de danska öarna och flyter lätt fram, trots komplex intrig, med många karaktärer i en strid ström av dialog, som ger mig en TV-deckar känsla av flykt och jakt i täta klipp.