Jag har funnit ännu en mycket läsvärd historia av Joseph Conrad, "The Secret Agent". Ju längre in i texten jag kommer desto mer fulländad känns texten. Anarkism och bombdåd hörde till sent 1800-tal och sekelskiftet 1900. Oron ökade när de revolutionära tendenserna växte sig allt starkare i Ryssland, och krigshetsare runt i Europa.
Conrad gav sig in på området , som alltid psykologiskt intresserad, vad som styr och skiljer olika karaktärers livsinställningar, och inte minst hur folk pratar förbi varandra, och missförstår. Han för oss runt mellan olika karaktärer för att skapa en mångfacetterad bild, och fördjupa alla möjliga orsaker och livslögner och situationer.
Och vad som i början kanske kan känns lite segt, växer till nyfikenhet, som växer till allt större spänning, blir psykologisk skräck, invävt i nästan Dickenskt smogfyllda prång i Londons mindre bemedlade kvarter, där såväl orättvisor som fördomar gror. Människor pratar förbi varandra, litar inte på varandra, försöker nysta sig igenom sina svårigheter.
Conrad är både analytiker och psykolog, som bygger landskap som väcker min nyfikenhet, samtidigt som han försöker förstå sin tid. Conrad gör också hopp i sin tidslinje, för att fördröja den insikt som jag tidigt anat mig till, om vem som blev offret för 'bomben', avslöjandet fördröjs, gör mig kanske lite onödigt förvirrad, men snart är jag tråden på spåren igen, fram till insikten om hur allt hänger ihop. Det finns också några små villospår, signalement som är snarlika för att med fördröjning öka spänningen. Allt är elegant sammanfogat.
Historien handlar inte bara om anarkister och bomber. Utan även om dubbelagenter, vilket måste vara ett tidigt nedslag i en på 1900-talet allt populärare genre. Det är spännande att se tidiga frön av detta. Och till skillnad från Chestertons skämtsamma variant på samma område samma år (The Man who was Thursday, 1907) så ligger Conrad helt åt spänningshållet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar