Jag fick Disneys film 'Peter Pan' (1953) som serietidning långt innan jag såg filmen, men serien läste jag om och om igen. När jag nu har läst romanen om Peter Pan inser jag att Disney följde texten bra så nära. Mycket beror säkert på att James Matthew Barrie (1860-1937) skrev den som pjäs, vilket i princip är ett färdigt manus. Den hade premiär 27 december 1904, med omedelbar framgång, gick för slutsålda hus, så 1911 skrev Barrie ner samma historia som roman, för att kunna sprida den till en större läsekrets än pjäsen. Texten är också skriven med en tydlig berättare, Barrie berättar om den Peter Pan som redan är välkänd, pojken som inte ville bli vuxen, den som alla barn känner till.
Och sedan dess har den spridits över hela världen och blivit en av grundmyterna i det moderna samhället. Vi vill inte bli vuxna, i synnerhet inte pojkar. För i Peter Pan är det Wendy som får stå för kvinnligheten, moderskapets symbol. Tingeling (Tinker Bell) är avundsjuk och lynnig, men kortlivad och efemär. Tiger Lily, indianhövdingens dotter, är den stolta, juvelen att rädda från onde kapten Hook. Wendy är den eviga stora modern, trots att hon bara är en liten flicka. Kärnan till henne fanns i James Barries mor, som blev moderlös redan vid åtta års ålder, och då genast fick bli en lillgammal fostermor åt sin lillebror och skötte framgent hushållet. Så det var den viktorianska kvinnobild Barrie växte upp med.
Neverland är fantansins rike, utanför tid och rum. Peter Pan är glad, oskyldig och hjärtlös ('gay, innocent and heartless', och så länge barn är så glada och fria, överlever älvorna (the fairies). Att vara fri från all skuld kan uppfattas som 'hjärtlös'. Peter lever helt i nuet, så han närmast saknar minne, tänker inte tillbaka, helt upptagen av sig själv och sina fantasier och äventyr i nuet. Kärnan till historien är hur Barrie och hans mor försökte hantera sorgen efter den bror som dog på sin 14-årsdag (när Barrie var 6 år), för dem fick han fick leva vidare evigt oförändrad, en själ i landet utan tid och rum. Vilket är Peter Pans kärna.
1898 började Barrie skriva på en vuxen-novell som 1902 trycktes under titeln "The Little White Bird", om en baby som flyger ut genom fönstret, bort från sin mor, till Kensington Gardens. Ännu ett sätt att hantera sorgen efter försvunna/avlidna barn. I slutet av 1800-talet lär 15% av alla barn ha dött före fem års ålder. Efter detta skrevs alltså pjäsen och fick premiär 1904, och därefter skrev han ett antal förhistorier, novellsamlingeln Peter Pan in Kensington Gardens (1906) om spädbarnet Peter som flög iväg och kom att leva ett sorts liv i äventyrens limbo. Barn sägs födas som fåglar, och kan leva ett mittemellanliv, varken barn eller fågel, men är vän med såväl älvor som fåglar i Kensington Gardens. Dessa historier är full av märkliga historier som antagligen roar främst små barn, korta historier fulla av fantasi.
Novellerna är betydligt oskyldigare än pjäsen, som är för större barn och till stora delar visar upp Peters 'hjärtlösa egoism' som en sorts självklarhet. Romanen efter pjäsen, fick namnet Peter and Wendy (1911) är genial genom att visa upp barnets fantasivärld, i just hela sin hjärtlöshet, så som barn använder fantasin för att hantera de vuxnas hjärtlöshet, våld och krig, blir i barnets värld både självklart och obegripligt, indianer och sjörövare slåss och säger, 'nu är du död'. De följer spelets regler, förloraren får 'spela död'. Sen går Peter snabbt vidare till nästan lek, nästa äventyr, som om ingenting hänt. En självklarhet, det gör ju de vuxna också, fastän många vuxna läsare idag ofta kan ta vid sig negativt av detta.
När Barrie skriver ner sin pjäs i romanform blir det också en metatext om skapande, då han blir tydlig som berättare, öppet talar om vad han, eller snarare 'vi', berättare och publik/läsare, gemensamt tänker utsätta karaktärerna för. Wendy, John och Michael, de utflugna barnen, tänker återvända hem, men då beslutar berättaren att låta Peter visa sin hjärtlösa avundsjuka och stänga fönstret så att barnen inte kan komma hem till sin mor igen. Han är sårad i sitt innersta, för att hans egen mor hade stängt fönstret, till och med satt galler för fönstret, när han själv ville återvända från sitt äventyr, för då hade hans egen mor redan fått ett nytt barn hon ville skydda. Det kan han aldrig förlåta, därför glömmer han sitt förflutna. Men han är också en osalig ande i limbo, som inte fick komma tillbaka, eftersom han förlorade livet...
Helt klart tillhör Peter Pan sekelskiftet 1900, det viktorianska samhället i Barries barndom lever kvar, världen var mannens. Kvinnor/Flickor är bara där som mödrar, att serva, medan pojkarna leker och inte vill bli vuxna, söker de ändå hela tiden efter en mor, inte kärlek. I sin egoistiska upptagenhet har de för långt till sin egen inre kvinna, för att kunna älska, allt de söker är den omvårdnad de själva inte förmår ge sig själva.
"Peter and Wendy" är alltså både drastisk och rolig, och tänkvärd på många sätt. Det är uppenbart att den bar på en tidlös myt som kommer att leva kvar länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar