Nu har jag läst fyra av Minette Walters deckare, varav de tre första. Jag har förstått att hon senare avvikit alltmer från deckar-genren. Jag minns i alla fall att hon redan från början omtalades som skicklig på området. Hon ville aldrig fastna i en serie med samma utredande poliser. Det är inte heller poliserna som är huvudpersonerna i de jag böcker jag läst. Allt är betydligt mer omväxlande än så. Och med ett lättläst flyt som ger en 'realistisk' känsla, trots att historierna trots allt är lite väl vridna och tillskruvade.
Debuten 1992, Iskällaren, kändes som en ordinär deckare, men lyfte med några helvändningar i slutet av historien. Poliserna är inga intelligenta giganter, och offren visar sig ofta vara lika mycket förövare i någon mån. Det gäller även Skulptrisen (1993), som nog är den bästa av dem jag läst. Men även Blomsterkronan (1994).
Jag ser en gemensamt tråd i sammanblandning av offer och förövare, och viljan att slå hål på schabloner. Ändå blir alla historier i slutet ändå lite väl sjuka i min smak, för mycket incest, och manligt våld. Även om bilden nyanseras med även kvinnliga förövare.
Trodde att dessa var de enda jag läst, men upptäckte då att jag redan för tio år sedan läst den tio år senare utgivna Djävulens fjäder (2005), och antecknat att jag upplevt den som alltför rörig. Den fokuserade på våldsoffer, men inleddes med i mitt tycke alltför många tillbakablickar, men växte till sig mot slutet, till en mångbottnad historia, betydligt allvarligare menad än hennes tre första deckare som jag alltså läst först nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar