Anita Salomonsson föddes 1935 i Hjoggböle, den lilla orten i Västerbotten som sett flera författare födas, bl a P O Enquist. Hon debuterade 1994 med Änglabilder, med sitt alter ego Beata i centrum i slutet av andra världkriget, och Genom tidens handflata året efter hoppar en generation tillbaka, till Beatas morföräldrar och alla deras barn som föds och växer upp i början av 1900-talet, och samhällets utveckling från norrländsk karghet, till introduktion av elektricitet och bilar kring första världskriget och därefter.
Det är en språkligt fantastisk roman, sättet hon bygger bilden av en norrländsk familjs brottning med livet och sin gudsbild i början av 1900-talet, brytningstiden/generationsskiftet mellan den karga kristna tron av gammaltestamentlig stränghet, och den nya tidens tekniska landvinningar. Är elektricitet av djävulen eller inte?
Men det är även en plågsamt tydlig bild av det dåvarande samhällets skillnad på män och kvinnor, kvinnornas icke-existens utan mannen vid sin sida. Mannen är samhällets bas, även om endast en velig nedtonad man. Emanuel Tideström, som handhar byns (norrländsk, ordkarg, vinterkall) post som levereras, intresserar sig främst för klockor, blir expert och lagar grannarnas urverk. Större delen av texten ses ur hans synvinkel, och där är 'Han', lika med Gud, den ständige närvarande, likaväl som ständigt frånvarande. Allt han ser är Guds verk, och alltför ofta bortvända ansikte. Tidigt förlorade han sin första hustru, den första kärleken. Och blir ensam med sina unga döttrar.
Vilsen i tomheten efter hustrun, ensam med barnen, kommer den unga pigan Hermine som en räddande ängel. Man skulle vilja säga att de snabbt tyr sig till varann, men visst blir det barn och äktenskap även mellan dem, men deras liv tycks fortgå parallellt, utan förtrolighet. Emanuel pysslar med post och klockor, hermine tar han om allt tungt arbete. De har syndat, och Hermine späker sig. Emanuel ser Hermine som strängt religiös, och därav låter han henne bestämma 'vad som är bäst'. Medan Hermina aldrig vågar lita på att hon betytt lika mycket för Emanuel, som första hustrun. Hon känner sig inte vacker nog. Tyvärr får han aldrig veta detta. Och inte heller hon får höra de kärleksord hon suktar efter. De kommer aldrig varann så nära, han är äldre och dör utan något verkligt närmande.
Jag kan inte annat än sympatisera med deras barn som flyr undan religionen, bort från späkandet och våndan, den karga religiositeten. Barnen ser att det inte är 'Godhetens och Kärlekens Gud' som styr föräldrarna, hur än mycket dessa påstår det. Barnen bryter sig i vuxen ålder bort från det smärtsamt deprimerande. Medan föräldrarna tror att Gud skall straffa dem för att de inte lyckats göra sina barn gudfruktiga. Den biten är smärtsamt jobbig att läsa.
Emanuels och Hermines parallella liv, visar också på den tidens parallella könsrollerna, som aldrig korsar varann, aldrig når fram till varann. Klockmakaren Emanuel är den manliga tekniska världen, som håller krampaktigt fast vid tekniken och den linjära tiden, men också däri tappat tilltron till sin inre själsstyrka. Och kvinnan/modern saknar sin officiella ställning, i samhället, trots allt sitt arbete, och den position hon trots allt har inofficiellt bakom lykta dörrar, så står korthuset på mycket osäker grund. Samtidigt vågar modern aldrig se sig som den livskraft hon är, utan försvinner i skuggorna som en piga, en tillfällig ersättningsvara.
Det är en skicklig roman som kan läsas symboliskt, som en myt. Grunden är realism, men växer till mytiska mått, med sitt poetiska bildspråk som bygger deras karga livssfär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar