Så nu har jag till slut läst även de fyra böckerna i Samuel-serien, alltså serien som startar med Sven Delblancs morfar 'Samuel', och sedan följer hans barn - döttrar och söner - och deras kamp att ta sig genom livet. Fiktivt, men ändå Delblancs bild av sin släkts historia. Ända sedan Hedeby-borna, den mer burleska tidigare fyra-boks-serien, har vi väl vetat att pojken Axel Weber, Svenskamerikanarens son, är författarens alter ego. Fick nyligen veta att Axel faktiskt är en av de tre förnamn Delblanc själv fått i dopet. Axel efter morfadern, Hermann efter farfadern och Sven ett helt eget namn modern ville ge sonen.
Kanaans land handlar om Fredrik och Maria Webers slit som nybyggare i Kanada, det 'förlovade' landet, som av olika skäl inte lever upp till förhoppningarna under de tio år de levde där. I Maria ensam, sista boken i serien, återvänder familjen till 'Hedeby' (som alltså ligger i Södermanland, i trakten av Vagnhärad). Så sluts cirkeln.
Mitt problem med hela serien är att allt är eländes elände, och mals om och om igen. Stora delar av böckerna kunde krympas ner till långnovell. Störst problem är dock att så mycket rör kvinnor, Samuels hustru och döttrar, och jag tror inte på Delblanc som kvinnoskildrare. Jag hittar ingen äkta psykologisk trovärdighet. Mänskliga liv medför livserfarenheter som utvecklar oss, men jag hittar inga spår av detta, allt bara mals om och om. Så många gånger som det talas om Marias 'ensamhet' i Kanaans land, liksom om sjunkande vetepriser, är min uppfattning att vi hunnit ner till 'minus 200 %', vilket är en omöjlighet, i synnerhet som Marias ensamhet fortsätter ännu djupare i sista boken, som också kallas Maria ensam. Vid det laget inser hon kanske att hon trots allt inte var så ensam i Kanada ... Eller?
Om man som jag även läst Hedeby-serien, blir Maria ensam, som ett flyktigt återseende av många av Hedebys karaktärer. De omnämns helt kort, speglas i något typiskt karaktärsdrag, för det är den burleska serien, som jag hade svårt att skratta åt, då humorn inte åldrats med värdighet.
Det är först den sista tredjedelen av fjärde och sista boken, som Axel Weber, Delblancs alter ego, kommer mer i blickfånget, och visar sig vara lika deprimerad som resten av släkten, men även uppvisar en sorts tonårsrevolt. han vacklar mellan underkuvad uppgivenhet och världsfrånvänt flyktbeteende. Och vi får slutligen veta att han till slut räddas av 'skrattet'. Och då börjar polletten ramla ner i mig. Det rabelaiska skrattet. Att skratta åt livets absurditeter. Det som blev grunden i Hedebyserien.
Plötsligt blir hela denna långa släkthistoria, där alla är rädda för, och skäms och våndas över, de psykiska problem som morfar Samuel och flera av hans barn drabbats av. Maria känner sig ständigt skyldig, rädd att hon bär på dessa 'skamliga gener'. Liksom Samuels fromma religiositet, som även hans hustru håller fast i livet igenom, blir som ett underkuvande. Hela denna lidandes historia blir som en bakgrund, en förklaring, till Axel Webers, dottersonens egen depression och verklighetsflykt. Som om det är något fastnaglat i generna, snarare än svårigheten att passa in i de stelbenta samhällsnormerna.
Det är tungt att läsa, ja rent frustrerande. Axel klamrar sig fast vid ateismen, och verkar inte se några andliga dimensioner i hans flykt, dagdrömmarna in i 'det avlägsna landet', fantasin, fiktionen, blir hans asyl för att avvisa omgivningens krav. Litteraturen blir slutligen hans väg ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar