Har just läst om Den allvarsamma leken (Hjalmar Söderberg, 1912), jag vet inte för vilken gång i ordningen. Gun-Britt Sundströms För Lydia (1973) är en lysande parallell-text till denna, som jag också har läst flera gånger. Den här gången beslöt jag att läsa båda böckerna parallellt, avsnitt för avsnitt.
Sundström har gjort en i mitt tycke alldeles lysande roman, en av mina absoluta favoriter, och en av de bästa från 1970-talet (vid sidan av Kerstin Ekmans Katrineholms-serie).
Söderberg skrev om Arvid Stjärnbloms kärlekstrassel, med Lydia som det kärleksobjekt han har så svårt att nå fram till. Sunström beslöt att skriva samma historia ur Lydias synvinkel, kvinnan. Men inte som det tedde sig vid sekelskiftet 1900, utan hon transponerade fram hela historien 60 år.
Det geniala med Söderbergs bok är att den, trots sitt lilla format, tilldrar sig från 1897-1912, och hela tiden tar upp dagsaktuella händelser och debatter, vilket ger en illusion av att livet segar sig fram. Sundström lyckas helt galant transponera fram detta exakt 60 år, till 1957-1972, med precis samma lätta luftiga text, samma kärlekstrassel, och också sin samtids viktiga händelser, och debatter, moralpanik, mordet på Kennedy, demonstrationer mot Vietnamkriget.
Sextio år brukar betraktas som två generationer, och eftersom barn ofta revolterar mot sin föräldrageneration, verkar det det skapa en cykel av återgång till liknande problem varannan generation, så här återkommer problem kring moral och sexualitet och kvinnans frigörelse, om än i spiralform och alltså något steg framåt trots bakslag.
För mig är detta en lysande bok, och även om man kan tycka att båda böckerna är 'lite ytliga' inte gräver sig in i huvudpersonernas själsliv, så känns de ändå representatia. Hur många stänger inte av sina känslor för att 'överleva' livets smällar. Ibland när jag läser Den allvarsamma leken retar jag mig på hur svärta Lydia tycks bli i slutet, när Arvid blivit cynisk, besviken i sin kärleksplåga.
Det var väl därför Sundström ville ge Lydias version. Och när man som jag nu gjort läser böckerna bokstavligt parallellt, inser man hur skickligt hon lyckats hålla sig till originalet, scen för scen, trots att den är 60 år modernare, samtidgit som vi får Lydias synvinkel. Och även Lydia är uppgivet besviken i slutet. Och så går det som det går.
Och böckerna är en dialog mellan könen, där kvinna och man har svårt att förstå varandra, fastän de i grund och botten faktiskt upplever precis samma saker, men utifrån sitt eget köns lite olika förutsättningar, hamnar de hela tiden lite vid sidan av varann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar