"för den konstnärliga kraft och sanning, varmed han i romanserien 'Les Thibault' har framställt mänskliga motsättningar och väsentliga sidor av samtida liv"
Så löd motiveringen 1937, när Roger Martin du Gard (1881-1958) fick Nobels litteraturpris. Jag minns att jag som ung såg en intressant fransk TV-serie som baserades på just den bokserien, Les Thibault, åtta delar utgivna 1922-1940. TV-serien hade ungefär lika många delar, som handlade om en familj med en strikt katolsk far och i synnerhet hans två söners olika öden. Nationalencyklopedin kallar den mästerverk, "en brett samtidsförankrad familjehistoria om två bröder, en revoltör och en konformist, en berättelse om lidandet och döden och sexualiteten, skriven med slående enkelhet."
Hur än intressant detta låter, så känns det väl mycket för ett smakprov på författaren - film och text är ju sällan samma sak - den är också svår att få tag på, så jag var glad att jag i stället fick tag på en betydligt tidigare roman, genombrottsverket, Jean Barois (1913). När jag nu läste den, ser jag redan här intresset för att problematisera motsatser, och på ett föredömligt rent och lättläst språk, utan att förenkla idéinnehållet. Tur det, för exemplaret jag fick tag på var helt klart datorinläst (från gammal utgåva, nu på print-on-demand), så att sidbrytningar och kapitelindelningar flyter ihop utan normala typografiska luckor mellan olika avsnitt. När jag insåg det började jag använda färgpennor för att markera nytt kapitel etc.
Svenska Akademins priskommitté hade bytt inriktning på 1930-talet och omtolkat Nobels testamente till att ges till författare som kunde tala till de stora läsargrupperna, inte som ofta tidigare, till ett fåtal. Där passar denna språkliga klarhet in. Roger Martin du Gard var utbildad arkivtjänsteman, vilket märks i Jean Barois, där han använder historiska fakta med precision, och i noter anger exakt vilka texter han citerar. Enkelheten uttrycker sig från början genom att texten till stor del består av dialog, skrivna som i teatermanus, där allt utom replikerna uttrycks som kortfattade scenhänvisningar, och plats, och personernas ålder och utseende. Men insprängt finns också brev och utdrag ur dagböcker och domstols-förhandlingar. Allt bildar ett sorts collage av människors olika tankar och inställningar till livsfrågor. Språket är enkelt, men absolut inte idé-innehållet, snarare gestaltar texten livets komplexitet. Författaren kommer inte med något 'svar', han gestaltar många frågeställningar.
Jag började läsa nyfiket, och fann oväntat nog att en stor del av boken handlar om Dreyfus-affären, vilket säkert bidragit till att boken går att få tag på än idag. Romanen gestaltar hur justitiemordet mot Dreyfus 1894, och den segdragna kampen i åratal därefter att finna 'sanningen', de sociala motsättningarna kring sekelskiftet 1900, och den uppenbara antisemitismen i ett samhälle som på ytan trott på Franska Revolutionens budskap om jämlikhet och broderskap. Redan år 1905 kom franska staten att skilja sig från kyrkan, så att religionsfrihet kunde råda. Undrar om det också var ett symptom eller resultat av Dreyfus-affären?
Jean Barois handlar om titelkaraktärens liv, i tre huvudavdelningar: från ungdom, via aktivt vuxenliv, till ålderdom, där livet igenom religion och vetenskap prövas mot varandra i olika varianter. den katolska kyrkans dogmer ställs mot materialism, hoppet att kunna 'bevisa' det ena eller andra hela tiden slås i spillror.
Jeans mor dör tidigt, och fadern, ateist och mycket upptagen läkare, och därmed frånvarande fader, menar att Jeans svaga hälsa (tendens till lungsot), måste stärkas genom fysiska aktiviteter för att väcka livsviljan. Jean som växt upp främst hos mormodern, som förlitat sig på helgon och böner, saknar fadern och försöker ta till sig hans tankar och börjar studera de moderna vetenskaperna. När mormodern dör är fadern fortfarande lika upptagen/frånvarande, så Jean knyts till sin gudmor och hennes dotter Cecile som hans bästa vän. De gifter sig mycket unga, men så snart förälskelsen blir vardag, står han inte längre ut med sin hustrus religiösa 'vidskepelse'.
När Cecile tycks ha svårt att bli gravid ber hon till helgon och utför religiösa riter, vilka Jean vägrar delta i. När det ändå blir barn, de får dottern Marie, tänker Jean inte hindra Ceciles kyrkliga utövning, men vägrar delta själv. Han revolterar, t ex genom att vägra delta i dotterns dop. dop. Då spricker samlivet, de separerar, Jean lovar att inte längre vara en del i dotterns liv, innan hon fyller 18 år. Han blir alltså en lika frånvarnade far åt sin dotter, som hans egen far varit.
Jean Barois har i samma veva blivit av med sin lärartjänst i en katolsk skola, för att han föreläst om Darwin och evolutionen. Alltså flyttar han till Paris och startar tidskriften Le Semeur (Såningsmannen) som propagerar för vetenskap och humanism, i motsats till vidskepelse och katolska dogmer. De vänner Barois startar tidskriften ihop med, har alla skilda karaktärsdrag och inställningar inför livet och hur problem ska lösas. Någon har estetiska dandy-later, en annan ser anarkism som lösningen, en tredje arbetar intensivt i sitt laboratorium på att finna svaret till livets uppkomst, och så vidare. Minns att detta alltså är samtida med Strindbergs Infernokris i Paris, också han höll på med kemiska experiment.
Barois har alltså lämnat sin barnatro bakom sig och kämpar för att upplysa sina medmänniskor om vetenskapernas landvinningar, man vill att 'alla' ska få ta del av denna 'väckelse'. Men i stället blir människor bara mer splittrade, och det blir allt svårare att finna någon allenarådande 'sanning'. Redan i ungdomen hade han kontakt med en entusiastisk katolsk präst som senare blev missionär, men Barois kunde inte tro på de dogmerna. Senare hade Barois en studiekamrat, utbildad präst, som ändå studerade vetenskaperna och propagerade för att se på religionen med mer symboliska förtecken. Men inte heller det räcker för Barois. I kampen kring Dreyfus, och i kontakterna med andra ateister, kan han inte tro annat än att ingen själ finns, människan är bara en samling atomer som kommer att upplösas när döden inträffar.
När dottern Marie fyllt 18 år vill hon träffa honom. Vid det laget har han helt lämnat den tanken bakom sig, att en gång träffa dottern och förklara sin syn på livet. Hur en generad han känner sig lovar han ta emot henne i sin parisiska ungkarlslya i två månader. Hon sätter sig och läser alla böcker och artiklar han skrivit dessa 18 år. Och han blir genast bedårad av hennes intelligens, men också chockad när hon berättar att hon beslutat gå i kloster. Att träffa fadern var bara ett 'test' för att se om hennes egen tro kunde omkullkastas. Men det kan den inte. Hennes mystiska religiösa upplevelser, känslan av av allt är besjälat, påverkas inte av några vetenskapliga argument.
Även Maries katolska mor chockeras, hur än katolskt dogmatisk, hade hon inte velat att dottern skulle gå i kloster. Jeans sorg efter sin korta förbindelse med dottern leder till en själslig kris, hans lungsot återkommer när han försvagas och grubblar. Marie hade velat att föräldrarna skulle återförenas och stödja varandra, men Barois men tvingas till slut när kroppen blir allt svagare, att sluta arbeta, och flytta hem till sitt föräldrahem, där Cecile, som alltid engagerad i församlingsarbetet, blir hans stöd mot slutet av livet.
Hela romanen är en filosofisk betraktelse över motsatser som vetenskap och religiös tro, materialism och andlighet - motsatser som hela tiden balanseras genom samtal mellan oliktänkande. Alla får sitt synsätt uttryckt. Dessutom kan livet i sig innebära olika faser och synvinklar. Det blir som en evig cirkelgång. Jean Barois själv tycks gå varvet runt i sitt sökande efter en möjlig tro och trygghet i sitt jag. Själv har han blivit så skeptisk att han har svårt att finna ro och självinsikt. Han avundas människor som är trygga i sig själva, som t ex hans dotter.
Vad var det deras tidskrift 'Såningsmannen' hade sått? Tvivel? Var det av godo eller ondo? Vetenskap och andlighet talar inte samma språk, de är två skilda delar av livet, det ena kan inte bevisa det andra. Prästen Barois diskuterar med i slutet av livet är övertygad om att han lyckats ge honom ro i bönen, meditationen. Medan hans ateistiske vän, som kämpat för tolerans, frihet och broderskap, finner ro i vetskapen att liv och död hör ihop, är det som ger harmoni och utveckling. Det ateisterna aldrig kan förlåta är att religionen fördömer alla som står utanför, och förpassar dem till 'helvetet'.
Barois tycks dock aldrig finna ro, han saknar tillförsikt. Han tar emot katolska kyrkans sista smörjelse. Men när han dragit sitt sista andetag, finner hustrun och prästen hans 'testamente', som han skrev i sin krafts dagar, ca 40 år gammal, där han intygar att han inte tror på en odödlig själ, utan på en universell determinism, vad som är gott eller ont är relativt, en slump, beror av omständigheterna.
Sedan hustrun öppnat och läser detta låter hon det falla i öppna spisens lågor. Och prästen hindrar henne inte...
Roger Martin du Gard var drygt 30 år när romanen gavs ut, och den känns både föredömligt klar och allomfattande i sitt filosoferande. Hans stil, med repliker och arkivmaterial ger mer än bara 'en illusion' av verkligheten i hans samtid. Jag själv har ingen anknytning till katolicismen och kan därför känna med Barois i protesten mot dogmer, och stönar ibland över de religiösa kvinnornas hårdnackade vägran att acceptera hans 'religionsfrihet', men ändå är frågeställningarna så allmänt hållna att boken kan läsas än idag för sitt problematiserande av ande och materia. Vi har ännu inte löst den gåtan...
Det enda 'bristen' jag kan se är kvinnoporträtten, hustrun och dottern, och deras mor/mormor, som alla är mycket diffusa - representanter för katolska kyrkans synsätt - som först fick mig att känna att författaren själv inte verkade närmare bekymra sig om 'kvinnor', allt är för mycket schabloner. Men å andra sidan skulle detta även kunna symbolisera Jean Barois egna problem att ta till sig det andliga, som kvinnorna symboliserar, därav det diffusa. Samtidigt som de frånvarande fäderna också är ett symptom, både på frånvarande religiösa tron lika väl som auktoritetstro.
Om författaren var för ung för detta synsätt eller inte, vet jag inte. Men undermedvetet finns den där, eller är möjligt att tolka så. Det är en evig balansgång att vara tolerant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar