Har läst om ännu en klassiker av Selma Lagerlöf, Kejsarn av Portugallien. Den extremt heta och torra sommaren 1914, när Europa rustade upp och inledde första världskriget, slöt sig Lagerlöf inom sig själv och koncentrerade sig på att skriva ännu ett mästerverk om kärlekens livgivande kraft - även om hettan också inspirerade huvudpersonen till undergångs-känslor.
För första gången koncentrerar sig Lagerlöf på en (1) huvudperson, Jan i Skrolycka, en enkel torpare i Askedalarna. Jag vet inte om det ortnamnet existerar i verkligheten, men jag associerar till fattigdom i säck och aska i livets grottedal. Med små enkla medel, skapar Lagerlöf varsamt ett sorts dialektalt talspråk, som hon använder för att lyfta fram den enkla människan, utan att besudla, fokuserar hon på medmänsklighet. Textens språk och gestaltade verklighet är njutbart lättläst - och blir som en föregångare till senare arbetarförfattare.
Temat är i första hand relationen förälder vs barn. Det finns flera sidohistorier, som exemplifierar andra varianter på det fjärde budet och svårigheterna med att alltid vörda sina föräldrar. Texten framkastar även i klartext frågan, varför det inte också finns ett motsatt budord, att föräldrar ska vörda sina barn? Egentligen exemplifierar hela romanen Jans vördnad inför sin dotter, som han låter själva Solen vara gudmor till och övermodigt döper till Klar Fina Gulleborg. Övermodigt för att hierarkin, när historien tilldrar sig, från 1860-talet, inte tillät samhällets gräsrötter att förhäva sig vad gällde namn, kläder och umgänge.
Jans vördar sin dotter, för att det var hennes födelse som väckte hans hjärta till liv. Från att ha levt ett surmulet tryggt liv i offerställning, där han anklagat andra för sina egna brister, väcks hans intuition och andliga livsvisdom när det nyfödda, själsligt rena barnet läggs i hans famn. Han blir inkännande empatisk inför andra människors problem, och finner på lösningar, så att andra med tiden börjar uppfatta honom som synsk, vilket skrämmer de vidskepliga. Men inför sig själv och dottern hotar blindheten. Det ligger för hära
Att Jan gör Solen själv till dotterns gudmor, skyddshelgon, är tvetydigt. Solen som metafor för själskraft kan också tolkas hedniskt. När Jan mot slutet ser solen glödhett röd sjunka ner mot Askedalarna, är det som en gammaltestamentlig hämnande Gud inför mänskliga dårskaper. Den röda aftonsolen hade förebådats av Klara Gullas sidenblanka röda klänning, som hon bar till gudstjänsten en söndag. Prosten hade först förfasat sig, men Jan hade stolt försvarat dottern, att hon alltid varit till heder åt sina föräldrar, och inte förtjänar ont tal. Så prosten teg, men jantelagen fick inte resten av bygden att tiga, där leder avundsjukan till hån, som sår alla chanser till hån när hon fått resa till Stockholm.
Den täta symbiosen med dottern, hur Jan projicerar såväl solen som sina problem på dottern, leder Klara vilsen. När fadern orättfärdigt krävs på 200 riksdaler, tror Klara högmodigt att hon med lätthet kan skaffa fram summan på tre månader, bara hon får åka till Stockholm. Inte på 1860-talet. Inte med hedern i behåll. Men den 18-åriga dottern kvävs i symbiosen och längtar efter egna äventyr i staden. Och när fadern inser att Klara längtar bort, längtar efter eget liv, egen företagsamhet, inte bara att tjäna sina föräldrar, då brister det, och Jans psyke får sig en så kraftig törn när navelsträngen klipps av, att han behöver fantasier för att överleva. I femton år väntar han förgäves på att dottern skall återvända.
Han längtar sig förtvivlad, med bygger upp en skyddsmur av fantasier, när folk kallar Klara 'drottning' (slang för prostituerad) tolkar han det bokstavligt, när han får en kaskett och käpp med silverknopp, tolkar han det som om dottern delar med sig av sin kejserliga höghet, och när de slutligen tas ifrån honom av sanningssägare, grubblar han förtvivlat över hur han förbrutit sig, och inser sitt högmod. Han har inte bara höjt sin dotter till skyarna, han har även förnekat sin hustru och en 'stollig' släkting, alltså en spegling av sig själv.
Lagerlöf är som alltid en skickligt gestaltande psykolog, och låter Jans hustru säga: "Jan är inte stollig. Vår Herre har satt en skärm för ögonen på'n, så att han inte ska behöva se det, som han inte tål ve å se. Å det ska en bara vara tacksam för."
Hur än kyligt deras äktenskap var från början, har även de mjuknat inför varandra, och svetsats samman sedan dottern försvann ur deras liv. Hustrun är lika livsvis hon, men det är inte hon som är fokus i berättelsen. Det är Jans sköra psyke, och problemen att hantera symbiosen med dottern. Han vill henne bara väl, och inser att hans svaghet och ekonomiska problem lett till att Klara tvingats ut i en hård storstadsvärld. Där hotar laster och hon tvingas lägga på sig samma hårdhet, som fadern blev av med när hon kom till världen.
Symbios är mänskligt, men också något vi måste ta oss ur. Visst ska vi förvänta oss bara bra saker av våra barn, men vi kan inte förvänta oss att de ska lösa våra problem. De har nog med sina egna. Klara klarade ju faktiskt upp sina problem, och skaffade sig en rörelse som restauratris. Men det är inte det som fokuseras. Hon har dåligt samvete, och tyngs under faderns projiceringar, så när han drunknar, plågas hon än mer, vilket växer till vidskepelse, inbillar sig att hans döda ande väntar på att få hämnas. Klara måste också släppa symbiosen och inser att hon inte var ansvarig för hans sorg.
Som alltid, stora viktiga teman hos Selma Lagerlöf är Kärleken, Kreativiteten och Förlusten av Barndomshemmet. Förlusten av Mårbacka, och kampen för att vinna tillbaka det, vilket lyckades efter Nobelpriset 1909, även om det inte var så enkelt som att bara 'köpa' det med pengarna, utan krävde mycket arbete, precis som för Klara Gulla. Till detta krävdes Kreativ Fantasi för att överleva, precis som för Jan i Skrolycka. Och inte minst Kärlek och Medkänsla, som vi alla behöver, och som Selma Lagerlöf ägnade livet åt att försöka sprida i sina texter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar