Bonniers utgav kring sekelskiftet 2000 en serie kallad 'Porträtt'. Jag tycker om den, författare skriver om författare. Irländska Edna O'Brien skrev om sin landsman James Joyce (1882-1941), som även om han tidigt övergav Irland, hade främst Dublin och Irland som sitt huvudsakliga motiv.
Edna O'Briens har en skön stil. Hon är väl påläst, de 17 viktigaste bibliografierna listas i slutet. Men hon har läst mer än så, och lyckas koka ner alla dessa textmassor till en hanterbar, nätt liten bok på 184 sidor, som tar oss med på en resa genom James Joyce tragiska liv. Texten är, sina långa meningar till trots, lättläst, som fiktion/essä när den är som bäst, som stiger fram som trovärdig. Och känns fullständig, för att O'Brien lyckats teckna en mångfacetterad författare - 'komplex och paradoxal'. Och hur det skar sig mellan honom och världen.
Det enda jag inte förstår, är hur O'Brien kan protestera mot åsikten att James Joyce föraktade kvinnor, med förklaringen "I själva verket var han långt mer skonsam mot kvinnor än män" och förklarar att hans skäl till det var hans beroende av tre kvinnor - hustrun Nora för inspiration, Sylvia Beach som kämpade för att Odysseus skulle kunna tryckas och filantropen Harriet Weaver som höll honom med pengar. Inte var han mindre föraktfull för det. Han svek dem alla.
Han läste Nietzsche, som så många andra kring år 1900, och ville vara 'författargeniet', som kunde ägna hela livet åt att leka med orden. Utan den leken var livet tom och ödslig. Då blev han krävande och gnällig. Alla skulle i första hand stödja 'hans geni'.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar