Södergrans expressionistiska debutdiktsamling inledde den finlandssvenska modernismen, mitt under brinnande världskrig. Och hon blev snabbt en fixstjärna, men inte utan kamp. Det är så uppenbart att Södergran var ett barn av sin tid, med sin känslighet, inte bara skakad av sin egen lungsot, utan även av det fruktansvärda kriget, ryska revolutionen, Finlands inbördeskrig, fattigdom och svält. Naturligtvis sökte hon svar på varför världen såg ut som den gjorde, och ville hitta en lösning - trots att hon bara var i 20-årsåldern när dikterna utgavs - och dog bara 31 år ung.
Redan som tonåring tog jag till mig många av debutdikterna. Flera stannar lätt i minnet. Omedelbarheten i hennes närvaro i livet är ständigt där, vid varje läsning. Hon var ung, men ändå tycks hon inte söka sin identitet, den var hon antagligen tidigt klar över. Dikterna uttrycker snarare en förhöjd medvetenhet i nuet, i naturen, i sin omgivning, som ai allt speglar hennes själ.
Tror man inte på själen, kanske man vill sexualisera sensualismen i dikterna. Men i dikt efter dikt talar 'själen', som varken är man eller kvinna, utan ett neutrum, med djup, något evigt.
Klassiska är slutraderna ur 'Dagen svalnar...':
Men idag tänker jag än mer på dikten 'Kärlek', som börjar:
jag lämnade den på en klippa vid havet
och naken kom jag till dig och liknade en kvinna."
Notera, att utan själ liknar hon en kvinna, bara liknar,
"något du sett i drömmen"
Alltså mannen hon försöker tala till, tyckte sig se sin drömkvinna. Han ler och vill att hon skall se sin skönhet i spegeln, men själv ser hon bara det själlösa stoftet, som smulas sönder. Hon ser sin skönhet som sjuk, för utan själen har den "ingen vilja", när kvinnan i hennes samtid (och långt därefter) betraktar henne som mer kött och instinkt, i jämförelse med mannens 'intellekt', riskerar hon att förlorar sin vilja, sin kraft.
Det var det Södergran ville bekälmpa genom att lägga ner sin själ i diktandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar