Elin Wägner skrev Släkten Jerneploogs framgång medan första världskriget pågick för fullt, ingen visste hur länge det skulle komma att pågå, eller om Sverige skulle dras med. Stämningen är grå, tyngd av besvikelse, att alla kvinnors arbete för rösträtt och fred, utopin hon gärna ville tro på, helt gått i stå. All denna oro och besvikelse kanaliseras in i texten, som inte har någon romanintrig i vanlig mening. Det här var dagsfärsk samhällskritik, den rör Wägners samtid, hon 'förklarar' inte, utan det var en bok att läsa och diskutera medan kriget pågick. Därmed kan texten kännas lite spretig, olika synvinklar pratas fram i dialoger, lättläst och förankrat i sin samtid. Några svar och lösningar ges inte.
För den som satt sig in i 1910-talet, världskriget, kampen för jämställdhet och rösträtt för kvinnor, blir denna bok en intressant inlaga, med bred horisont, trots att boken tilldrar sig i en liten fiktiv stad, Gustavsfors, som blir som Gustav V:s Sverige i ett nötskal, med Landshövding Jerneploog, och inte minst hans hustru, i toppen, skickligt intrigerande för att inte förlora makten. Kanske kan även efternamnet symbolisera Sverige, plogen som symbol för det bondeland vi fortfarande var, en ankdamm, trots vår rika naturtillgång, järnet, Jerne.
Huvudperson är dock Ingar Gunnarson, den moderna fria självförsörjande kvinnan, som utvandrat och bildat familj i Amerika, men som återvänt som skild moder, för att grunda en butiksverksamhet i Sverige, som trots allt hade legat henne varmast om hjärtat. Hennes rötter är bondelandet, maten en hederssak. Hennes dröm är att bilda en kooperativ matbutik, för att motverka matfusk och hejda alla tendenser till att hamstra och utnyttja kriget som förvändning för att skapa matbrist och överpriser. Eliten har tjänat pengar på spekulationer.
Men nu är Ingars besvikelse stor. Att kvinnor över hela världen så lätt lät sig söndras av politik och krig, av rustningshysterin, i stället för den fred de kämpat för. Jämlikhet och rösträtt för kvinnor, allt har gått i stå, i romanen symboliserat av att man både vill stoppa Ingars butik med kundinflytande, och det flickgymnasium som hon och några kvinnliga lärare kämpat för. Men också att hennes son, som är mitt uppe i sina studier till teknolog, nu lockats att avbryta sina studier för att frivilligt göra sin militärtjänst, hellre än att kämpa för pacifismen.
Elin Wägner hade på nära håll sett de globala kvinnorörelsernas eniga kamp smulas sönder. Även i privatlivet smulas världen sönder kring henne, hon är nu skild, och både hennes far och hennes ex-svägerska avlider under 1916. Hon vakade vid deras dödsbäddar, vilket tycks avspeglat även i romanen, där hon sitter vid sin mors dödsbädd och tycker sig känna moderns själ lösgöra sig. Det här är inte en bok om unga kvicka kontorister, utan om medelålders mödrar, aktiva kvinnor som sökt en bättre värld för sina barn, men känner sig motarbetade. Kriget har satt käppar i hjulet för det mesta, men väcker också andliga känslor och funderingar. Trots all motgång, och våldet som dödar så många, så kan Ingar inte känna att grundfrågan har förändrats. Grundmoralen i fred och jämlikhet är densamma, fortfarande värd att kämpa för.
Boken är fylld av livserfarenheter, frön till visdom. Jag sjunker lätt in i texten, i känslan. Melankoli och depression ligger på lut. Att ha "styrka nog att försvara sin övertygelse mot sin personliga erfarenhet" (s.218), det är vad som krävs, hur än svårt det känns. Att vanliga dödliga kvinnor och män inte vågar tro på sin styrka, på enheten, möjligheten att hålla fred - det är problemet.
Redan på sidan 38, säger Ingars mor, den enkla bondekvinnan, apropå en hissad flagga, att när hon kommer ut ur landet och ser "hela byken" hänga ute på tork, bländande vit i solen, det tycker hon är "vackrare än flaggan"... "kan man kalla sånt folk fosterlandsvänner som föredrar en ren tvätt på gården framför flaggan?" Byken, det grådaskiga som ännu inte tvättats, brukar man ju prata om när folk inte har riktigt rent mjöl i påsen. Kan Wägner ge oss en tydligare bild av vad hon vill med romanen?
På sid 170 säger Ingar till en väninna: "Inte är världen ett enda stort Gustavsfors, o nej. Finns det inte höjder lika höga, tror du, som det finns djupa djup? Det ser vi ju, att där finns dårskap och ondska. Men där finns också kärlek och förnuft. Därför att inte Guds redskap till världens räddning finns i Gustavsfors, får man inte tvivla på att det inte finns alls! Jag är övertygad om att Gud aldrig skulle tillstatt, att vi skulle lida detta utan att se till, att medel till vår räddning funnes inom oss själva. - Gud? sa lilla magistern. Hon var religiös analfabet, döv och dumb, för henne hade livet intet mysterium, ingen ande. /.../ - Till dig kan jag ju säga, fortfor Ingar, att jag först trodde, att Gustavsfors skulle visa ett ädlare ansikte /.../ men sen tyckte jag mig märka, att, nå ja, att småsintheten nog fanns kvar ändå. Jag trodde ett slag på enighet, ja, titta du, och på att jag skulle få vara med och förbereda marken för den moraliska resningen. Men jag inser ju nu mycket väl, att då skulle det varit någon med större auktoritet än jag och större allt möjligt..."
Släkten Jerneploog hade kväst Ingars goda föresatser. Samhällets elit hade berusat sig med patriotism, järn och blod hade Tyskland propagerat för, och fått många följeslagare. 1916 har allt sedan länge fastnat i gyttja, tragedin ett faktum. Världen låg i ruiner. Alla förhoppningar krossade.
Kärnan i texten är trots allt aktuell än idag, år 2023.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar