The Rainbow - D H Lawrence (1915)

 David Herbert Lawrence (1881-1930), gruvarbetarsonen från norra England, som blev skollärare och senare författare, då han av olika anledningar levde mer i andra länder än hemlandet, och dog i förtid av TBC. Han experimenterade i sitt romanskrivande, och är kanske mest ihågkommen för att han tog upp sex i sina romaner, och därför blev hans böcker censurerade och förbjudna i England. 

Jag är sååå kluven inför D H Lawrence. Jag läser honom naturligtvis på engelska, språket är skönt. Men hans text i romanen är så tjatig, han tar om och tar om. Tar man bort allt som låter som en skiva som hakat upp sig, blir boken bara bli hälften så lång, vilket vore tillräckligt. 

Romanen är ett litterärt konstverk genom sina metaforer. The Rainbow (Regnbågen) i titeln, förekommer naturligtvis symboliskt i texten flera gånger, men engelskan har också ett annat ord för 'båge', arch, och det ordet förekommer ännu oftare i romanen, nästan som en 'hemlig' skuggvariant, som smyger förbi, inte bara i texten om katedralens valv i spetsbågestil, utan även i andra bildassociationer, som för broar, och när en arm kröker sig över någon axlar, och mycket annat. 

Det nya, moderna, är att boken skrivs helt ur ett känslolivets perspektiv, och att detta är irrationellt och skiftar hela tiden, läsaren märker snart att personerna ljuger för sig själva, och blundar för olika psykiska innehåll. 

Däremot stör jag mig på idé-innehållet, det haltar för mig, i synnerhet kvinnoporträtten, som visserligen är kända för att vara 'okonventionella'. Jag kan inte köpa sättet att framställa kvinnorna. Jag insåg plötsligt mot slutet av boken när Ursula kysser Anton, och han upplever det som om hon är en glupsk 'harpya', att den här romanen bygger på Dekadens-trenden som var utbredd vid sekelskiftet 1900, kanske mer i Tyskland och Norden än i England, men D H Lawrence hade både tysk sambo (med tiden fru) och vistades mycket utomlands. Den svage mannen, rädd för sex, och den glupande kvinnliga Medusan/Harpyan. 

Med andra ord, han skrev inte en i första hand realistisk roman, utan lekte med dekadenta symboler. Boken handlar om tre generationer, i vilka samtliga par har svårigheter dras passionerat till varandra, men man och kvinnor tycks omöjligt kunna nå varandra, inför sin passion för kvinnan blir männen svaga, och kvinnorna så starka i sin irrationalitet, att de skrämmer sina män till underdånighet, som dock bara sker psykiskt. Det är som i talesättet att världen består av enbart 'Mödrar och Söner', rent psykologiskt, så söker mannen sin mor via passionen, men återfinner henne aldrig, eftersom de egna barnen kommer emellan. Mannen måste bli vuxen och skapa sig egna aktiviteter.

Ett annat problem är att Lawrence vill utforska det sexuella, och tyvärr försöker han utveckla det ur kvinnornas synvinkel, och det fungerar inte. Det är mycket manligt att hänge sig åt sex utan minsta tanke på konsekvenserna. Det är så lättvindigt, att låta kvinnan efter månader av sexuella aktiviteter, plötsligt låta Ursula tänka, 'Oj, kan jag vara med barn, det hade jag aldrig haft en tanke på'. Och just när man börjar tro att det kommit in en realistisk dimension. Men tydligen var det bara för att Ursula på slutet ska kunna fråga sig 'varför' hon fortfarande känner sig så bunden till den älskare hon skilt sig ifrån - 'Det måste bero på barnet hon bär i sig'. (Hon vet inte att han då redan hastigt och lustigt gift sig med en annan, tidigare flickvän.) Men nej då, står det alldeles på slutet. Det var inget barn och det var väl tur det. 

Allt är mycket rörigt. De tre paren i de tre generationerna, olikheterna mellan man och kvinna, understryks av kulturella olikheter. Änkan Lydia är polska, kanske av aristokratisk börd, och har en dotter, Anna, med sin avlidne polske make, innan hon gifter sig med en engelsk bonde, Tom Brangwen. Äktenskapet blir både eldigt och problematiskt. Det tar många år innan de börjar stadga sig i äktenskapet, med en djupare ordlös sorts kärlek, där de båda aldrig tycks förstå varandra,  men ändå landar i att bli två separata vuxna personer, som är den stödjande livgivande regnbågen över barnen.

Dottern Anna är ju också polska genom båda sina föräldrar, även om hennes styvfar Tom är engelsman. Anna gifter sig sedan med Toms brorson William Brangwen, spetsdesignern som sysslar med träsniderier på fritiden. Trots att Lydia och Tom får flera söner ihop, pratas det bara om Anna under hennes uppväxt. Vi får höra lite mer om sönerna senare, men bara det Anna upplever i sin kontakt med 'släkten', alltså halvbröderna. 

Anna och Will får först dottern Ursula, och därmed blir hon huvudperson, och trotts att Anna fortsätter att föda många barn, omnämns de knappt. Inte mer än att det leder till problem i äktenskapet, eftersom Will hela tiden känner sig utanför, när Anna går helt upp i moderskapet, medan Anna själv aldrig tycks intressera sig mer än för det yngsta barnet. Vilket tidigt väcker Ursulas fiendskap till modern, för att hon föder så många barn, och modern visar hela tiden negativa känslor visavi sin problematiska dotter. Will går in för sina sniderier, och intresset i kyrkan. 

Jag nämnde tidigare denna Ursula, kvinnan som inte vill gifta sig, är ju hälften engelsk, och hade mer kontakt med sin engelska far än sin 'polsk-födda' mor, hennes långa utom-äktenskapliga relationer var med Anton, också en polsk immigrant, vars positiva egenskaper hon tycks helt skapa i sina drömmar, mer än vad som verkligen finns där. Engelska Ursula får studera, och tvingas undervisa i en fruktansvärd viktoriansk prygel-skola, där hon tvingas göra sig av med sin medkänsla, och pryglar pojkarna för att få lugn i klassrummet. Mycket motbjudande läsning. Ursula längtar ut i världen, hon är den Nya Kvinnan, hon som vill resa och studera och uppleva hela världen. 

Ursula Brangwen lever ut sin sexualitet som en skrämmande Medusa, med all besvikelse över att hon inte kunnat skapa den man hon önskat sig, och får sedan i slutet hux flux uppleva en närmast religiös omvändelse, där hon 'förstår' att kvinnan ska inte välja sig en man, utan snällt acceptera den man 'Gud' ger henne, och nöjt föda alla barn 'Gud' vill ge henne. Urk, ja, det där är svårsmält, och känns väldigt hastigt påkommet för att få ett slut på boken. 

Ännu ett tema i boken, som mer hör till samtida 'realism' är kritiken av den framväxande industrin, inte minst kolindustrin, med fyrkantiga arbetarbostäder som förfular miljön. Och 'dödar' människors själ. Svarta som spöken går kolarbetarna hem på kvällarna, döda till själ och hjärta. Ursula känner sig rejält 'död' och frustrerad inför detta, och drömmer om ett Eden - hon vill ha 'en egen måne'. Anton hade velat ha henne som fru med sig till den indiska kolonin, där han kan få arbete. Men trots att Ursula vill resa och uppleva andra kulturer, så vill hon inte ingå i den europeiska koloniala överklassen i Indien, där förstör de bara 'paradiset'. 

Det problematiska, det förlegade, det allt annat än 'moderna' är könsskillnaderna, att männen hänförs mer till det andliga, solen, religionen, och kvinnorna till jorden, köttet, månen, natten. Så olika att de aldrig kan förstå varandra. Ursula blir symbol för den kvinna som tycks vara 'kött', men ändå inte kan nöja sig med att sätta barn till världen. Regnbågen är ljuset som ska förbinda himlen och jorden, mannen och kvinnan, under vilkas sammanflätade armar barnen får skydd. 

Ursula och hennes syster Gudrun, och deras vidare öden, fortsätter i D H Lawrence nästa bok 'Women in Love", de hör ihop, och dessa två lär vara hans bästa, så innan jag helt avfärdar 'Regnbågen', måste jag läsa även 'Women in Love'. 

Dekadensens kön - Ebba Witt-Brattström (2007)

Apropå tidsatmosfär, så har jag läst ännu en faktabok från förra sekelskiftet. Dekadensens kön är en akademisk text, med allt vad det innebär av snårighet, på grund av att Ebba Witt-Brattströms (EWB) idéanalys är mycket djupgående och detaljrik. Det blir mycket mäktigt i längden, därför valde jag att läsa den en munsbit i taget utspritt under en stor del av förra året.

Och det var värt sin anstränging, för boken ger mig nya intressanta pusselbitar från de vändningar som litteratur och idévärld tog under 1890-talet. Analysen utgår från författarparet Ola Hansson och Laura Marholm. han skånsk skald och hon balttysk dramatiker och översättare av skandinavisk litteratur. De träffades 1888 och gifte sig 1889, och blev sin tids litterära banditer.

Boken är alldeles för rik för mig att sammanfatta, men jag vill ta upp några minnesvärda punkter.
Jag har tidigare läst en bok om Stella Kleve, som tog till sig den franska dekadensen, från Baudelaire och Huysmans kultbok Mot strömmen. Hon och Ola Hansson blev bekanta och båda introducerade dekadensen i Sverige. Jag har läst några texter av Ola Hansson, men inte kunnat ta till mig dem.

Som litterär estetik var dekadensen en reaktion mot industrialismens framstegstro och masskultur. Mannen i Ola Hanssons texter är försvagad och skyr sexualiteten. EWB tar avstamp i syfilis som det grundläggande  skräckscenario man levde under. Det ledde till demonisering av kvinnan till den Medusa, skräckbilden med ormar till hår, som förstenar/smittar mannen, alltså flyr han. Syfilis är det onämnbara som 'anständiga' kvinnor inte skulle ha kännedom om, men det hindrade dem inte att drabbas av den. Den ledde till kvinnorörelsens krav på avhållsamhet.

Laura Marholm översatte Ola Hanssons texter till tyska, där hans psykologiseringar av den dekadente mannen och kvinnan, och hur könen parasiterade på varann, blev mycket uppmärksammade. EWB menar att Sigmund Freud måste ha läst Ola Hanssons texter och inspirerats till sin fallocentriska psykoanalys och penisavund. Hennes argument är mycket trovärdiga.

Laura Marholm i sin tur skrev uppmärksammade texter om en motsvarande 'Ny kvinna', hur hon skilde sig från mannen, det var menat som en ny positiv motbild, ett nyt tkärleksideal. I början blev hon inflytelserik feministisk förgrundsgestalt, men det slutade med demonisering. I sitt arbete att sprida svensk litteratuar översatte hon även August strindberg, som fick en nytändning i sin karriär som hade gått i stå. Men Larholm blev utnyttjad till det yttersta, med gratis översättningsarbete, och snart demoniseras hon även av den Strindberg hon gjort reklam för. 

De lyckliga banditförfattarna förblev inte lyckliga så länge. Förälskelsens förståelse, där Ola kunde dra nytta av sin hustrus energi och skaparkraft, övergick i bitterhet, inte minst Ola Hansson blev allt känsligare och drog sig undan världen, vilket gjorde även Laura isolerad, hon som mått bäst i diskussionernas hetluft i kulturella centra. Hon hamnade i bakvattnet, och blev alltmer bortglömd.

Ebba Witt-Brattström visar alltså upp Hansson-Marholm som nyckelpersoner i den tidens dekadens och litterära omsvängningar under 1890-talet.  Den tid som inledde den 'Särartsfeminism' som är illa sedd än idag.  En smutskastning som tjänade sitt syfte, men som vi idag borde vara vidsynta nog att se bortom, för att se vad den egenligen försökte göra i den rådande situationen. 

The Importance of being Earnest - Oscar Wilde (1895)

Oscar Wilde (1854-1900) ägnade sina sista produktiva år, första halvan av 1890-talet, åt teater. The Importance of being Earnest är väl hans mest kända pjäs, och hans sista triumf. En klassisk komedi som fått många att skratta. Jag har sett den i flera versioner och läste den också som ung. Mitt intryck blev dock lite annorlunda denna gång, när jag läste en samling med alla hans fem 90-talspjäser.

1892 hade Lady Windermere's Fan premiär, och blev genast en stor framgång, även rent ekonomiskt för Wilde. Allmänheten verkar ha köat för att få se och höra Oscar Wildes omtalade kvickheter. De fyra 'komedierna' har alla en dandy-roll som excellerar i paradoxala motsägelser, epigram, som säkert kittlade den senviktorianska publikens skrattmuskler.

I övrigt är det förväxlingar som vrider till intrigen. Den som anses vara moraliskt förkastlig, visar sig ha större medkänsla och förmåga att rädda skinnet på omgivningen. Rolig är också the Duchess of Berwick, en äldre dam som ändrar åsikt från mening till mening, från ytterlighet till ytterlighet. Samtidigt som hon hela tiden behåller sitt goda humör. Wilde driver alltså med människorna i den snäva aristokratiska miljön och deras socialmoraliska seder och dubbelmoral.

Ett år senare, 1893, kom A Woman of No Importance, som må ha en hel del kvickheter och epigram värdiga en dandy, men jag uppfattar den betydligt mer melodramatisk, på gränsen till 'tragedi'. Den har nämligen ett betydligt strängare moraliskt tema - hur män och kvinnor behandlas olika vid samma typ av 'synder'.

Ett tidstypiskt tema är också jämförelser mellan amerikaner och engelsmän, det naturliga jämfört med mondän engelsk aristokrati. Enligt dandyn är de självständiga amerikanska kvinnorna uppfriskande men naturligtvis puritanska i överkant. Hela samhällsbiten är paradoxal, är amerikaner mer jämlika? Kvinnorna tycks mer självständiga, men ökat politiskt inflytande är något man ännu är tveksam mot. Kvinnors moraliska inflytande ansågs dock överallt viktigt för att balansera männens 'naturliga' syndfullhet. Samtidigt som kvinnor som halkat från 'moralkoden' straffas hårt, medan männens dito mest verkar skämtas bort.

Dandyn i den här pjäsen är Lord Illingworth, som "doesn't value the moral qualities in women as much as he should". Hans egna cynismer får mig mer att fnysa, än le. Paret Pontefract, lady Caroline och Sir John, är snarare patetiska än roliga. Det jag ler mest åt är Archdeacon Daubenys 'positiva' svar kring sin hustru hälsa, hon som aldrig kommer hemifrån för att hon är såväl giktbruten, döv, blind och antagligen senil, men där han alltid uttrycker att hon har andra positiva aspekter av livet att roa sig med. Antagligen är hennes brist på närminne en välsignelse.

Mrs Arbuthnot, är titelns 'kvinna utan betydelse'. Hennes namn är påhittat för att dölja att hon är ogift mor. Namnet känns överhuvudtaget påhittat, jag tolkar det som Are-but-nothing, att vara nästan ingenting. Hon ser mycket strängt på sitt öde, och tävlar i puritansk livssyn. Sedan fadern till hennes son, vägrat gifta sig med henne, påverkad av sin mors sociala ambitioner, vägrar hon ta någon hjälp från det hållet. Sonen Gerald inser i slutet att han egentligen 'inte har något namn', utan måste skapa sig sitt eget öde. Lord Illingworth, som han trodde skulle vara hans välgörare som arbetsgivare, visar sig vara hans oansvarige far, så honom lämnar han bakom sig, trots att denne nu på äldre dar gärna hade sett sig ha en son att omhulda.

Nästa framgång var An Ideal Husband, premiär 3 januari 1895, men skriven redan i slutet 1893, alltså i nära samband med de två ovan nämnda sociala komedierna. Här har Lord Goring nyckelroll som cynisk dandy. Pjäsen har ett visst politiskt tema, genom att Sir Robert Chiltern, som anses vara rikets mest moraliskt högtstående offentliga person, samtidigt visar sig ha begått ett ekonomiskt insiderbrott för att ta sig till den toppen.

Temat är dubbelmoralen, med fläckfria ideal, som döljer gråskalor av smuts. Hustruns, Lady Chiltern, ideal är så oöverstigliga att hon är nära att överge sin make för detta avslöjande, just när hans karriär verkar helt urholkas av detta. Hon vänder sig till deras vän Lord Goring, en fashionabel dandy-filosof med tveksamt rykte, och hamnar där själv i en tveksam dager, vilket får henne att mjukna i sina ideal.

Vissa har menat att Lord Goring för Oscar Wildes egen talan, att hans vädja om förlåtelse för tidigare synder handlar även om Wilde själv, som just när han uppnått höjden av sin litterära bana, också riskerar hamna i en skandal kring sin homosexuella relation med en ung aristokrat.

Wilde hade också redan 1891 skrivit en tragedi, Salomé, på franska!, vilket ter sig som en sorts förklädnad av de egna känslostormarna. Den var inspirerad av den franske diktaren Stéphane Malarmés version av Bibelns myt kring Salome som krävde Johannes döpares huvud på ett fat, när Herodes vill belöna henne för att hon roat hans gäster med att dansa. Men redan när man började repetera stycket 1892, kom besked att den inte skulle få spelas offentligt i England, pga en gammal regel om att Bibelns historier inte fick spelas på scen, men troligen hade pjäsens erotiska innehåll läckt ut och skapat oro.

I stället gjorde Wilde succé med sina komedier, från 1892, vilka jag upplever som mer eller mindre ansträngda i sin uppsluppenhet. Han tvättar sitt rykte, plagg för platt, samtidigt som han gisslar dubbelmoralen. Men texten till Salomé gavs ut i Frankrike 1893, och översattes till Engelska redan 1894, och fick dekadenta illustrationer av Aubrey Beardsley. Den fick aldrig spelas i England under Wildes livstid, men spelades i Paris Sarah Bernhardt redan 1894. Den spelades också på tyska i Berlin 1902, och tonsättaren Richard Strauss såg dess lyriska potential och lät den utgöra grunden för sin tyska opera, med urpremiär 1905, som ingår i den internationella repertoaren än idag.

Dramat är ett mycket mörkt, symboliskt och dekadent drama, kring makt som korrumperar, blandat med sexuella toner. Hur den gamle Herodes Antipas dreglar över sin vackra styvdotter och önskar se henne dansa de sju slöjornas dans. Hur Salomé likt en dekadent Medusa, vill suga livet ur Johannes döparen, mer för sina egna lustars skull, än för sin mors hämndbegär.

WB Yeats gav tydligen dramat dålig kritik: tom, pretantiös, blodig, bizarr, morbid, motbjudande. Att allt heligt vänts upp och ner. Men så här på avstånd, i vår egen morbida bio-värld, tycker jag att Salomé känns mer sann som Wilde-tragedi, än The Importance of being Earnest, som Wilde-komedi. Detta trots att den senare räknas som hans 'främsta verk'.

The Importance of being Earnest (uppförd 14 februari 1895 ) känns som hans sista publikfriande  anpassning till samhällets krav. Som en 'well-made play', standardformatet i mitten-slutet av 1800-talet. Den typ av elaborerade intriger som GB Shaw avskydde och motarbetade. Den följde en lika standardiserad form som en Eurovision-låt. Vi sjunger genast glatt med, för att den triggar alla de rätta känslomässiga standardknapparna. Allt flyter galant, men tillför sällan något nytt särpräglat konstnärligt. Den innehåller farsartade förvecklingar och borttappade spädbarn och förväxlade identiteter, och vid det lyckliga slutet återfår de föräldralösa sina rättmätiga högreståndsarv.

Visst är Algernon en dandy, men annars återstår inte mycket av de dekadenta poserna. Inför den totala sociala katastrofen ger Wilde upp och miste sin särart. Han har också gett pjäsen undertiteln A Trivial Comedy for Serious People. En oskyldig komedi. Och publiken var i extas. Två Wilde-komedier samma vinter. Men då väcktes åtal. Wilde fängslades, komedierna lades ner.

Hans fall blev därför stort. Lord Queensberry, fadern till hans älskare Lord Alfred, rasade över sina söners öde, där den äldste nyss avlidit av ett vådaskott. Han letade då efter en syndabock att hämnas på. Det blev Oscar Wilde. Processen mot honom kan bara jämföras med Dreyfus-affären i Frankrike, som genomslagskraft, men utan upprättelse. Efter två år i fängelse, 1895-97, var Wilde en bruten man och dog i exil i Paris år 1900.

The Picture of Dorian Gray - Oscar Wilde (1890-91)

Oscar Wilde (1854-1900) skrev bara en roman, The Picture of Dorian Gray, men i gengäld är den unik på flera sätt. Gräver jag lite i symboliken, finns det så många bottnar att jag associerar till en postmodern genreblandning. Den är värd en omläsning då och då, nya vinklar kan infinna sig.

Wilde blev snabbt en frontgestalt inom den estetiska rörelsen, som tröttnat på sedelärande socialrealism och istället propagerade l'art pour l'art, att låta konsten vara sig själv nog. Å ena sidan kan det betyda att konsten skall ge oss skönhet och flykt från vardagen. Eller så kan man låta konsten vara ett amoraliskt gestaltande, där betraktaren får dra sina egna slutsatser. Det senare är vad Wildes roman gör för mig.

Dorian Grays porträtt har, som titeln antyder, en målning i en av huvudrollerna, och utforskar konstens betydelse på ett minst sagt spektakulärt sätt. Romanen trycktes första gången 1890 i en tidskrift, och utsattes genast för mycket hård kritik, anklagad för omoral och farlig dekadens. Helt uppenbart fick Wilde sina viktorianska läsare att reagera och moralisera över vad de läst.

Oscar Wilde valde då att revidera och utöka sitt manuskript med scener och aforismer som skulle lätta upp hans budskap, inför bokutgåvan 1891. Hans raljerande kvickheter driver naturligtvis med belackarna, med hjälp av humor som skall locka över oss på författarens sida. Budskapet är dock mer ogenomträngligt än det vid första anblickan kan tyckas. Än idag känns romanen djärv och oroande.

Boken fick också ett förord, i form av än fler aforismer, som förklarar och försvarar, bl a det välkända
 "There is no such thing as a moral or an immoral book. Books are well written, or badly written. That is all."  Vilket också kan sägas vara Wildes konstnärliga credo.

Wildes roman är en moderniserad version av den urgamla Faust-myten, om mannen som i pakt med djävulen offrar sitt samvete (själen) för att uppnå makt, kortsiktigt. Miljön i Wildes historia är 'modern', ingen djävul dyker upp och förhandlar om Dorians själ. I stället blir han bekant med en estet, den amoraliske Lord Henry, som sjunger ungdomens och skönhetens lov. När Basils är klar med sitt porträtt av den fläckfrie 18-årige Dorian, förtrollas denne likt Narcissus inför sin egen spegelbild.

Dorian, som hittills varit omedveten om sin egen charm, förlorar denna oskuld inför konstverket i kombination med Lord Henrys cyniska världsbild. Detta utlöser en önskan i Dorian, att få byta plats med tavlan, för att få leva i evig ungdom. Dorian tänker att han gärna skulle offra sin själ för att låta tavlan åldras i hans kropps ställe.

Lord Henrys livsinställning är alltså frestelsen, Dorians förebild. Den unge Dorians önskan är så genuin att den går i uppfyllelse, och han lever resten av livet som en fläckfri oskuldsfull 18-åring, på  ytan. Porträttet har tagit över hans själ, alla ålderstecken dyker upp på porträttet.

Dorians själsliga liv, instängt i tavlan, är mycket effektiv skräckromantik, Wilde har alltså förnyat 'the gothic tale', inte bara genom att ge en tavla ett övernaturligt liv, utan även genom den mångbottnade tolkning den erbjuder. Rent ytligt tycks Dorian nu kunna göra allt, från att lura och bedra, till att mörda, utan att åka fast. Men Dorian känner sig aldrig fri att njuta sin makt, så som Faust, eftersom Dorian har tavlan i sin ägo, och oupphörligt påminns om sin själs ständigt nya ärr och avnötta kanter, redan i detta liv. Dorian Grays liv blir precis så grått och trist som hans efternamn antyder. Ja, hela hans agerande är rent psykopatiskt känslokallt.

Även om omgivningen blir misstänksam med åren, och säger att han "sold himself to the devil for a pretty face." (s.240-241), så blir de osäkra inför hans yttre. Som Lord Henry undervisar Dorian i början av romanen: "Beauty is a form of Genius - it needs no explanation" och "The true mystery of the world is the visible, not the invisible." (s.34). Dorian får aldrig något 'straff', vad än han gör, Wildes roman moraliserar inte. Däremot får vi försöka inse att 'yta' - hur än elegant - säger ingenting om innehållet. Motsäger inte detta hela den estetiska rörelsens inställning?

Viktigt är att Dorians liv blir en jakt på sensuella upplevelser, men som hela tiden lämnar honom oberörd, likt en narkomans tillvänjning behöver han hela tiden starkar kickare för att få känna något. Utan sin själ har Dorian helt enkelt förlorat sin förmåga att 'känna', när hans själ tillfångatogs i tavlan.

Konstnären Basil insåg aldrig vad hans tavla satte igång, han försöker vara Dorians goda samvete, men misslyckas, utan egentlig anledning mördas han slutligen av Dorian. Lord Henry är som sagt frestaren, ögonöppnaren. Dorian kallar honom 'Prince of Paradox', vilket gör honom till Wildes alter ego, som var aforismernas paradox-mästare. När Dorian anklagar Lord Henry för att vara alltför fäst vid skönhet, värjer han sig dock, nog sätter han skönhet högre än godhet, med godhet är då bättre än fulhet. Hmm, nog skorrar det i själen ...

Är romanen en sedelärande fabel om estetens sköna liv? Nej. Romanen tycks fråga 'Vad händer om man säljer sin själ för att få behålla en vacker yta?' Är inte det en variant på viktoriansk dubbelmoral? Det är inte nödvändigtvis bara den dekadente som blir så själlös. Ett liv utan moraliska värden förlorar sin mening. Erfarenheter som görs enbart för sin egen skull, utan andlig dimension, upplever ingen lycka. Moraliska dimensioner ignoreras på egen risk.

Att Dorian Gray helt saknar känsloliv, gör honom till den mest gåtfulla karaktären jag stött på. Han saknar personlighet. Han går snabbt från oskuldsfull till oengagerad psykopat. Hans skönhetsdyrkan  är en mask. Till slut orkar inte Dorian längre, utan sticker kniven i porträttet, och eftersom porträttet är hans egen själ, dör Dorian. Det är inte ett 'straff'. Kniven i duken släpper fri själen, som åter förenas med Dorians kropp, som åldras som i ett trollslag. Han är hel igen.

Lord Henry säger en hel del kloka saker trots allt, för han var aldrig lika själlös som Dorian blev. En tänkvärd sats finns på sidan 33, insikten att man kan "cure the soul by means of the senses, and the senses by means of the soul." Engelskans 'senses' har visserligen flera betydelser, men jag tänker närmast på att ett sätt att hitta tillbaka in i själen, är att meditera kring sina fem sinnen, lika väl som kring sina känslor, eller varför inte genom sina tankar ...