Att läsa Hjalmar Bergmans romaner är alltid en storartad upplevelse för mig. Hans stil är alltid helt hans egen. Hur än mycket han 'moraliserar', så känns han modern och helt flärdfritt öppen för människans svagheter. han noterar och kommenterar, och ändå känns det som ett inre utforskande.
Och den här hade jag läst förut. Det är första romanen efter att han varit i Hollywood, för att börja arbeta för filmindustrin, men blivit besviken. Alkohol hade också börjat bli ett problem i hans liv, och den dyker upp i texten, som en erfarenhet han kan utveckla, bland många andra.
Som titeln visar är denna historia helt byggt kring titel-karaktären, Ingeborg, änka chef och moder, kvinnan som alltid fått ta hand om sig själv och de sina. Och även om Bergman emellanåt svävar ut i beskrivningar över mänskliga beteenden, så är det främst i Ingeborgs tankar vi befinner oss. Vilket gör att det Ingeborg förtränger i sitt eget beteende, det får inte heller läsaren veta förrän mot slutet. Och då kan vi också känna jag också känna mig lika tveksam, som Ingeborg känner sig psykiskt labil. Vad säger folk? Vad har de sett i henne, som hon själv inte varit medveten om? Hon går undrande omkring och försöker gömma sig inför omgivningen, vad har de sett och tolkat, som hon själv inte förstått. Och något helt avgjort svar får jag inte. Vi karaktären känner och menar, blandas med vad omgivningen påstår och tolkar in.
Hjalmar Bergman är superb på att sätta sig in i och skildra kvinnors tankevärldar, lika väl som männens. Och samtidigt som han tycks forsa fram i lättläst flyende text, griper han om så mycket, en mångfald teman. Han är som alltid mycket subtil, aldrig entydig, alltid mångtydig, i avsaknad av objektiv 'sanning', i det som händer i karaktärernas liv. Huvudtemat i denna roman är främst bindningar mellan mödrar och söner, mellan yngre män och äldre kvinnor. Samtidigt skapar vi historier vi fastnar i, och dömer andra med.
Ingeborgs barn tycks se sin mor som ett hinder för deras egna giftermål, hon känner det och beslutar offra sig - livsödet som offer är typisk för Bergman. Ändå sker det flytande lätt. Ingeborgs känslor för dotterns fästman, om den nu är 'förälskelse' eller inte, så ser hon ett ödets symbol även i hans liv. Trots sin svaga sida, hans låt-gå-livsstil, har han sina egna oböjliga moraliska krav, som uppstått redan inför faderns handlande, och senare inför sin nära vän, verkar han se dem, ansvariga för sina egna misstag. Skall Ingeborg nu också se sig ansvarig nog för att offra sitt liv?
Hjalmar Bergman ser på 1920-talet som en brytningstid, i moral och modern livsstil, kvalitet vs. konsumtion, Generationsskillnader. Och hur svårt människor verkar ha att förstå varandra, samtidigt som deras öden är sammantvinnade och påverkar varann.
Det som är lite förvirrande för mig är att historien tilldrar sig i Stockholm, några gatunamn dyker upp här och där. Ändå halkar mina tankebilder ofta in i Wadköping, eftersom fästmannen är Louis de Lorche, vars far blev utfattig på grund av förskingring i Markurells i Wadköping. Uppenbarligen har mor och son flytt undan skvallret, hans mor förtidspensionerad tack vare sitt vita hår, efter den skandal maken åsamkat dem.
Den här boken hör till de jag sparar för att läsa om - som de flesta av Bergmans texter, har den en klar modern aura, något oföränderligt evigt och modernt på samma gång. En text som för mig alltid känns ny, med nya möjliga tankegångar att försjunka i. Nyhetens behag försvinner aldrig, även om jag 'kan intrigen', så blir den aldrig helt avgjord och utsliten. Så säker om den blir jag aldrig. Den är som livet, värt att omtolka och omforma.
Hjalmar Bergman känns för mig alltid som vår mest moderna författare när på den tid när alla gamla regler kring romaner och text bröts upp på 1910-1920-talen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar