Ack ja, Marcel Proust dog 1922, innan han hunnit färdigställa sitt mastodontverk, På Spaning efter den tid som flytt (Del 1-7). Det betyder att del fem utkom året efter hans död. Och enligt efterordet hade Proust inte hunnit slutredigera delarna fem, sex och sju. Jag har nu läst femte delen, och jag upplever den som betydligt lösare i konturerna. Den är nästan som ett första utkast. Ibland skriver han 'och så vidare', ungefär som ett minnesord till sig själv att vid fortsatt arbete med texten, brodera ut sina tankar. Och dessutom förekommer upprepningar och misstag jämfört med tidigare delar.
Men som läsare vill jag ju gärna se vartåt verket var menat att gå, och hur det skall gå för Marcel, kommer han någonsin att få ihop sina hypoteser om vad som orsakar hans ångest och sorg och nervösa sjuka. Hans omedvetna inre är djupt, och hur än mycket han strider med olika inre delpersonligheter, den känslosamma vs. den logiskt analyserande, så fortsätter känslorna att vara det mest dolda i det omedvetna. Men att skylla allt på att Marcel som barn inte alltid fick någon godnattkyss av sin mor, det känns alltför lättvindigt.
Den här delen är tyvärr mycket plågsam, för att Marcel återigen vältrar sig i svartsjukans kval, och det är obehagligt. Han har tagit med sig 'lilla Albertine', från Balbec, till lägenheten i Paris, där de vistas 'ensamma' med Francoise och annat tjänstefolk. Marcel döljer hennes närvaro, hon är gisslan för hans svartsjuka försök att hitta känslomässig balans, där han hela tiden ljuger för sig själv och alla andra, medan han anklagar Albertine för att vara en liderlig lögnare. Han ser inte bjälken i sitt eget öga, för grandet hos andra. Och det är mycket övermaga att hela tiden 'prata ner' på Albertine och kalla henne 'lilla' i alla varianter.
Självklart sympatiserar jag med Albertine, och tror inte ett dugg på Marcels lögner om hennes lögner. Det är en omöjlighet att leva instängd med en så förföljelsemaniskt neurotiker, som hela tiden misstänker och ljuger. Jag förstår att hennes 'lögner' är försök att 'lugna' Marcel. Vilket naturligtvis är lönlöst. Marcel är mer fången i sina egna svartsjuka fantasier, än Albertine, även om hon också behöver ta steget ur buren.
Så denna bok börjar lika hopplöst, som del två, med svartsjuke-ältande, vilket drar ner behållningen. Men det finns lysande avsnitt, som skildringen av monsieur de Charlus, ännu en karaktär med maniska tendenser till självförhärligande livslögner. Men när ödet drabbar honom i denna del, då är det ett hårt slag, som får honom at helt tappa fotfästet, och Proust skildrar det mycket gripande (trots att detta kanske 'bara' är ett 'utkast'). Det etsar sig in. För Proust har större insikt än berättaren Marcel ännu har, trots att han plockar upp mer och mer ur sitt omedvetna, så har han ännu långt kvar.
Min förhoppning är att han ska nå hela vägen fram, att ta sig igenom och ut på andra sidan av sina livslögner, och inse att hans sysslolösa liv i ett evigt fantiserande och drömmande, inte gör honom lyckligare. Det talas mycket om kärlek, men egentligen finns den inte någonstans i böckerna. Här är bara projiceringar av egna behov, lustar, begär, omskrivna som förälskelser och utnyttjanden av andra när ett skräckslaget behov av symbios är det som dominerar. Mer äkta kärlek? Inte ett spår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar