Mot ännu en sommar - Janet Frame (1963 [2007])

Den här romanen, Towards Another Summer, skrev Janet Frame redan 1963, men framhöll att den var för personlig för att ges ut så länge hon själv levde. Men att hon refererade öppet till den och att hon låtit binda in två maskinskrivna kopior att förvara på olika ställen, gjorde att de som förvaltar hennes litterära arv insåg att hon ville ha den utgiven postumt. Vilket skedde 2007, tre år efter Janet Frames död.

Texten är utan tvivel mer självupplevd än någon av hennes övriga romaner, om än koncentrerade till en situation, en enda helg. Huvudkaraktären Grace är en skygg författare, som trots sitt rika inre liv och språkliga skicklighet i text, grips av ångest i varje social situation där hon skall interagera med andra levande människor. När hon blir inbjuden att tillbringa en helg hos ett ungt äkta par med två små barn norra England, ställs allt på sin spets.

Grace drömmer om att få vara den firade spirituella författare hon är, även i levande livet. Att få förgylla värdparets helg. Men hela situationen blir en vanmäktig kamp mot hennes egna prestationskrav. Trots att mannen, Philip, är journalist och alltså även han en skrivande person, och trots att hans hustru Anne är bördig från Nya Zeeland precis som Grace, så tycks de åtskilda av ett oöverstigligt gap.

Inom sig flyr Grace tillbaka in i barndomsminnen (en del känner jag igen från andra av Frames böcker). Ibland vill hon referera till något självklart från detta landskap, men hennes referensramar tycks aldrig stämma med värdparets egna. Det uppstår aldrig något utbyte, som både hon och Philip och Anne hade hoppats när hon blev bjuden. 

Grace bekämpar sin ångest genom att identifiera sig själv med en flyttfågel, det ger inre trygghet, med fåglarna känner hon mer närhet och släktskap.  Men hon vågar aldrig uttrycka detta inre liv, rädd för att bli betraktad som helt galen. Romanens titel, Towards Another Summer, citerar en diktrad om en myrspov, på väg mot ännu en sommar och ingen vet var han kommer att finna vila om natten.

Grace sitter i ett vintrigt kallt och grått England, isolerad i sin ensamhet flyr hon in i skrivandet, endast där kan hon uttrycka sig fullt ut. Tankarna tar sig ut via skrivmaskinen, men inte via munnen. Hur än uppmärksamt hon noterar allt omkring sig, med psykologisk skärpa, tror hon sig aldrig om att kunna samtala om det.

Denna roman känns psykologiskt självbiografisk, och har en mer avskalad berättare, som inte ger sig in på modernistiska experiment. Här är de psykologiska iakttagelserna huvudtemat. Hemma hos det gifta paret Philip och Anne, känner Grace smärta och rädsla varje gång hon anar att de har skilda åsikter och behov. Det är minnena från föräldrarnas bråk och tvister, som Grace inte  lyckats frigöra sig ifrån. Hon förväntar sig samma utbrott, som hon minns från barndomen, och förvånas över att Philip och Anne lyckas glida förbi undervattensreven utan större skador. Det är som om Grace aldrig litar på att detta kan hålla i sig. 

"Förening är styrka - styrka att erkänna att ett är två; stöttad av kärlek kan vilken papperstunn identitet som helst stå orubblig som sten." (s.119) Detta är en av Graces iakttagelser, underförstått att hon själv alltid saknat ett sådant stöd åt sin papperstunna identitet. Inte ens hennes föräldrar hade så mycket kärlek till övers att ge. Men hon är glad åt Philips och Annes osviklig kärlek, inte avundsjuk.

En dag utbrister Philip impulsivt att Anne är en 'enastående människa', men i stället för att låta det vara den komplimang det är, börjar han omsorgsfullt modifera sina ord: "Nej, naturligtvis är du inte ett enastående exemplar av människosläktet, du är människa somi alla andra, varken mer eller mindre."(s.120) Grace undrar förvånad varför Philip tycktes så rädd inför sina egna ord att han ville modifiera dem vetenskapligt exakt. "Att vara mänsklig verkade betyda så mycket, att vara normalt mänsklig, som om ett sådant tillstånd kan bli upptäckt och dokumenterat." (s.120)

Vilket gör det omöljigt för Grace att tala om sig själv som 'flyttfågel'. Både Philip och Grace tycker om musik av Bach och Händel, och han vill få henne att tala om det. "Varför förstår han inte, att alla mina ord är plattityder, att när jag trixar och tömmer ur mig en mening finns det ingenting kvar, inga rester av tanke eller fantasi i mitt muntliga språk. /.../ Det var lönlöst; hon kunde inte förklara utan att snubbla och ramla huvudstupa över klichéerna, och de var alltid farliga" (s.212)

Grace utgår ifrån att de tolkar hennes tystnad som 'enfald' (trots att de läst hennes böcker och där måste ha upplevt hennes djup. Hon har kunnat leva på att sälja några noveller till The New Yorker. "Hon var för blyg för att kunna förklara att hon skämts och känt sig generad (glad också) över att få så mycket betalt för några timmars arbete när en hel bok renderade en ynka liten skvätt royalties." (s.222) Grace säger att betalningen varit helt utan proportioner. Allt visar henens dåliga självkänsla.

"Hon var så ovan vid konversation i vedertagen bemärkelse att de flesta ord hon yttrade praktiskt taget saknde innebörd. De var en gest, ungefär som en värdinnas gest [...] Grace arbetade så mycket med ord att hennes profitering på dem gjorde henne skamsen och deprimerad - men var de ändå inte ett väldigt behändigt sätt att säga ingeting på" (s.223)

Janet Frames ord ovan får tala för sig själva.