Hittade denna roman hos Myrorna. Den andra av Heidi von Born jag läser - och inser att jag hittills missat en poetisk romanförfattare av hög klass. Från första sidan ramlar jag in i huvudpersonen, Stefan 15 år, också kallad Nur, och hans svirrande tankar. Hans tankar åker bergochdal-bana, känslomässigt inför personer i omgivnignen. Det är känslor av olika slag som är huvudtemat. Oftast ett försök att hantera något svårbegripligt. Livet flyter från slutet av april fram till midsommar, från slutet av terminen till början av sommarlovet. Året 1953. Nur försöker bestämma över sig själv i en ständig dragkamp med omgivningen.
På romanens första sidan finns Nurs beskrivning av hur sömnen känns:
"Underliga bilder rusar genom hjärnan, de är som gjorda för att aldrig stanna, aldrig bli kvar. Inte ens färgerna! Man vaknar och där finns de som ett minne, som värker men som inte kan formuleras. En känsla av något oerhört som svischat förbi, någonting viktigt som aldrig går att få tillbaka."
Och först sedan jag läst fram till sista sidan inser jag att detta skulle kunna beskriva inte bara Nurs känsla inför sin sömn, utan också mina känslor inför att stiga in och ut ur hans tankevärld, min känsla inför hela denna roman.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar