Mannen och körsbären med flera berättelser - Elin Wägner (1914)

 

En tidig novellsamling av Elin Wägner (1882-1949),  olika texter som skiljer sig mycket åt, både i kvalitet och innehåll. Flera av de korta texterna hade tidigare publicerats i tidskrifter, och är lättviktiga. Det känns som om det var en vanlig metod kring förra sekelskiftet, förlaget vill hålla liv i en populär författare, som inte haft möjlighet att skriva något mer betydande på ett tag. 

Elin Wägner hade hunnit gifta sig, men äktenskapet har redan efter ett par år gått i stå och mött stora problem. Även kampen för rösträtt har stoppats, och när boken skall ges ut utbryter första världskriget. I slutnovellen tolkar en besviken rösträttskvinna, det som rena konspirationen för att stoppakvinnorna.  Alla motgångar leder till funderingar, en vilja hos Wägner att uttrycka olika synvinklar på relationsfrågor och kvinnors situation. 

Lättviktiga texter kan också väcka tankar. Även om mina favoriter är de två sista längre texterna, 'Magdalenas frestelse' och 'De eniga millionerna'. Till frågorna hör kvinnors möjlighet att försörja sig eller inte. Att hon ska vara vacker, men helst inte mer, problematiseras i flera texter. 'Magdalenas frestelse', är en dialog i manusform, jag gillar hennes rappa repliker, tror Wägner skulle ha skrivit intressanta pjäser om hon velat. Denna börjar med kvinnas rättslöshet på arbetsmarknaden, men avslöjanden vrider till det, att det som först beskrivits som kvinnors sämre kvalifikationer, mer verkar handla om att man på mansdominerade arbetsplatser kan känna rädsla för att förstöra arbetsdisciplinen, om en vacker kvinna släpps in. 'Fula' kvinnor lär inte vara lika 'farliga', det är dessutom det vanliga sättet att avbilda kvinnor som uppfattas som 'fiender'. Kvinnan som först skulle ha fått en position med hög lön, 

Sluttexten, 'De eniga millionerna', den ambitiösaste, skildrar en global kvinnokonferens, där kvinnor från trettio länder samlas och samsas någorlunda. Ända tills konferensen nås av telegram om krigsutbrottet. Plötsligt riskerar de kvinnor som samlats i enighet, att omvandlas till fiender. Krig spränger sönder  alla möjligheter till enat arbete, hur ska de kunna samarbeta om deras män och söner ser varann som fiender? Enda hoppet är om de fortsätter att samarbeta, att arbeta för fred och pacifism. Men texten slutar i osäkerhet. Precis som krigsutbrottets sommaren 1914, utgivningsåret.

Martin Bircks ungdom - Hjalmar Söderberg (1901)

Har läst om Martin Bircks ungdom, jag vet inte för vilken gång i ordningen sedan jag var ung, men jag växer aldrig ur den. Har alltid sympatiserat med den här boken, en författares barndoms- och uppväxthistoria. Var det den som väckte mitt intresse för uppväxtskildringar?

Den är så stilren, inte ett onödigt ord, språkligt skön att läsa. Bitvis är den ren och klar och allmängiltig som en saga. Och den blev Söderbergs genombrott, efter all kritik av debuten, Förvillelser, får han en hel del erkänsla. Viktigare idag, är att boken fortfarande lever och är läsvärd.

Texten är indelad i tre delar. Först, 'Den gamla gatan', 12 ganska korta kapitel, med barnets förundrade möten med världen och livet. Vänner som öppnar dörrar till nya erfarenheter. Man kan läsa det som saga, drömmar eller metaforer. Boken inleds med drömmen om de röda och blå blommorna, där Martins mor säger att han bara får plocka blå blommor, och när jag gör det, visar de sig ändå vara röda. En mardröm, hur han än gör blir det fel. Vilket blir som ett tema för svårigheten att hitta rätt i livet, med en ständig underström av låggradig ångest. 

En annan viktig bild är sprattelgubbe Röde Turken, som han tycker särskilt mycket om eftersom farbror Abraham som givit honom den förklarat att Röde Turken inte är en vanlig sprattelgubbe, utan tänker och menar att han sprattlar av egen fri vilja, och också slutar att sprattla av egen fri vilja. En närmast kuslig metafor för livet. Barnet gläds åt att sprattelgubben tänker och lever, medan vi vuxna inser oss bundna av trådar som hindrar individens frihet, samhällets krav och förväntningar.

s.50 "Så lades år till år, och nytt fick begrava gammalt, medan Martin långsamt övades i livets dubbla konst, att lära och att glömma."

Del 2, 'Den vita mössan' har 16 kapitel, en del av dem längre än i första delen. Martins insikter säger att en tredjedel av livets sanning har han fått av sina vänner, en andra tredjedel har han försökt lära in av sina lärare, och sen måste han själv komma fram till den sista tredjedelen av sanningen. Och det är inte det lättaste. Han börjar upptäcka dubbelmoralen i det oscarianska borgerliga samhället, och försöker lära sig att leva med det. Han vill bli författare, men vågar inte visa upp detta för sin omgivning, eftersom han tror att han då ska hånas för detta. Religionen är också en stor stötesten. Det är här de lite längre och mindre klara kapitlen dyker upp, men de flesta unga människor kan känna igen sig i Martins funderingar under vuxenblivandet.   

Den avslutande del 3, 'Vinternatten', är sex slutkapitel, med en sorts summering av status quo i  Stockholmslivets dubbelmoral. Martin har resignerat i sitt byråkratiska kontorsarbete, slutat fantisera om kreativt författande. Han har har funnit en kvinna att älska, men har inte råd att gifta sig, så de träffar varann i hemlighet. Slutkapitlen innehåller mycket inkännande och radikala insikter i kvinnors situation, både de som måste förbli ogifta och de som tvingas gifta sig utan kärlek. Sällsynt för sin tid. Men har gjort att texten lever än idag.

Kvinnan han älskar har fastnat i valet mellan ensamhet och kärlek i lönndom. Hon känner sig ha två  samveten. "Det ena sade henne, att hon hade handlat rätt och att det en gång skulle komma en tid, då ingen längre kunde förstå varför man fordom hade höljt in kärleken mellan man och kvinna i skam och smuts och kallat den synd." Det andra samvetet var från barndomens enkla övertygelse att  man "... bara behövde vara snäll, så gick det nog bra." (s.133)                                                                          

Söderberg belyste sin tid, och även om kritiken sa att han var för resignerad och tröstlös, så kan man som ung i mötet med vuxenlivets hårda väggar ofta känna igen sig, och idag känna, att hur än jobbigt livet kan kännas, så har samhället utvecklas under 1900-talet och är på väg åt rätt håll.  

I den avslutande 'Vinternatten' förenas det unga paret i en vision av samhörighet, två ensamma människors kärlek som upplöser motsättningar, när de försöker mötas halva vägen, även om Martin känner dåligt samvete, eftersom han inser att det alltid är kvinnan som drar det kortaste strået. 

The Awakening - Kate Chopin (1899)

The Awakening, Uppvaknandet, är en ganska kort roman, som blev totalt utskälld 1899, och därefter bortglömd ända tills den återupplivades av feministiska omtolkningar mot slutet av 1900-talet. Sedan dess har den tydligen blivit ett populärt analysobjekt. 

Jag slogs genast av textens 'Virginia Woolf' känsla, och med det menar jag att texten flyter fram, huvudsakligen i ett kvinnligt medvetande, en inre monolog som känns modern. Detta 16 år innan Woolfs debut. Alltså var hon föregångare. 

Född i Missouri, med franska rötter, läste Kate Chopin (1850-1904) även fransk litteratur, bland annat Flaubert, Zola och Maupassant, men ändå är det de gigantiska kvinnorna, som Jane Austen och systrarna Brontë, som är det stora arvet som både Chopin och Woolf lutar sig mot, när de tolkar kvinnans kamp att hitta sig själv i en inrutad 'kvinnlig' värld, hemmet som enda scen, där alla kvinnor inte kan få utlopp för sin kreativitet. 

Jag tänker också på de berättelser i slutet av 1800-talet som jämför USA och Europa, ser skillnader, i synnerhet hur amerikanska flickor/kvinnor är frimodigare, ser det som en självklarhet att ta för sig och tro på sig själva. Inte så viktorianskt inrutade. Så känns det när huvudpersonen Edna Pontellier beslutar sig för att skaffa egen mindre bostad, som en väg ut ur det inrutade högborgerliga kvinnolivet med det stora huset med alla hushållskrav, alla tjänare som gör att hon saknar privatliv. Alla krav på att representera och ta emot alla som kommer på visit, mer som Goodwill för makens ställning i företagsvärlden, än för att hon själv skulle se dem som vänner av intresse.  

Edna vill inte ge upp sin själ, utplåna sig, för någon, inte ens för sina barn. Idag hoppas jag alla vet att inga barn mår bättre av att modern hämmas. Men 1899 var det chockerande att uttrycka en sådan tanke. Men här startar den Nya Kvinnans period, dekadensen, som börjar experimentera mot traditionella könsroller. Därför blir det först en stor besvikelse när historien tycks sluta på traditionellt manligt vis, där den fallna kvinnan alltid går under, tar livet av sig. Varför inte fortsätta att tro på sig själv? Hon verkade ju ha chansen, eftersom de amerikanska männen, hur än fast i det patriarkala, ändå låter henne ha en hel del 'amerikansk frihet'. 

Tills jag inser att hela romanen är ett starkt exempel på Symbolismen kring sekelskiftet 1900. Det är möjligt att gräva ner sig djupt i alla symboler i denna roman, inte konstigt om den blivit populär bland litteraturhistoriker. Jag behöver inte se Ednas nedstigande i havsvattnet i slutet som deprimerande, inte om jag läser den symbolisk. Då blir hela intrigen en mytisk cirkelhistoria.

Ednas uppvaknande skedde på semesterorten vid havet, när Edna äntligen lär sig simma. Då föds hon ur vågorna likt Afrodite, så det är dit hon återvänder i slutet, till sitt eget ursprung, havet.

Dracula - Bram Stoker (1897)

Vampyrer och skräck har väl aldrig hört till mina favoriter. Visst läste jag Dracula när jag var ung, utan att det gav mig mersmak. Men nu har jag läst om Bram Stokers klassiker från 1897, och inser att den är ett genialt uttryck för sin tillkomsttid, det sena 1800-talet. 

Abraham Stoker, född 1847 i Dublin, Irland, var statstjänsteman, med skrivande som hobby. Han hann skriva många böcker, men Dracula (1897) är den enda som eftervärlden minns. Och det med besked, för det finns ett otal efterföljare både i bokform och på film. Han fångade den viktorianska tidens rädslor och visade fram dem på ett minnesvärt groteskt sätt. 

1800-talets tro på teknik och vetenskap stod ännu på en bräcklig grund, därav rädslan för att tekniska haverier skulle låta vidskepelsen vinna i långa loppet. Liksom mängden emigranter från östeuropa, när krig och förföljelser fick folken att röra på sig, många på väg till Amerika.  

Vampyrer tillhör de blodsugande andevarelser som funnits i folktron sedan urminnes tider, något som sedan upplysningstidens 1700-tal plockats upp i den litterära världen, för att roa och skrämma. Men hur än positivistiskt samhället blev, hur än mycket man ville utrota vidskepelser, tycktes det finnas mycket som inte kunde förklaras bort, utan väckte frågor. Dessutom blev psykologin en ny vetenskap, som likt hypnos tycktes magisk. 

Bram Stokers vampyr Dracula kommer från Östeuropa och visar sig förvånansvärt intresserad av den Brittiska kulturen och London, dit han vill för att insupa nytt fräscht blod. För att uppnå detta mål har han lärt sig vad han kan om brittisk kultur, med jurister, kontrakt och telegram. Allt för att ostört kunna förflytta sig och sina kistor med helig transylvansk jord till en ny bostad i England.  

Teosofi, andeseanser med mera var på modet. Romanens huvudpersoner vägrar i det längsta tro på dessa 'odöda' varelser som likt spöken går igen och suger deras blod, dvs vill stjäla livskraften från den moderna civilisationens medborgare. De som byggde detta samhälle var jurister, psykiatrer, medicinska pionjärer och forskningsresande. 

Vampyrbekämparen Van Halen, som fortfarande har tillgång till gammal kunskap om dessa onda andliga väsen och hur man skyddar sig mot dem, tillsammans med hans team av yngre moderna förmågor: juristen, psykiatern, medicinska pionjärer, och den modige forskningsresande amerikanske vännen.  

Först drabbas juristen som besökt greve Dracula i Transylvanien, ditkallad som konsult. Sedan drabbas hans blivande hustru Minas väninna Lucy, och sist Mina själv. 

Sexualiteten skrämde många vid denna tid. I slutet av 1800-talet växte en dekadent rörelse fram, parallellt med den nya synen på kvinnan. Kvinnorna skulle vara oskuldsfullt charmiga, men riskerade att förföras och stjälas av utländska män, som 'saknade hämningar'. Dessa kvinnor ansågs 'fallna' och associeras med syfilis, könssjukdomarna, som gjorde sexualiteten än mer skrämmande. 

Greve Draculas kvinnor i hemlandet är sådana blodsugande vålnader som skrämmer viktorianska män. När madame Minas väninna Lucy drabbas, hjälper det dock inte hur än många blodtransfusioner de ger henne. Hon kan inte räddas. Hon var för okunnig om livets 'realiteter'. Mina själv är dock en modern kvinna, vars intellekt och effektivitet beundras lika maycket som henne friska charm. Hon blir inte bara sin makes, juristen, perfekta sekreterare, maskinskriverskan, som lär sig alla tågtidtabeller utantill, för att alltid vara förberedd. Hon skriver rent alla dagböcker och psykologens fonogramrullar, så att eftervärlden själv kan döma sanningshalten i deras upplevelser i kampen mot det onda. 

Intrigen flukturerar mellan att Mina, likt andra kvinnor, skall skyddas och undanhållas alla otäckheter, till att männen slutligen inser att om kvinnan lämnas okunnig, blir hon bara mer utsatt som offer inför vampyrens hypnos. Mina är inte rädd, hon är okuvligt envis och hjälper männen i kampen mot Dracula. Den hypnos Dracula utsatt henne för, blir också Draculas undergång, när hon via den kan hitta tillbaka till honom när han väl flytt, så de kan hitta och förgöra honom.  

Under den jakten hanterar Mina inte bara skrivmaskiner och telegram, utan även revolver och kör häst och vagn i full fart på bergsvägarna. Den Nya Modern kvinnan ger aldrig upp - hon segrar. Det kan låta patetiskt, men stilen Stoker skriver i, en detaljrik 1800-talsengelska, som gör allt för att vinna vår tilltro med något som liknar realism, är lätt att sjunka in i.

Att romanen är skriven som utdrag ur de inblandades dagböcker, kan känns föråldrat, eftersom det var en vanlig metod på 1700-talet. Förklaringen är dock att Stoker vill skapa trovärdighet och realism åt sin groteska skräckhistoria. Alla inblandades samstämmiga återberättande av händelseförloppet, ska borga för sanningshalten, även om sammanställaren i slutet suckar över att så många originalhandlingar förstörts, och att det mesta som återstår är madam Minas maskinskrivna kopior. Idag har vi väl lite svårare att inse att en 'handskriven' dagbok skulle vara mer trovärdig än en maskinskriven?  

Mitt slutomdöme blir att tidsandan fångats skickligt av Stoker, trots att hela romanen är allt annat än gråvädersrealism. Det sena 1800-talet är en brytningstid mellan vetenskap och äldre vidskepelser, men också med nya medicinska upptäckter som blodtransfusion, liksom den nya psykologin, där hypnos kan tyckas magiskt oförklarlig. Teknik som ångbåtar, telegrafer, skrivmaskiner och fonografrullar (som en tidig föregångare till skivinspelningar) är visserligen nytt och spännande, men riskerar alla att fallera, de hinner inte alltid fram i tid, det misslyckas som så mycket annat. Och så länge Dracula har Mina i sin makt bränns hennes hud vid kontakten med oblater, dvs Kristi kropp vid nattvarden. För kristendomen var trots allt den största faran mot vampyrens hedendom. Mina kan dock nå honom via hypnotisk tankeöverföring.

Stokers slutomdöme tycks vara att modern vetenskap måste balanseras mot gammal kunskap, och att mekanik inte är allt, människan har också en djupare andlig/psykologisk dimension. 

The Yellow Wallpaper - Charlotte Perkins Gilman (1892)

En fantastisk novell. En klassiker. Ett påträngande symbolistiskt psykodrama. 

Så det irriterar mig att en manlig litteraturhistoriker jag läst, betraktar den som 'rent självbiografisk'. Oavsett att författaren själv drabbats av postpartum depression, så är denna novell ett intrikat konstverk, skickligt uppbyggd. Märkligt att så fort en kvinna använder sina egna erfarenheter (vilket de flesta författare gör), så betraktas det som 'ren självbiografi', underförstått som enklare typ av litteratur, som att 'bara återge' egna erfarenheter. 

Den novell jag läser är ett medvetet konstverk. Charlotte Perkins Gilman (1860-1935) var helt klart en mycket begåvad och driftig kvinna, med fattig uppväxt i en svår tid i USA:s historia. Hon skrev även mycket om kvinnors ekonomiska och arbetsförhållanden. Den mest berömda är Woman and Economics (1898). 

Berättaren i novellen 'Den gula tapeten, är en kvinna som nyligen fött ett barn, men nu skilts från sitt barn av sin 'välmenande' make, som också är läkare och känner sig överlägsen på det rationella området. Han menar att 'vila', dvs isolering och inaktivitet ska bota hustruns 'hysteriska tendenser'. De hamnar i ett hus med slitna, ja vämjelika tapeter.

Hon stirrar på tapeten, tills hon når in i sitt djupaste omedvetna om hur inlåst hon är av sin 'välmenande' make. Han som vägrar hennes sitt rätta jag, mannen som ser kvinnan som ett menlöst osjälvständigt barn, som skall lyda sin make. 

Men inte blir hon bättre av att skiljas från sina barn, inaktiv, isolerad. Mönstret i tapeten, är samlivets och samhällets tvångströja som hindrar henne att leva. Ett galler hon mot slutet ser sitt inre jag gripa tag i och skaka, men det fortsätter att förkväva henne. Länge betraktar hon sitt inre som något yttre, en bild i tapeten. Men mot slutet flyter inre och yttre personligheter samman, och hon tar över rodret, slutar att lyda. 

Men då har hon redan förlorat den kontroll hon så länge som ett lydigt barn, kämpat för att upprätthålla, och i stället uppslukats av något som mest liknar psykos. 

Novellen har även klassats och lästs som 'skräcknovell'. Och visst är det fasansfullt vad makt och underkastelse och könsmaktsordningar kan ställa till.

Simone och jag - Åsa Moberg (1996)

Uppskattar verkligen Åsa Mobergs sätt att skriva och resonera. I den här boken jämför hon sitt eget liv med allt hon läst in sig på kring Simone de Beauvoir. Hon har ju även översatt flera av Beauvoirs böcker, så hon är väl insatt. Simone de Beauvoir hör till 1900-talets historia, inte minst som symbol för kvinnans växande självständighet, trots att hon själv inte såg det så. Hon var en av 'grabbarna' bland inne-filosoferna. Vilket naturligtvis beror på samhällsklimatet under mitten av 1900-talet.
Åsa Moberg hör till en senare generation, men kan ändå se likheter, men också skillnader i sin egen situation. Jag själv hör till ytterligare en senare generation och känner kanske ännu större skillnader. Ändå är hela beskrivningen viktig för insikten i den långsamma samhällsförändringen.

Beauvoir vägrade länge kalla sig feminist. När hon var ung fanns det inget utrymme för kvinnor. Självklart kunde hon inte identifiera sig med det. Ändå har hela hennes gärning banat väg för kvinnor att våga vara kreativa och välja sitt eget liv. Moberg kallar henne därför för en 'omedveten feminist'.  Även jag hade som ung svårt att identifiera mig med begränsningar som sa vad och hur en kvinna skulle vara. Men samhället hade förändrats en hel del och det blev därför lättare för mig att ha en friare syn på mina egna möjligheter, och inte låta mig styras av.

Liksom Beauvoir och Moberg, har jag aldrig gift mig. Men precis som Åsa Moberg påpekar så är det inte äktenskapet i sig som avgör hur beroende vi blir av vår partner. Under min ungdom blev omgivningen inte längre upprörd över att vissa struntade i legala ceremonier. Jag har alltid arbetat och haft min egen ekonomi, vilket är den avgörande friheten för att kunna bestämma över sig själv.

Mobergs bok är heltäckande när det gäller livets olika områden och väcker mycket tankar och tillfredsställelse att få läsa. Och läsa om.

Familjelycka : komedi i tre akter - Anne Charlotte Leffler (1891)

Lefflers drama Sanna Kvinnor (1883) blev ett av 1880-talets mest spelade och diskuterade. Ett paradexempel på tidens tydliggörande av kvinnors bristande rättigheter. En lag från 1874 hade gett kvinnor rätt att förvalta egen lön och egendom - vilket fortfarande tio år senare inte möttes med blida ögon. TV-versionen på 1970-talet gjorde att jag fick upp ögonen för 1880-talets kvinnliga genombrott. Jag såg också filmatiseringen på 1990-talet. Viktigast av allt är Lefflers förmåga till fräsch trovärdig dialog. Ett verkligt modernt genombrott.

Jag har tidigare skrivit om Lefflers pjäsdebut 1873. Och nu har jag läst hennes komedi Familjelycka, (1891), som hade premiär bara ett år före hennes förtidiga död pga brusten blindtarm. En borgerlig familj med tre döttrar och en son, samt deras mormor munhuggs livligt och medryckande. Döttrarna drölmmer om utbildning, självständighet och kärlek med män de själva valt. Så de gör vad de kan för att ta sig förbi sina föräldrars konservativa hinder. Faderns auktoritet undergrävs genom att de går bakom ryggen på föräldrarna för att få igenom sin vilja.

Humorn ligger inte bara i gnabbet, utan främst i att föräldrarna också frisserar verkligheten och döljer obehagliga sanningar, för att anpassa livet till tidens konventioner. Döttrar skall hållas i okunnighet (t ex att många män har utomäkteneskapliga barn - i hemlighet). De inser inte att deras döttrar vet mer om det mesta, än föräldrarna vill. Döttrarna tillhör en ny generation som inte tänker låta sig duperas. De söker en ny familjenorm där man och hustru respekterar varandra på lika villkor. Dottern Hilma har till och med hittat en ung man som inte döljer att han, ogift, har en dotter - och dessutom ämnar ta hand om dottern själv, inte hemlighålla och sända bort.

Det är allmängiltig komik, som när föräldrar och barn kommer i konflikt, och inte känner isg förstådda av varandra. I Lefflers pjäs känner även mormodern sig missförstådd och åsidosatt. Generation efter generation, samma sak.

Naturlig dialog och utmanande idéer gjrode att Lefflers pjäser spelades flitigt och översattes till flera språk redan av hennes samtid. Och fler med henne. Kvinnornas oerhörda genomslagskraft under hela 1880-talet, ledde till Baklach redan under 1890-talet, maskuliniteten hade hamnat i kris och männen slog tillbaka genom att nedvärdera kvinnornas texter, en effektiv härskarteknik, som sorterade bort kvinnorna ur litteraturhistorien, länge, ända till nästan våg av kvinnorörelse - på 1970-talet.

Jag har nu även läst Lefflers novell, resp. kortroman Kvinnlighet och erotik I resp II. Texterna har samma namn och huvudperson liksom vissa bipersoner. Novellen utgavs 1883 och fick alltså en fortsättning som kortroman 1890. Här har jag svårare att känna igen mig, svårare att förstå den unga kvinnans 'kamp', här har samhällsklimat och könsroller ändrats betydligt. 

Alie, en föräldralös ung kvinna, tackar nej till giftermål, för att hon inte vill bli en black om foten för mannen hon älskar. Hon vill bli åtrådd och älskad - på lika villkor. I novellen är föremålet, den manlige Rikard, mer intresserad av hennes vänskap än hennes passion - alltså kan han överse med att hon är för fattig. Men det räcker inte för Alie. I synnerhet som hans moder blir besviken, trots att Alie är hennes bästa vän och inneboende.

Nästa friare, i kortromanen, är en feminin aristokrat, som själv vill bli älskad passionerat, men inte tror att passionen överlever bröllopsnatten. Här är Alie återigen för fattig, men saknar också de rätta aristokratiska anorna. Många krångliga turer pågår, där de båda vill överge varann och gå vidare, men inte klarar det - och slutligen övervinner Alie hans motstånd. Alie får spela den aktiva rollen hela tiden, och mannen den passiva.

Båda dessa konflikter känns 'fel' för mig - även om delar av dem är tänkvärda. Men för mig känns det inte tillräckligt allmängiltigt tidlöst för att hålla mitt intresse uppe. Men det är en möjlig bild av kampen mot 1880-talets konventioner.

Charlie Chan's triumf - Earl Derr Biggers (1928)

Jag tittar gärna igenom de begagnade böcker Myrorna säljer. Det mesta där är utgånget hos förlagen och alltid dyker det upp något jag blir nyfiken på. Inte minst halvfranska band från början av 1900-talet. Nu senast fann jag en bok med rött skinn på rygg och pärmhörn. Behind that Curtain, som 1938 översatts till svenska som Charlie Chan's triumf.  Earl Derr Biggers har satt en orubbligt lugn kines i huvudrollen som mästerdetektiv, vars asiatiska tålamod kontrasteras mot den kverulantiskt uppstressade amerikanske kriminalpolisen. Chan talar så artigt att språket känns högtidligt, dessutom uttrycker han sig gärna med ordspråk, vars metaforiska vishet Chan har på lager för varje upptänklig situation.

Charlie Chan blev populär på filmduken. Och böckerna finns att läsa på nätet inom Gutenbergsprojektet. Jag rekommenderar de engelska originalen, för den svenska översättning jag fann - hur än vacker halvfranskt inbindning den har - är mycket föråldrad i språket. Charlie Chans repliker är oerhört märkligt styltade, med bl. a. omkastad ordföljd, med verben i slutet, som mer liknar tyska och alls inte kinesiska och inte avspeglar originalet.

Intressant är dock att en av huvudkaraktärerna är en ung kvinnlig 'statsfiskal' (tvingades slå upp ordet; landsfiskal är ju en gammal landsbygdsauktoritet, som tog hand om juridiska och policiära uppgifter. Tydligen fanns liknande i städer. Jag uppfattar det här som utredande polis, men ordet 'fiskal' kan tydligen även stå för domaraspirant, alltså under utbildningen). Unga miss Morrow representerar här 1920-talets ny kvinnoideal, den unga röstberättigade kvinnan som går ut i det offentliga livet och arbetar klokt och effektivt. En positiv bild som visar på 1920-talets optimism.

Av jord är du kommen - Gurli Hertzman-Ericson (1935)

Började i helgen bläddra i en äldre bok, från min 'ärvda släkthylla', Av jord är du kommen ... (1935) i ett omtryck 1943 av Folket i Bilds Förlag. Det tog inte många sidor förrän jag hade fastnat totalt och snart läst ut hela boken. Hon hör till Elin Wägners generation och var engagerad i freds- och kvinnofrågor, vilket naturligtvis inkluderade kvinnlig rösträtt.

Jag blev mycket imponerad av boken. I förordet säger hon sig vilja skildra "dalaböndernas liv i helg och vardag", vilket kanske låter som någon sorts etnografisk kulturhistoria. Men det är det inte, utan snarare en inkännande socialhistoria, av en familj och en bondebygd under tidigt 1900-tal. Och det är förvånande så mycket som blir sagt, med så få ord, och realtivt få sidor (237). Berättarrösten bryter igenom stark, i sitt sakliga relaterande av en rad olika karaktärer, och hur de tacklar de problem som uppstår i spänningsfältet mellan social realiteten och känslor, hur gammal 'sedvana' är etiskt genomsyrad, utan att bli stelbent biblisk lag. En ny tid är på väg, där även kvinnor kan få förtroende uppdrag i kommunen.

Förvisso uppmålas bilden av att jämlikhet är möjligt, även om det inte sker utan slitningar, där såväl kön som rika tillgångar resp. fattigdom spelar in. Men främst ser jag denna familjehistoria som ett implicit inlägg i trettiotalets sexualdebatt.

Skådespelerskan - Anne Charlotte Leffler (1873)

Anne Charlotte Leffler är född samma år som Strindberg, 1849, och skrev sin debutpjäs vid ungefär samma tid, Skådespelerskan : dramatisk teckning i två akter. Med den stora skillnad att Lefflers pjäs genast sattes upp på Dramaten 1873 och gjorde stor succé. Föreställningen lär ha spelats fem gånger längre än vad Dramatens pjäser normalt spelades.

Leffler kom att parallelt med Ibsen bli en av Åttiotalismens stora, de som i sina pjäser ville rikta ljuset mot samtida problem, vilket kritikern Georg Brandes propagerat för i sina föreläsningar från 1871, i tryck från 1872. Men redan innan dess hade Ibsen eldat upp en livlig debatt med Brand (1866) om prästen som helt kompromisslöst brinner för sitt kall och predikar att man skall vara sig själv helt och fullt och kämpa för sin sak. Vilket kom att bli ett ledljus för många, inte minst en ny generation kvinnliga författare.

Det moderna industrisamhället växer i mitten av 1800-talet fram med stormsteg och gör kvinnan allt mer 'överflödig och arbetslös'. Den produktion som tidigare pågått i familjesfärens självhushållning, togs steg för steg över av industrin. 'Anständiga' kvinnor höll sig hemma, och där fanns inte längre samma arbetstillfällen som i det tidigare bondesamhället. Männen hade fullt upp med att ta sig fram i den nya ekonomin och dröjde ofta längre med att fundera över äktenskap. Hustru och barn, som tidigare varit en ekonomisk tillgång, kom allt mer att ses som betungande utgifter. 

Anne Charlotte Lefflers debutdrama handlar om Ester Larson som växt upp föräldralös och försörjt sig först på cirkus och sedan som skådespelerska. Cirkus och teater, en grå frizon där modiga kvinnor kunde få tillträde, men anses då inte längre ingå i det 'anständiga samhället'. Ester är en firad skådespelerska som lätt charmar till sig alla män. Helge, en ung man av välbeställd familj, förälskar sig i Ester och är mäkta stolt när hon besvarar hans känslor. När han tar med henne hem till sin familj under julen flirtar hon med alla för att vinna tillträde till gemenskapen, men det går inte hem hos Helges mor och äldre syster. De gör vad de kan för att 'avslöja' Ester, att hon har låg moral och aldrig kommer att foga sig efter sin blivande make.

Ester kan inte inse att hon måste ge upp sitt yrke. Hon trodde att kärleken skulle övervinna allt, men inser att det är en illusion och väljer då sitt 'kall', konsten, framför äktenskap och trygghet. Visserligen ger Helge på slutet upp sina krav för att inte förlora Ester, men det är för sent. Den illusionen går hon inte på en gång till.

Ester är faktiskt så kokett att det först går att sympatisera med modern som tolkar allt som falskhet. Ända tills man inser hur vilsen Ester är. För att överleva har hon alltid tvingats spela de roller som omgivningen kräver av henne. När hon nu frågar Helge 'vilken roll' hon ska spela för att passa in, svarar han att hon bara ska vara sig själv. Med andra ord en omöjlighet. Vid denna tid fanns inget utrymme för kvinnlig självständighet och att "spela osjälvständig" skulle göra våld på det egna jaget. Samtidigt som hon rent psykologiskt inte vet 'vem' hon är djupt i sitt inre. Hon spelar roller för att hon är uppfostrad till det. Ester blir därigenom symbol för att Kvinnan alltid tvingades spela den roll som omgivningen önskade.  

Leffler hade själv gift sig ung med en äldre man. Full av verksamhetslusta tvingades hon skriva detta sitt debutdrama i hemlighet, eftersom maken inte ville ha en 'offenlig' hustru. Succén gjorde dock att sanningen bakom hemligheten avslöjades. Fortsatta succéer under 1880-talet (Den mest diskuterade var Sanna kvinnor, från 1883) ledde slutligen till skilsmässa 1889.

Jämför jag Skådespelerskan med Mäster Olof kan båda pjäserna sägas spegla sina författares högst personliga inre konflikter, men medan Strindberg envisades med att under många år gräva ner sig i 1500-talet, låg Leffler steget före genom att placera sig i sin samtid och öppet låta kvinnan välja bort mannen och gå sin egen väg.

NP 1905 - Henryk Sienkiewicz

"på grund av hans storartade förtjänster som episk författare" var motiveringen för 1905 års nobelpristagare Henryk Sienkiewicz, 1846-1916. Jag har nämnt honom tidigare, polsk författare tidvis bosatt i USA. Mest känd för sina realistiska historiska romaner i tegelstensformat, i vilka man kan tolka in förtryck i samtiden. Mest känd är Quo Vadis (1896) som tilldrar sig på kejsar Neros tid i Rom och skildrar brytningstiden mellan Antiken och Kristendomen, underförstått syftande på det samtida ryska förtrycket i Polen. Boken har filmatiserats flera gånger. Romanen skildrar de första kristna i Rom, som efter den stora branden 67 e Kr, blev syndabockar och förföljdes av Nero.

Men han skrev också för barn och ungdom. När jag ville läsa något mer av honom önskade jag ett mindre verk och fann en liten roman på 160 sidor, Hanna, (Hania, 1876), som jag skulle vilja kalla ungdomsroman, trots att jag fann boken på vuxenavelningen, svensk upplaga från 1917. Den kom dock på svenska redan 1896. För mig som inte kan polska blev det visst detektivarbete innan jag uppdagade det polska ursprungsåret. Boken har väl betraktats till hans populärare verk, och har därför inte fått någon större uppmärksamhet.

En mycket lättflytande text. Temat rör några ungdomars kärleksvåndor, med vissa psykologiska insikter om hur sårbarhet och stolthet leder till förnekelser, som därigenom skapar än större komplikationer. Men så enkelt som att endast vara ärlig om sina känslor är det naturligtvis inte. Vi befinner oss på 1800-talet, och en tråd i intrigen gäller motsättningen "demokrater" vs "aristokrater". Jag-berättaren Henrik är av aristokratisk familj, hans vän Selim är dessutom georgisk muslim, med vackra mörka ögon och ett ständigt förföriskt glatt humör. Vännerna blir dock rivaler om Hanna, som egentligen är dotterdotter till en betjänt, och därför inte lämplig äktenskapspartner för någon av ynglingarna. Ungdomarna ser dock i början på världen med nya demokratiska ögon, och även Henriks föräldrar är 'storsinta' och ger Hanna både utbildning och 'familjestatus' sedan farfar betjänten gått bort och den föräldralösa flickan blir helt familjelös.

Historien börjar konventionellt och jag tror mig förstå hur det ska sluta - att Henrik ska få sin Hanna till slut - men jag bedrar mig. Och jag vill citera några för mig viktiga rader, efter att Selim vunnit Hannas kärlek. (s.122)

"Av egenkärlek, av högfärd blygdes du för att erkänna, att du älskade henne. Din kärlek spirade upp i mörkret, min i det fulla dagsljuset. Du älskade henne hemligt, jag älskade henne öppet. Du förgiftade hennes liv, jag sökte göra henne lycklig. Vem är den skyldige?"

Detta upplever jag som en ny synvinkel. Det eviga hemlighetsmakeriet straffar sig självt. Hanna rymmer med Selim. Men därefter blir berättelsen åter konventionell. Kvinnosynen är hela tiden konventionell. Hanna är den oskyldiga duvan som pojkarna slåss om som 'hökar'. Hon är bytet, det är inte hennes fel att hon blir förförd nog att rymma. Hon får inte välja sin kärlek själv, hon måste räddas och föras tillbaka - skyddas.

Ändå kommer det en knorr på slutet. Rymningen sker under oväder, Hanna blir genomblåt och drabbas av influensa. Henrik jagar dem och duellerar med Selim, båda får svåra blessyrer. Den försvagade Hanna drabbas dock av smittkoppor som går i trakten, vilket vanställer hennes "idealiskt sköna anlete" (ah! är detta åter en användning av Nobels uttryck?). Såväl Henrik som Selim grips av avsmak inför hennes koppärriga sårskorpor. Ändå vill Henrik lyda sin heder och äkta henne, men blir dock löst från denna heder via sin mor som menar att det är Selim som måste lyda hederns lag - det var hans om rövade bort Hanna, trots att de inte fick minsta natt i ensamhet.

Hanna själv vägrar dock gifta sig. Hon känner att ingen av dem längre hyser äkta kärlek för henne. Hon skaffar sig ett nytt kall i livet och blir 'barmhärtighetssyster', en sorts katolsk nunna. När Henrik några år senare återser henne, finner han dock att koppärren försvunnit. Hanna har återfått sina "änglalika drag" ... "vackrare än någonsin" har hennes skönhet blivit av "överjordiskt slag".

Kvinnobilden är här av betydligt unknare slag än någonsin Paul Heyses betydligt fränare tjejer. Sienkiewicz var bara 30 år när han skrev den, antagligen precis innan han reste till USA första gången, och antagligen möttes av en ny tid...

Pennskaftet - Elin Wägner (1910)

Elin Wägner-kursens första grupparbete lämnades in i helgen. Detta första beting handlade om den Nya kvinnan och storstaden. Förutom Norrtullsligan behandlades även Pennskaftet. Det nya med Elin Wägner var att dessa romaner behandlar den 'Nya Kvinnan', som vet att hon själv är Ny, SBK, den Självförsörjande Bildade Kvinnan. Vilket i synnerhet gäller Pennskaftet, som handlar mycket om agiterandet för kvinnlig rösträtt.

I Norrtullsligan hade de unga kontoristerna tagit över det manliga 'bohemeriet'. Som en protest mot gamla patriarkala och borgerliga ideal. I Pennskaftet kan man skönja en ljusning. Huvudpersonen Barbro, vars smeknamn fått ge namn åt romanen, vägrar att acceptera och fastna i fördomarna. Hon omvänder en ung arkitekt, Dick, från de vanliga manliga fördomarna om vad den 'nya kvinnan' är. Att hon inte är oanständig. Att hon har lika mycket ideal och stolthet som någon annan. Och Dick blir tillräckligt omvänd för att de ska våga gifta sig med varandra.

Idag intresserar vi oss kanske mest för alla konkreta hänvisningar till det kvinnliga rösträttsarbetet. Wägner visar upp positiva förebilder, som den välutbildade Dr Ester Henning, som både arbetar som läkare och har familj. Vilket går ihop just för att hennes gemytlige man gärna ställer upp för henne och tar hand om sonen. Men romanen är full av karaktärer med olika synsätt, i olika åldrar och med olika erfarenheter. Vilket gör den till en ídé-roman, där olika åsikter får stötas och plötas. 

Denna frispråkiga kärlekshistoria, paret som tillbringar sommaren i en sommarstuga, ensamma tillsammans, innan giftermålet, verkar dock ha varit det som intresserade samtiden mest. Kritikerna bedårades av att den 'nya kvinnan', 'rösträttskämparna', hade känslor och inte hatade män. Barbros charm lyckades omvända en rad män. Fick dem att förstå att det inte var fel att lita till kvinnors förmågor.

Dock slutar inte boken med en  helt positiv utopi. Pegg trivs med sitt journalistarbete, arbetet är inte längre ett lika hopplöst, hälsofarligt, nödtvång, som i Norrtullsligan. Hon har yrkesstolthet och trivs med sitt skrivande. Hon vågar inte skriva allt hon tänker, då skulle hennes texter inte tas in av redaktörerna. Hon måste hålla låg profil. Vara utan det vill hon dock inte, hur än mycket hon trivs med att ta hand om hemmet tillsammans med Dick. Men när de väl beslutat att gifta sig, då tror rösträttskvinnorna först att de ska förlora henne. Men det skrattar hon bort, självklart kommer hon tillbaka och skriver åt dem. Dick är ju en omvänd man nu.

Men hon bär ändå på en hemlighet. Hur än omvänd Dick är, så har det krävts betydande diskussioner dem emellan. De har kommit fram till en kompromiss. Visst ska hon skriva för rösträttsrörelsen. Det är ju trots allt ideellt obetalt arbete, som utförs på fritiden. Däremot har hon fått kompromissa bort sitt fasta journalistjobb. Så mycket för den jämlikheten.
Den vanskliga kluvenheten finns där hela tiden.

Det positiva i kärleken kan hänga ihop med att Elin vid denna tid mötte John Landqvist, litteraturkritiker, som hon gifte sig med 1910. (och skilde sig ifrån 1922...)

Elin Wägner blev genast en mycket uppskattad författare, men de inledande böckerna ansågs inte tungviktiga. Humor och charm, visst, men detta var populärlitteratur ....
På allvar togs hon inte förrän hon började skriva sina s.k. smålandsromaner.
Det är vårt nästa beting. Bygderomaner ansåg man som 'hög' litteratur i Sverige på 1910-1920-talen. Hon valde naturligtvis genren för sina egna motiv. Men det blundade många kritiker för. Feminism och samhällskritik ville man blunda för. Elin Wägner vann prestige. Betet svaldes. Tyvärr hamnade andemeningen då också mycket i skymundan...

Norrtullsligan - Elin Wägner (1908)

Det är inte första gången jag läser Norrtullsligan, Elin Wägners debutroman, men det är lika roligt varje gång jag läser om den. Den publicerades först som följetong i DN, som en serie dagboks-kåserier. Med den påhittade Elisabeth (m smeknamnet Pegg) i huvudrollen.

Det är fräscht, kvickt, charmigt, med en för sin tid bitvis närmast chockerande skicklig 'erotisk spänning'. Peggs lillebror Putte har Andersonskans Kalle som idol och har hastigt och lustigt lagt sig till med stockholmsslang. Allt väcker i mig minnet av åtskilliga 30-tals filmkomedier, med flirtande män och den nya moderna kvinnan som glider förbi med näsan i vädret. Det senare dock kanske mer i Pennskaftet. För det centrala i Norrullsligan är de fattiga kontoristerna, de som är så illa tvungna att hitta en inkomst att försörja sig, eftersom de inte har familj som skyddsnät. Och hur detta ses med oblida ögon av männen för sin konkurrens - eller mest utnyttjas som vackra flickor att sex-trakassera. Det är den tuffa verkligheten, som Wägner visar upp helt öppet. Så som aldrig någon tidigare gjort.

Och humorn och charmen är också det som vann även de manliga kritikerna. Detta var inte en manshatande kvinnosakskvinna. Den här tjejen hade känslor. Hon stack helt enkelt hål på fördomarna.

På kursen läser vi inte bara romanerna, utan även litteraturvetenskapliga verk som behandlar just Elin Wägners verk. Bäst av allt var att en av dessa böcker redan stod på min önskelista: Eva Heggestads En bättre och lyckligare värld : kvinnliga författares utopiska visioner 1850-1950. (2003). Den stod på kurslistan och jag kunde med gott samvete inhandla boken. Och jag tycker mycket om den. Dock ska vi bara läsa ett kapitel och jag har inte tid att läsa mer i den pga kursen, men jag längtar otåligt efter att få läsa hela boken.

Jag har dock ögnat igenom den och boken börjar med Fredrika Bremer, där den utopiska visionen får genomföras av ett syskonpar, bror och syster. Och slutar med Kulla-Gulla som fullbordar utopien genom att finna kärleken och rätt man att dela sin vision om ett socialt jämlikt samhälle åtminstone så långt som hon och Tomas Torpare kan påverka. Jag älskade Kulla-Gulla böckerna när jag var barn. Det sociala patoset kändes så starkt och positivt. Att gå från fattigdom och elände mot ett bättre samhälle med färre patriarkala fördomar. Det har väl dock inte varit så rumsrent, ses inte som kvalitetslitteratur. Men där tycker jag att man haft fel. Och nu när böckerna är med i Heggestads bok känns det som en upprättelse.

Mitt i Heggestads bok finns ett kapitel om Wägners Norrtullsligan. Här har vi ännu inte kommit så långt att kvinnor kan dela sin jämställda vision med männen, och har inte heller sina bröder kvar. Norrtullsligan är ett kvinnokollektiv, där ensamma unga kvinnor utan familj skapar trygghet åt varandra, delar lika när pengarna tryter, lånar varandra kläder om någon blivit bortbjuden på någon finare bjudning. Det saknas nästan helt positiva mansbilder i Norrtullsligan. Männen är antingen skrupelfria förförare eller en och annan förstockad äktenskapspartner som blir en nödlösning för försörjning, snarare än den kärlek kvinnorna drömt om.

En gång förklarar Pegg lite sardoniskt ungefär: 'Nej, man får aldrig den man vill ha, men det kan hända att man får den någon annan vill ha, och det är nästan lika bra.'

Dock får vi i slutet möte en läkare, när en av ligamedlemmarna blir allvarligt sjuk. En läkare som aldrig tar betalt av fattiga kontorister. Det förvånar Pegg att det existera så osjälviska män, som inte kräver något tillbaka för sin tjänst, som inte vill ha något av dom, varken pengar eller ens kropp. Det blir en räddningsplanka, ett minne hon skall bevara, för att ta fram varje gång hon förtvivlar om samhällsläget.

Ännu ett litteraturvetenskapligt verk som kan rekommenderas i sammanhanget är Birgitta Holms Tusen år av ögonblick. Precis som Heggestad förtjänar den att läsas i sin helhet. Just nu när det gäller kursen läste vi ett kapitel som tar upp både Norrtullsligan och Fredrika Bremers Familjen H*. Där finns gemensamma drag, t ex inleds båda av en fartfylld färd in i Stockholm, en ankomst, ett nytt arbete ...

Att besegra fru J.

Anneli Jordahl har skrivit en mycket bra bok om Elsie Johansson: Att besegra fru J. Titeln är tagen ur en av Elsies egna dikter i första diktsamlingen 'Brorsan hade en vevgrammofon'

En dag blir jag tvungen att besegra fru J. / Kanhända en morgon, då det har snöat, / att jag går ut och lägger mig raklång / i nysnön, / på rygg, gamla människan, holkar med huvudet, /sveper med armarna alldeles allvarsam och alldeles glad ...

Hon skapar en ängel, tar sig tillbaka till barndomen och frigör sitt skapande, hon släpper sin roll som gift fru. Det tog Elsie 30 år av äktenskap och yrkesarbete på posten, innan hon tog sina skrivarförsök ur byrålådan och fick sina första texter utgivna.

Anneli Jordahl har alltid varit intresserad av klasstemat och rör sig därför kring detta. Förutom intervjuer med Elsie, gör hon djupdykningar i Frikyrkorörelsen och dess betydelse som demokratisk folkrörelse på 1800-talet, för framväxten av arbetarrörelsen och folkhemmet. Hon undersöker också Postverkets betydelse som avstamp för många klassresor. Och avslutningsvis kommenteras att kvinnor är en klass för sig, som har det svårare att klassresa än männen. Kvinnorna arbetar troget, kommer i skymundan. Livet går med städning, för att tvätta bort arbetarklasstämpeln. Som Nancys mamma säger, ungefär: Att vi är fattiga kan vi inte göra mycket åt, men smuts är något vi kan ta bort.

Det fick jag också lära mig som barn. Hel och ren ska man vara. Det var liksom det enda som krävdes, resten skulle gå av sig själv. Den svenske arbetaren skulle uppfostras till renlighet och redlighet, någon för svenska fabrikörer att lita på.

Jag gillar boken - läs den. Det är en minde-opener.