Skådespelerskan - Anne Charlotte Leffler (1873)

Anne Charlotte Leffler är född samma år som Strindberg, 1849, och skrev sin debutpjäs vid ungefär samma tid, Skådespelerskan : dramatisk teckning i två akter. Med den stora skillnad att Lefflers pjäs genast sattes upp på Dramaten 1873 och gjorde stor succé. Föreställningen lär ha spelats fem gånger längre än vad Dramatens pjäser normalt spelades.

Leffler kom att parallelt med Ibsen bli en av Åttiotalismens stora, de som i sina pjäser ville rikta ljuset mot samtida problem, vilket kritikern Georg Brandes propagerat för i sina föreläsningar från 1871, i tryck från 1872. Men redan innan dess hade Ibsen eldat upp en livlig debatt med Brand (1866) om prästen som helt kompromisslöst brinner för sitt kall och predikar att man skall vara sig själv helt och fullt och kämpa för sin sak. Vilket kom att bli ett ledljus för många, inte minst en ny generation kvinnliga författare.

Det moderna industrisamhället växer i mitten av 1800-talet fram med stormsteg och gör kvinnan allt mer 'överflödig och arbetslös'. Den produktion som tidigare pågått i familjesfärens självhushållning, togs steg för steg över av industrin. 'Anständiga' kvinnor höll sig hemma, och där fanns inte längre samma arbetstillfällen som i det tidigare bondesamhället. Männen hade fullt upp med att ta sig fram i den nya ekonomin och dröjde ofta längre med att fundera över äktenskap. Hustru och barn, som tidigare varit en ekonomisk tillgång, kom allt mer att ses som betungande utgifter. 

Anne Charlotte Lefflers debutdrama handlar om Ester Larson som växt upp föräldralös och försörjt sig först på cirkus och sedan som skådespelerska. Cirkus och teater, en grå frizon där modiga kvinnor kunde få tillträde, men anses då inte längre ingå i det 'anständiga samhället'. Ester är en firad skådespelerska som lätt charmar till sig alla män. Helge, en ung man av välbeställd familj, förälskar sig i Ester och är mäkta stolt när hon besvarar hans känslor. När han tar med henne hem till sin familj under julen flirtar hon med alla för att vinna tillträde till gemenskapen, men det går inte hem hos Helges mor och äldre syster. De gör vad de kan för att 'avslöja' Ester, att hon har låg moral och aldrig kommer att foga sig efter sin blivande make.

Ester kan inte inse att hon måste ge upp sitt yrke. Hon trodde att kärleken skulle övervinna allt, men inser att det är en illusion och väljer då sitt 'kall', konsten, framför äktenskap och trygghet. Visserligen ger Helge på slutet upp sina krav för att inte förlora Ester, men det är för sent. Den illusionen går hon inte på en gång till.

Ester är faktiskt så kokett att det först går att sympatisera med modern som tolkar allt som falskhet. Ända tills man inser hur vilsen Ester är. För att överleva har hon alltid tvingats spela de roller som omgivningen kräver av henne. När hon nu frågar Helge 'vilken roll' hon ska spela för att passa in, svarar han att hon bara ska vara sig själv. Med andra ord en omöjlighet. Vid denna tid fanns inget utrymme för kvinnlig självständighet och att "spela osjälvständig" skulle göra våld på det egna jaget. Samtidigt som hon rent psykologiskt inte vet 'vem' hon är djupt i sitt inre. Hon spelar roller för att hon är uppfostrad till det. Ester blir därigenom symbol för att Kvinnan alltid tvingades spela den roll som omgivningen önskade.  

Leffler hade själv gift sig ung med en äldre man. Full av verksamhetslusta tvingades hon skriva detta sitt debutdrama i hemlighet, eftersom maken inte ville ha en 'offenlig' hustru. Succén gjorde dock att sanningen bakom hemligheten avslöjades. Fortsatta succéer under 1880-talet (Den mest diskuterade var Sanna kvinnor, från 1883) ledde slutligen till skilsmässa 1889.

Jämför jag Skådespelerskan med Mäster Olof kan båda pjäserna sägas spegla sina författares högst personliga inre konflikter, men medan Strindberg envisades med att under många år gräva ner sig i 1500-talet, låg Leffler steget före genom att placera sig i sin samtid och öppet låta kvinnan välja bort mannen och gå sin egen väg.