Mäster Olof - August Strindberg (1872)

Strindbergsår i år - varför man nu vill fira att någon dött? Känns ju lättare att fira någons födelse, t ex Dickens 200 år i år. 21 år yngre än Ibsen, föddes Strindberg 1849, och växte upp under just de årtionden då Ibsen lärde sig hantverket och publiken var som mest intresserad av just de sceniska konsterna, teater och opera, historiska dramer lika väl som listiga intriger. Så det är inte konstigt att också Strindberg vände sig mot teatern, även om hans grund som journalist även ledde honom till samhällskritisk prosa och mycket annat.

1872 hade Strindberg skrivit klart sitt första skådespel, Mäster Olof, men refuserades av såväl Dramaten som Svenska Akademien, som antagligen ansåg att den saknade de moraliska ideal man omhuldade. Men han gav sig inte, utan ägnade större delen av 1870-talet åt att skriva om verket i sex olika versioner. Målet var att bryta med gängse genrekoder, som vers och deklamation, till förmån för en vardaglig samtalston och att infoga även det lilla livet mitt i de stora historiska skeendena. Ändå var en av versionerna en nedtonad version på knittelvers. Vad gör man inte för att få bli insläppts på parnassen? Tryckt blev den, 1878, men inte spelad. 1881 tryckte dock Bonniers en prosaversion efter första versionen, varpå det slutligen fick sin scenpremiär på prosa den 30 december 1881, men då på Nya teatern.

1870-71 hade fransk-tyska kriget, lett bland annat till kejsar Napoleon III:s fall och bildandet av Pariskommunen 1871. Över hela Europa hade en rädsla för socialismen vaknat ...

Dramat handlar alltså om reformatorn Olaus Petri, som anses ha studerat hos Martin Luther, och därför blir ett tveeggat redskap, som används av såväl Gustav Vasa, som vill minska prästerskapets makt, och för Gert Bokpräntare som vill stjälpa kungen. Visst kan detta vara en omskrivning för oron i Europas, och nog är dramat ett tydligt ungdomsverk som gestaltar Strindbergs egen kluvenhet. Ungdomen vill bana nya vägar och kasta av sig alla ok, men känner sig samtidigt osäker och suktar efter stöd, något att hålla sig till, och därför riskerar att bli ett redskap för andra än sig själv. Kollektiv revolution vs. gryende individualism?  Sveriges industriella arbetsmarknad låg väl 150 år efter Englands och Robinson Crusoe ...

Det som roade mig var en scen i Akt 3 mellan Olof och hans nyblivna hustru Kristina, som har vissa anakronistiska funderingar kring könsskillnader. Kristina vill höra vad Olof sitter och läser och översätter, men han invänder att hon inte skulle 'förstå', texten "är för omateriell". Ja, extremt abstrakt, skulle jag vilja säga. Kristina blir bestört vid tanken att hon och Olof inte kan bli jämlika, och hur olyckliga detta skall göra dem, att hon likt en "slavinna", måste lära sig tyda alla hans önskningar, men aldrig kan dela hans intellektuella tankar. Olof menar då att det är samma sak för honom, han kan aldrig lära sig Kristinas sysslor, att allt handlar om att "lära sig", visst skulle Kristina kunna lära sig vad som står i böckerna, men Olof skulle aldrig kunna lära sig Kristinas arbete. "Jag är inte skapad så och jag vill inte", hävdar Olof.

Olof erkänner att allt handlar om tillgången på kunskap, men för mannens del också om ovilja. Han vägrar syssla med vardagen, han vill stanna i sin intellektuella sfär. Kristina vill inte "hållas i okunnighet", men Olof är rädd att förlora hennes "aktning" om de kommer på jämställd fot. "Tro mig, du skulle förlora det som nu gör dig större än jag; styrkan att kuva din vilja, och då blir du mindre än jag och då skulle jag ej akta dig! Förstå mig: vår glädje är att överskatta varandra, låt oss behålla den villfarelsen!"

I början av av Akt 4 förklarar Kristina att Olof satt henne "på pidestal". Där uppe blir hon maktlös, och får i sin tur titta upp på sin make "som på en Gud". På pidestalen hamnar den goda hustru som kuvar sin egen vilja, vilket en man tydligen aldrig behöver göra. Det blir den unge Strindbergs argument för att behålla könsmaktsordningen. Endast okunniga kan de överskatta varandra, och därigenom behålla aktningen. Ack ett så abstrakt önsketänknade. Nog är det lättare att uppskatta den man kan dela intressen med och stå på jämlik fot med. I synnerhet när enda skillnaden skulle handla om att "kuva sin vilja" eller inte.

Att sådant vardagligt gnabb får avhandlas på scenen är naturligtvis en ny sorts psykologisk realism på den svenska teaterscenen. Ibsens språk i Peer Gynt uppfattade jag dock som än mer lättflytande, och dessutom fanns där även humor, och det är alltid positivt.