Moll Flanders - Daniel Defoe (1722)

Så har jag slutligen läst om Moll Flanders, som roade mig så enormt när jag var ung student, då jag fann den full av ironi. Precis som när jag läste hel Robinson Crusoe härom året, märker jag att bilden är lite skev, men att den är full tmöjlig att ta på allvar, snarare än ironiskt. Jag passade även på att läsa Ian Watts analys av Moll Flanders i The Rise of the Novel (1957) och han poänterar just detta att det är våra mer sofistikerade insikter idag, som får oss att se ironi, där Defoe inte alls menade det själv. Så här drygt 50 år efter Ian Watts analys kan jag visserligen se att samhället har förändrats ännu mer, hur än nyktert Watts undviker att fallgropar så befann han sig ännu i 50-talets kvinno- och modersbild, och protesterar mot drag hos Moll och hennes relationer, som jag inte protesterar mot idag. Vi har blivit så mycket mer cyniska, skillsmässor så mycket vanligare, relationer så ofantligt mycket mer lösliga, att nu har verkligen Defoes historia gått hela varvet runt. Ian Watt hävdar att Daniel Defoe identifierade sig för mycket med Moll och därför omedvetet ger henne manliga drag. Idag ser inte alla könen så åtskilda. Även om det förstås alltid lyser en varningslampa i mig varje gång en manlig författare skildrar en kvinna utan att ta hänsyn till de realiteter en kvinnokropp kan drabbas av.

Likt Robinson Crusoe jagar Moll pengar för att överleva. Samhället i och med puritanernas 1600-tal tycks ha lossnat från gångjärnen. Alla är inte längre inplacerade i en jordbrukarhierarki, många måste på egen hand hitta ett sätt att försörja sig. Men eftersom Moll är kvinna är hennes möjligheter få - antingen får hon gifta sig till pengar eller stjäla dom. Redan som barn var hon obstinat i sitt beslut att aldrig tjäna piga. Där uttrycker Defoe själv faktiskt enironisk poäng när Moll som flicka ser en vackert klädd prostitiuerad och säger att en sån fin dam skall hon också bli när hon blir stor, medan de vuxna ser vad fasaden döljer och tänker att så illa kan det gå för den som inte vill arbeta i sitt anletes svett. Ändå känner man aldrig att Defoe dömer Moll. Hon gör så gott hon kan för att överleva, precis som Robinson. Förförd redan i ung år, undviker dock Moll i det längsta prostitution som yrke, men gifter sig ett antal gånger, vilket inkluderar bigami, sedan en make försvunnit, jagad av kreditorer och aldrig mer hörs av. Även männen har denna ekonomiska benägenhet att försöka gifta sig till pengar när inga andra möjligheter står dem till buds. Vilket också leder till ömsesidiga lurendrejerier, där både man och hustru i det nygifta paret känner sig lika lurade.

Jag hittade även en engelsk TV-version av Moll Flanders, BBC tror jag, 1996, som jag införskattat på DVD, fyra entimmesavsnitt som alla utgår från fängelset Newgate där Moll föddes av en fängslad kvinna som "pleaded her belly", alltså inte kunde hängas för att hon var gravid. Men sedan deporteras hon till kolonin Virginia i  Amerika, som Defoe förklarar är full av f.d. straffångar som får plantagen att blomstra. Defoe var journalist och intervjuade fångar i just Newgate. Självklart måste han ha insett en mängd orättvisor i dåtidens rättssystem. Den nya ekonomin hade lett till att varor blivit av större värde än människoliv. Molls mor fängslades för att ha stulit några tygstycken. Samma sak gäller slutligen Moll när hon är över 50 år och inte längre kan gifta sig till pengar, och endast brottets bana återstår.

Det här med åldern känns lustigt. Som Moll far fram blir man förvånad att hon lever med samma fart, oavsett ålder, trots alla barn hon föder och tvingas lämna ifrån sig av ekonomiska skäl, men hennes hälsa tycks aldrig ta stryk. Den man hon trots allt tycks älska mest, Jemmy, en sorts gentlemanna-tjuv, återförenas hon också med som 60-åring, i Newgate fängelset, och de låter sig deporteras till Virginia där de lever goda plantagedagar fortfarande vid 70 år och över. Som parentes kan nämnas att Bond-skådisen Daniel Craigh spelar denne Jemmy i TV-serien. Hahaha, det piggar upp. Det är betydligt lättare läsa Moll Flanders än att läsa Robinson Crusoe, även om Defoe fortfarande är omständlig i sin jakt på den mest trovärdiga självbiografi-fiktionen. Ändå lättare är det naturligtvis att se TV-serien. Den rensar i berättarstilen, vi slipper alla omtagningar, åskådliggör tidens lösa moral, ofta dubbel, men är tvetydig på liknande sätt som boken, att man inte kan fördöma Molls alla brott. Hon gör bara allt hon kan för att överleva.

Även om Ian Watts och många med honom inte kallar Daniel Defoes texter för romaner, för detta saknas en sammanhållen intrig, så grundlade han dock den realistiska personteckningen, den vanliga människan som huvudroll, tvärtemot tidigare klassisistiska ideal. Däremot skulle man ändå kunna säga att Moll Flanders är en sorts urprotoyp även för fiktion om brott. Inte deckare i den mening att något brott löses, men att Daniel Defoe porträtterar kriminella lager i samhället, och därmed var långt före sin tid, och att detta måste ha kommit sig av att han via sitt journalistiska arbete fick insikter om många av samhällets avigsidor som andra inte reflekterade närmare över.