Gulliver's Travels - Jonathan Swift (1726)

Gullivers möte med Lilliputar är välkänt. Mindre kända är de tre senare resorna i samma bok, kanske mest för att de inte är lika lämpade att redigera om till barnbok. Gulliver's Travels är varken barnbok eller vuxenroman, utan ren svidande samhällssatir. Jag har just, för första gången, läst boken i sin helhet och jag blev genast mer förtjust i de två senare böckerna än de två första, kanske för att något nytt alltid blir mer spännande, men också för att satiren blir allt fränare för varje del. Och det roar mig.

På 1720-talet var romanen - fiktiv realism - ännu knappt uppfunnen och absolut inte erkänd. Slaktarsonen Daniel Defoe slet med sin försörjning inom olika praktiska yrken, men skrev också inom den nya tidningsbranschen. Vilket ledde till fiktiva memoarer, som han dock aldrig erkände som just fiktiva. Han skrev för att efterlika verkligheten i allt. Läsaren skulle tro helt på Robinson Crusoes ö. Han lyckades över förväntan, trots överlastad detaljrikedom, osannolik för en människa att komma ihåg och skriva ner, på en öde ö, utan rena pappersark.

Medan Defoes fejkade memoarer i tysthet inledde roman-genrens segertåg över världen, rörde sig Jonathan Swift i helt andra kretsar, först som sekreterare åt en diplomat och senare domprost i Dublin. Han var väl insatt i tidens eleganta ideal. Hans prosa flyter betydligt lättare än Defoes Robinson. Gång på gång påpekar han att han önskar undvika långa utredningar som kan trötta läsaren och endast tar upp det som kan vara intressant. Swift driver med tidens populära reseskildringar och s.k. memoarer. Gulliver betygar hela tiden sin sanningsenlighet, inte för att vi ska tro på flygande öar, lilliputar, jättar och talande hästar, utan som en karikatyr av Defoes genre. Swift använder alla Defoes knep för realism, utan att bli realistisk. Swift blandar hämningslöst genrer, från välkända pikaresker till eget nyskapande. Swift sår urfrön till såväl fantasy som science fiction. Än idag består dessa genrer av fantastisk magi eller framtidsteknik i kombination med ren realistisk vardag, genom vilken läsaren blir delaktig i fantasterierna.

En viktig teknisk uppfinning under senare 1600-talet var mikroskopet, så nödvändigt för synvinkelni  Gulliver's Travels. Summan av alla resor gör Gulliver till ett sorts gyllene medeltal, samtidigt som han får de mest skilda upplevelser, som att vara stor och stark hos Lilliputarna, liten och sårbar hos Brobdingnags jättar, civiliserad i förhållande till Yahoo och degenererad i förhållande till Houyhnhnms. Lilliputarna är pompöst självmedvetna utan att inse sin obetydlighet. De krigar kring petitesser som i vilken ände frukostägget bör knäckas och andra likgiltiga doktriner. Allt blir löjligt småttigt. Hos jättarna blir Gulliver själv löjligt liten, ett missfoster att skratta åt. Inför jätten kan Gulliver aldrig komma till sin rätt, så liten och svag, och skrämd av de fysiska detaljerna hos jättarnas kroppar, porer, sekret, utdunster, som varken smink eller parfym kan dölja, och alla kryllande loppor och löss som ludna monster inför Gullivers äcklade blick.

Tredje resan med den långa titeln "A Voyage to Laputa, Balnibarbi, Luggnagg, Glubbdubdrib and Japan" är ett mer splittrat hopkok av skilda måltavlor. På 1700-talet tycktes Japan vara den yttersta utposten för det exotiska, härifrån kliver Swift vidare och placerar ut än mer exotiska fantasiländerna. Gulliver råkar ut för pirater och Swift beksriver de japanska piraterna som betydlidgt humanare än de holländska. Härifrån växer Swifts koloniala kritik fram, riktar sökarljuset mot européernas egen barbarism.

Laputa styrs av vetenskapsmän, världsfrånvända teoretiker, en drift med Upplysningstidens teoretiserande.
Abstrakta teorier har företräde framför beprövad erfarenhet. Inte ens hus byggs längre från grunden och uppåt. Att nymodigheten att bygga uppifrån och ner inte fungerar vägrar teoretikerna erkänna. En kritik det finns fog för än idag. T ex inom sjukvården har jag mött läkare som inte längre tycks kunna ställa diagnos utifrån hur patienten mår, eller ens betraktar sina patienter, utan helt förlitar sig på en uppsättning blodprover, som kanske inte alltid säger någonting av vikt. Det är inte säkert att de näringsämnen som återfinns i blodet också tas upp i cellerna och gör nytta.

Swift vill sticka hål på alla förutfattade meningar, jämför resonemanget kring de odödliga Struldorugarna. Gulliver ser bara det positiva i att yngre generationer får ta del av visdomen från tidigare generationer i livs levande form. Alltför förhastat. Odödlighet innebär inte automatiskt att perfekt hälsa. De odödliga är lika döva, blinda och ledbrutna vid 80 som alla andra. Efter 80 slutar han att längre räkna in dem i befolkningen, med dess rättigheter och skyldigheter.

Fjärde och sista resan möter Gulliver de diamentralt motsatta arterna Houyhnhnm, talande hästar, rationella och ofelbara som Platons gudomliga ideal. Och frossande, kadaverätande, 'missbildade' Yahoo-apor. Även om Gulliver verkar en aning mer civiliserad, ser hästarna honom som en yahoo. Allt han berättar om krig, massakrer, uppror, inkvisitioner, visar att hans människor saknar rationellt förstånd. Att likt Yahoo hata sin egen ras mer än andra, men att rationellt rättfärdiga detta våld - är oförnuft - och betydligt värre än en medfödd instinktiv råhet. t låtsas rationellt rättfärdiga sitt beteende, är betydligt värre än yahooernas medfött oöverlagda instinktiva råhet. Att rationellt rättfärdiga våld - är oförnuftigt.
Swift är osviklig i sin humanism och trycker ständigt på det förnuftsvidriga i våld. Men också utpräglad misantrop, som visar att varje självtillräcklig synvinkel är kopplad till ett motsatt baksida, som gör den hånfulle till lika god måltavla för hån. Oavsett position, kan vi aldrig bli felfria, aldrig stå över andra människor. Endast hästarna kan uppfylla Platons ideal. Men hur än mycket Gulliver avgudar de dygdiga hästarna, så blir den vördnaden för mycket, går ut över fru och barn och medmänniskor. Att hästarna saknar all individualitet och därmed all 'mänsklighet', vilket kan tyckas självklart - det är ju hästar! - är ett spegeltrick för att lura läsaren. Hästarna anser att 'förnuft' är allt som behövs för att vägleda ett resonabelt djur. Utan känslor, behöver de inte ta hänsyn till denna osäkra variabel.

Swift tycks utgå ur det klassiska begreppet gyllene tidsålder, varifrån vi kontinuerligt degenererat. Denna synvinkel passar misantropen, tvärtemot den nya framstegstro som kommer fram hos Defoe - att bli sin egen lyckas smed och skapa sin egen värld.

Swift såg kollonialismens baksida på nära håll, på Irland. Mer behövdes not inte för att han skulle se främmande folk som indianer och japaner med mer blida ögon än de självgoda europeiska kolonisatörerna. Egenmäktiga pirater, rena slaktare, som påstår sig ha enbart gudfruktiga mål för ögonen, enbart för undersåtarnas väl och ve. Gulliver vet att enligt 'lag' bör hans 'upptäckter' tillfalla Engelska kronan. Men han tillråder det inte. Lilliputare är inte värda besväret, att ge sig på jättarna är inte tillrådigt, flygande öar lär inte kännas bekävmt för engelska armén och hur än fredliga Houyhnhnmerna är så tillåter deras fosterländska ideal aldrig att de ger sig. 20.000 hästar skulle ställa till stor oreda på ett slagfält.

PS. En rolig detalj är att Gulliver - hos hästarna - börjar inse sambandet mellan mat och dryck och hälsa. Följer man inte grundbehov som hunger och törst, utan vräker i sig onyttigheter eller bara dricker alkohol utan att balansera med mat - då blir kroppen inflammerad. Ett faktum många börjat inse nu i vår socker-dominerade snabbmatsvärld.