NP 1919 - Carl Spitteler - Imago (1906)

Det första nobelpriset efter första världskriget gick till schweizaren Carl Spitteler (1845-1924) "med särskild tanke på hans mäktiga epos Olympischer Frühling"(1900-04).

Han är nog en av de mest bortglömda nobelpristagarna och jag har inte läst detta epos, eller något annat diktverk av honom. Spittelers debutdikter 1880 gick helt emot 80-talisternas önskan att "sätta problem under debatt". Tidens mode var realism och naturalism, att nagelfara samhället, medan Spitteler ville återuppliva de grekiska idealen, skriva epos av homerisk bredd. Men hur än humanistisk hans målsättning var, blev det alltför filosofiskt för läsarna.

Men som med de flesta 'moderiktningar' slog pendeln snart över från realism och naturalism till en mer estetiserande symbolism, och då tycks det ha blivit högsäsong för Spittelers diktverk. Efter Olympisk vår kom hans tidigare diktverk ut i nya, ibland omarbetade upplagor, under de idealistiska åren fram till första världskriget. Och bäddade därmed för ett nobelpris i 'idealisk' stil.

Men han skrev även romaner och då i en naturalistisk stil. Jag beslöt att läsa romanen Imago (1906), som väckte intresse bland sekelskiftets psykologer (CG Jung, Freud m fl) och fick betydelse för psykoanalysens utveckling. Googlar man på Imago får man flest träffar på s.k. Imago-terapi, par-terapi. Boken fick jag fram via fjärrlån av en upplaga från 1922. Det finns inte många ex på svenska bibliotek. Vilket är synd. Att köpa finns boken naturligtvis på sitt originalspråk, tyska, men inte i någon aktuell engelsk upplaga, vilket är ovanligt för nobelpristagare. På spanska dök det dock upp en upplaga så sent som 2008. Den svenska upplagan från 1922 känns inte på något sätt gammal eller dammig, men nog är den värd att ges ut på nytt! Romanen är friskt levande och visar både författarens osvikliga psykologiska insikter och gränslöst tillåtande medkänsla med mänskliga svagheter.

Romanen roade mig enormt! Blev hans samtid lika road? Eller är det vår tids krassa syn på idealism som gör att så mycket i historien väcker min skrattlystnad. Nej jag tror inte det. Snarare är det den stora igenkänningsfaktorn i det psykologiska spelet som parat med en medkänslan helt utan sentimentalitet, gör läsningen så angenämt roande. Man kan säga att hela berättelsen försigår inuti huvudpersonen Viktors psyke, som blir som en provkarta på olika motstridiga inre röster (Jfr gärna Voice Dialogue-terapi). Han blir ett rö för stormvindarna i sina känslor. När jag försökte berätta för min dotter om hans hårdnackade försök att projicera ut sina ideal på omgivningen och hur detta slår över i motsatta negativa känslor, tycker hon att han låter galen. Men hela romanen är skriven med så stor medkännande insikt att all galenskap väcker medkänsla i mig som läsare. Och hur än fördömande Viktor är mot sin omgivning, och hur än lätt det är att sympatisera med honom, så köper jag som läsare inte hans negativa bild av omgivningen. Texten är sådan att jag sympatiserar med båda sidor. Och det är en konst! - som för mig är värt sitt nobelpris! ... trots att det inte var det han fick det för.

Det finns inget endimensionellt i romanen. Vi befinner oss inuti Viktor och ser hur hans frustrerade känslor förvanskar omgivning. Hans värld är likt klassicismen och eposet uppbyggt utifrån en 'objektiva' utblick på världen, utifrån Platons idévärld med ideala värden. Så uppfylld blir Viktor ständigt besviken ute i den verkliga världen, besviken på de bleka individer han möter här på jorden, så andefattiga mot hans ideal. Samtidigt blir Viktors inre kamp en mycket subjektiv föreställning och därmed urformen för en realistisk roman. Det var de engelska borgarna som på 1700-talet (Defoe, Richardsson etc) började intressera sig för individen, tvärtemot då rådande klassicistiska stilideal. I Spittelers roman fortgår denna dragkamp, som ett psykes utvecklingshistoria, på djuppsykologisk nivå. Det allegoriskt allmängiltiga kombinerat med individens förvrängda egenheter, väcker hos mig en allmän medkänsla åt alla håll.

Inuti Viktor pågår en allegorisk strid mellan hans Förstånd vs Hjärtat och Fantasin. Oftast förlorar hans Förstånd på kort sigt, utan att läsaren blir duperad. Texten som helhet ger en betydligt mer nyanserad bild. Och i slutänden är det inte ena sidan som vinner utan Viktor är en sammansmältning av alla sina inre egenskaper.

Viktor projicerar ut sina ideal på en skön kvinna, Theuda, som en sorts musa. När hon inte tycks honom hålla måttet inför hans ideal, delas hon i hans inre upp i en inre själslig platonsk idealbild Imago, medan hennes i hans tycke falska yttre är en Pseuda, förutom att hon naturligtvis fortfarande är en mänsklig individ, Theuda, som balanserar i den krassa verkligheten. En intrikat historia som det är mycket förståeligt att psykologer har tagit till sitt hjärta. Allt försigår i en vardaglig småstad, som Viktor reatar sig på. Överallt ser han fiender, men även detta är en förvrängning. Till skillnad från poeten Viktor har småstadens pojkar vuxit upp till realistiska ämbetsmän, som gift sig och bildat familj. Nöjda med detta enkla "träsk" som Viktor ser det.

Småstaden bildar den realistiska romanens vardagsram. Småskuren och enkel. Vilket retar gallfeber på Viktor när han svävar i det blå. Säkert kan en läsare sympatisera med Viktors kamp mot det småborgerliga. Men jag tror inte att det var ett ställningstagande författaren var ute efter. Spitteler var både författare av högstämda epos och gift barnafader som arbetat som lärare. Vilket kan vara värt att minnas när Viktor har mycket mycket svårt att acceptera Theudas far - trots att denne är död! - och ser dennes kamp för allmän folkskola, som en tvångströja att plåga alla barn med.

Den dubbelheten lever vi med än idag. Var skulle vår demokrati vara idag utan allmän skolgång? Samtidigt som många känner sig hämmade av att tvingas in i samma ram under så många år...

Och så en avslutande könsrollskommentar: Även om romanen naturligtvis innehåller ett äldre synsätt vad gäller kvinnor, så kan man tolka det som Viktors inre fantasivärld, vilket också är den ram kvinnorna tvingades leva inom på den tiden. De verkliga kvinnor som träder fram känns lika varmt levande mänskliga, som allt annat i romanen.

PS. Sedan jag skrev denna blogg har det kommit en fransk upplaga 2016. Och på tyska 2017. Varför inte en svensk?