Manon Lescaut - Abbé Prévost (1731)

Oj, vilken flyhänt berättelse, oerhört lätt och snabb i stilen. En riktig bladvändare. Men jag vill inte hålla med om att det skule vara en långnovell, som någon sagt. Hur än nätt bok jag hittade på biblioteket så är den trots allt på 260 sidor (om man räknar bort inlednignen). Manon Lescaut lär dock ursprungligen ha varit en utvikning, en sidoberättelse, i ett annat mastodontverk, vars utgivning pågick under många år, och i vilken Manon Lescaut var del sju. Berättaren i huvudverket, som är en för tiden typisk fiktiv självbiografi, berättar plötsligt att han mött en ung ädling, Chevalier des Grieux, och återberättar sedan des Grieux' vedermödor, som alltså blir en jag-berättelse inuti en annan jag-berättelse.

Antoine-Francois Prévost (1697-1763) levde ett mycket oroligt liv, pendlande mellan att gå in i det militära respektive söka sig till kyrkan och bli munk eller präst. Inkomster för överlevnaden fick han dock genom att skriva, allt från tidningar till romaner, i en kopiös mängd, totalt ett hundratal volymer. Under slutet av 1720-talet hade Prévost flytt till England och förälskade sig genast i  landet, dess språk och litteratur. Han blev en efterfrågad översättare, då man i Frankrike och Holland upptäckt att allt nytt spännande vid denna tid kom just från England.

Prévost skrev själv i tidens mest populära stil - fiktiv självbiografi - men i en betydligt lättare och elegantare form än Defoes närmast känlsokalla detaljrikedom. Prévost är typisk för den franska upplysningens sensibla sida. Han frammanar hjärtats instinkter, som vi idag kan tolka som psykologiska insikter, men som troligen handlade om hur prästen abbé Prévost försökte förankra det kristna kärleksbudskapet i den unge mannens passionerade dyrkan av flickan Manon.   

Intressant är att Prévost kom att översätta Samuel Richardsons verk, vilka inledde den engelska romanen som genre. Jag har läst den första, Pamela (1740) - jag återkomma till den senare - som alltså ligger nio år efter Manon Lescaut.  Å andra sidan blev Manon genast förbjuden som oanständig, och kunde inte tryckas legalt förrän 1753. Under tiden hade Prévost inte bara översatt Richardsons samlade verk, utan även redigerat och skurit ner dem till en elegantare och lättare fransk stil, vilket fick de intet ont anande fransmännen, bl a Voltaire, att närmast avguda Richardsons nya litterära genre. - Så kan det gå!

Manon Lescaut är alltså en närmast delirisk kärlekshistoria, där den adlige unge des Grieux blir passionerat förälskad och sedan aldrig ger upp denna känsla, hur än förråd han blir från alla håll. Han fängslas och blir fatttig och bedragen, men förlåter allt för att få stanna i denna ljuva känsla. Och det blir också vägen till deras undergång. Det är mycket känslofullt men aldrig sentimentalt. Och inte heller platonskt, utan äkta köttslig kättja. Han är 17 och hon 16 när de mötes, Manon skall just sättas i kloster av sina föräldrar, och förälskar sig. De beslutar genast att fly för att kunna gifta sig. Passionen tar dock överhanden och de 'glömmer av' att ta sig till prästen. Sedan kommer livets omständigheter slag i slag, att föra dem bort från ursprungsplanen ... allt längre bort ... Men det får ni läsa själva. För den är värd att läsas.

Prévost skriver jag-berättelser, likt Daniel Defoe, men saknar helt detaljer, materiellt sätt. Huvudpersonen  des Grieux är en ung närmast 'ädel' adelsman, som går mot sin undergång närmast som i en grekisk tragedi. Det som bryter av mot klassicismen är att Manon är en flicka av enkelt ursprung, som saknar des Grieux' moral, och som ändå upphöjs till huvudperson, med tragiska drag, tvärtemot gamla regler om decorum. Kanske var det detta som ledde till att den censurerades, snarare än den underförstådda köttsligheten?

Något jag reagerade på, vad gäller des Grieux' moral, är att han mördar en vakt, när han flyr ur fängelset, utan att detta får några konsekvenser. En vakt är tydligen en enkel människa, det leder inte till nytt åtal. Medan däremot  han uppfattas som 'ädel' när han fäktas 'renhårigt' med en annan ädling, i slutet av boken. Romanen saknar samhällskritik, eller insikt om andra orättvisor än att ungdomar bör låta bli att reta människor med makt. Underklassen är närmast osynlig.

Något annat som är uppenbart är Manons underläge som kvinna. Hon innehar den gamla schablonbilden av den enkla kvinnan som omoralisk, även om jag mer uppfattar henne som ung och vilsen. Kvinnan är alltid männens byte,och får haka på den som finns härmast till hands för att överleva. Ju lättare hon flirtar in sig, desto större chans till överlevnad. Men även Manon drabbas av högmod, den vackre des Grieux' kärlek  lockar henne att driva med alla andra beundrare, vilket är farligt, eftersom de alla är män i maktpositioner.  Vilket också leder till att hon utan pardon deporteras till Nya Orleans, i den amerikanska kolonin. Och där kan guvernören 'skänka bort' hennes kropp till vem han vill. Kolonin hade kvinnounderskott, så där kom utvisade brottslingar väl till pass.

Dessa detaljer om deportation till Amerikas kolonier påminner alltså om Moll Flanders. Manon verkar också dela Molls lättsinne i relationen mellan könen. Kvinnan är inget utan en man vid sin sida. Manons omvändelse kommer också med hennes insikt om att des Grieux' faktiskt aldrig tänker överge henne, oavsett vad hon gör!