A is for Alibi - Sue Grafton (1982)

Har läst en deckare igen, och som alltid funderar jag över vad det är som drar hos deckargenren. A is for Alibi är Sue Graftons deckardebut och det första jag läser av henne (30 år i efterhand). Jag finner den mycket välskriven.

Sue Grafton var med om att dra igång vågen av kvinnliga hårdkokta deckare. Maria Muller (som jag aldrig läst) lär ha skrivit den första 1977, men saknade uppföljare ända till 1982, samma år Sara Paretsky introducerade V.I. Warshawski, samt alltså Sue Grafton inledde sin alfabets-serie om privat-deckaren Kinsey Millhone. Sue Grafton har oförtrutet fortsatt sin serie och har 2012 hunnit fram till bokstaven V.

För mig börjar A is for Alibi lite som en vanlig pusseldeckare. Åtta år tidigare mördades två personer med samma gift, men på olika orter i USA. Samband? En oskyldig kvinna har suttit av straffet, men är nu frisläppt och vill att KH efterforskar den 'egentlige' mördaren. Titeln till trots, är alibi i princip likgiltigt vid giftmord som dessa, då mördaren inte behöver vara på plats när döden inträffar. Frågan är: Vem hade tillgång till giftet, möjlighet att förmedla det till offret, och dessutom avsikt att döda?

Kinsey Millhone intervjuar alla inblandade. Dessa pratstunder upptar större delen av boken. Alla noggrant utmejsalde karaktärer väcker läslust. Liksom allt småprat, som är så tilltalande. Även miljöbeskrivningarna är välmotiverade, inte minst genom att vidga bakgrundsförståelsen genom de olika karaktärernas boendemiljöer. Distinkta kvinnoporträtt överväger. Historien verkar länge handla om otrohet och hämnd - ett klassiskt pusseldeckarmotiv. Försmådda kvinnor, som gärna vill hämnas. Men där finns även en ung man som inte får den han vill ha. Överallt relationstrådar, hemliga relationer med möjliga förövare och offer.

Historien blir 'hårdkokt deckare' genom Kinseys likheter med sina manliga föregångare: enstöringar, outsiders, med torr cynisk humor. Men Kinseys wise-cracks skiljer sig från männens, genom att hon främst ironiserar över sin egen situation. Som t ex den gång hon tvingas sitta och vänta ut sina objekt, säger att "sitting" tillhör hennes favorit-sysslor, fastän läsaren känner hennes tydliga frustration. Dessutom löser inte Kinsey gåtor likt en mästerdetektiv, utan är själv med mitt i handlingen, gör misstag som leder till nya offer, umgås med mördaren utan att misstänka personen och i slutet när sanningen avslöjas, blir hon själv jagad och hotad.

Inom Millhone står intellekt och känslor i ständig motsättning till varandra, arbetet och intellekt styr. Tvärtemot traditionella kvinnobilder, måste intellektet alltid segra. Hennes tankearbete är huvudsaken. Hon ramlar i samma tankefällor som alla andra, men arbetar sig upp ur förhastade antaganden och finner nya tankevägar. Hon har etiska funderingar, kan förstå och acceptera att en person försmådd i kärlek vill hämnas. Rättvisa skipas genom att alla betalar sina skulder. Men girighet kan hon inte acceptera, förövare som söker egen vinning - och det är där vi slutligen hamnar när Kinseys undersökning grävt sig ner och finner den samvetslöse mördaren, den girige.

Detta är inte pusseldeckarens personliga hämndmotiv, och inte heller en klar bild av Yuppie-eran som pågick för fullt, med arrogant ekonomisk brottslighet. Kinsey ilsknar till över orättvisan att medelklassens brottslingar kan bli både hjältar och bestseller-författare; "Rich is rich". Samhället förlåter nästan allt utom mord, något Kinsey inte vill acceptera. Hennes utredning visar också att en 'oskyldig' fått agera förmedlande länk för det ena giftmordet, omedvetet. Han hade alltså tillgång både till giftet och offret, men ingen avsikt att döda. Den samvetslöse uppsåtsmakaren slipper smutsa sina händer. Vilket väcker Kinseys heliga vrede än mer inför uppsåtet.

Hundar finns med som genomgående metafor. Millhone har svårt för hundar, medan båda mördarna dock har nära kontakt med hundar. En av de giftmördade hade haft en vakthund, som dock blev 'trafikdödad' så att offret blev oskyddat. Intressant enhetlighet.