Pamela - Samuel Richardson (1740)

För en månad sedan läste jag Pamela, som många anser vara det första exemplet på den nya engelska uppfinningen "realistisk roman", med all den begreppsförvirring det innebär på svenska, den nyhet som på engelska fick namnet "novel", som vi kallar 'den engelska romanen', för att den skiljer sig något från den franska romanen, som behöll namnet och mer av ämnet från den tidigare "romansen" (eng. romance) ett mer verklighetsfrämmande överklassnöje. En milstolpe som jag velat samla tankarna kring, men julruschen kom emellan ...

Jag har alltid fått höra att Samuel Richardson visserligen är en viktig milstolpe som romanens verklige urfader, men som förutom ett kulturhistoriskt värdet skulle vara oläsliga för oss moderna läsare. Det hindrade inte min nyfikenhet, även om jag tvekat inför denna tegelsten på 600 sidor. Men jag fann den i svenska översättning på mitt folkbibliotek, översatt 1993. Så dammigare än så är den inte!

Absolut inte! Alla farhågor blåste bort. Hur än långrandig Richardson kan vara med all sin noggrannhet och sina omtagningar, så gör alla detaljer berättelsen mycket levande, och hans stil är lätt och ledig. Språket flyter! Jag läste på med välbehag, 50 sidor i stöten utan problem.

Så hur realistisk är denna första 'realistiska roman'? Ja, först och främst Richardsons alla vardagsdetaljer, och att han låter huvudpersonen Pamela vara en 'vanlig tjänsteflicka'. Dessutom uppfann Richardson ett nytt recept på intrig, som hela 1800-talet igenom blev universal-lösningen, det psykologiska spelet mellan man och kvinna under en mer eller mindre komplicerad uppvaktning och frieri. Den tidigare "romansen", med parallell i idylldiktningen, ifrågasatte inte relationen i sig, men mötte likt Romeo och Julia en rad hinder från omgivningen. Även i den tidiga franska romanen Manon Lescaut  är den manlige huvudpersonen Desgrieux, en ung ädling, som brinner av passion för Manon, och även om hon likt Pamela står under sin friare i rang, och många gånger möts av vad som tycks vara hennes tanklösa liknöjdhet, så är det främst omgivningens snaror och bedrägerier som sätter käppar i hjulet för deras förening. Och dessutom dör Manon tragiskt innan deras förening vunnit laga kraft.  

Pamelas 'friare', Mr B, är en mycket rik storgodsägare, som alls inte ämnar vara orealistisk nog att gifta sig med flicksnärtan. Hon skall erövras och bedras, så som överklassen länge behandlat underklassen. Det orealistiska är att hon slutligen vinner över hans sämre jag, genom sin aldrig sviktande dygd, så att Mr B till slut erbjuder äktenskap. Intrigen speglar därigenom en rad samhällsförändringar. Richardson ingick i den nya puritanska medelklassen som ville reformera överklassens bristande moral. Dessutom poängterar hela intrigen, till skillnad från den franska romanen Manon Lescaut, att underklassen, här i form av en enkel tjänsteflicka, alls inte är sämre och ohederligare än överklassen. Snarare gör Pamelas dygdiga sinnelag att hon står över sin vällustige förförare in spe. Med andra ord är detta en sorts tidig 'klasskampsroman'. Fattigdom är inte ett medfött kainsmärke för sämre själsliga eller andra kvaliteter.

Richardsons sens moral, utskriven i klartext i romanens undertitel (Virtue Rewarded), blir att dygd är värd sin belöning. Den dygdiga har rätt att få ta del av makens rikedom, en belöning för rättrogenhet och omtanke om medmänniskorna, som det aldrig skulle falla Pamela in att utnyttja, utan hellre ta chansen att hjälpa. Nedan ett betecknande citat, där Pamela beskriver sig själv smart, i symboliska termer:

"En stackars fattig flicka som i sig betyder så lite på mänsklighetens skala och som blott är en nolla på fel sida om en siffra. Men genom att placeras på rätt sida kommer jag, ehuru obetydlig i mig själv, att kunna tjäna ett syfte genom min placering och mångfaldiga de nådegåvor jag undfått ..." (Pamela sv.övers 1993, s.423)

Hur än orealistiskt det kan tyckas att en mycket rik man gifter sig med en fattig tjänsteflicka, så var det Richardsons önskan att uppfostra sin generation, att inte se till pengarna i första hand, utan hellre till moraliska ideal. 1700-talets nya ekonomiska modell, den nya handelsinriktade ekonomin, drog undan mattan för kvinnornas ekonomiska trygghet. Under den gamla tidens självhushållning hade alla kvinnor haft sin självskrivna viktiga plats i all tillverkning utifrån lantbrukets råvaror. De behövde aldrig gå hemifrån, men hade ändå fullt upp med arbete. Nu började deras män köpa in färdiga varor utifrån att handla med. Kvinnorna skulle fortfarande hålla sig hemma, men blev sysslolösa, alltmer överflödiga och en ekonomisk belastning. Alltså gifte sig män allt senare ...

Hur än orealistisk Pamelas dygdiga känslighet kan förefalla mig, inte är det möjligt att svimma för så lite! Så ger hon ändå ett psykologiskt spänstigt intryck på mig. Envisheten är något jag gärna håller tummarna för. Varför ge upp och godkänna en övermakt? Nej, just det. Mer orealistisk är Mr B:s omvändelse, så hastigt uppkommen. Richardson har skildrat honom så övertygande som vällustig bedragare, att jag länge tror att han fortsätter att tala med kluven tunga när han faktiskt svängt om och friar på fullt allvar. Jag förstår verkligen att Pamela har svårt att tro på hans nya psykologiska inställning och när hon börjar ge efter, och inser att hon kanske trots allt inte är helt okänslig för honom som man, då blir jag först lite rädd att hon ska gå på en nit igen. Spänningen stiger. Det är skickligt av Richardson!

Richardsons böcker måste ha ingått i Jane Austens familjebibliotek. I tidiga tonåren skrev hon små berättelser som drev med svimmande damer. Men i Pamela tänker jag i synnerhet på ett riktigt elakt gräl mellan två kvinnor, Pamela och blivande svägerskan Lady Davers, det fräser om dem i över 30 sidor, vilket genast fick mig att tänka på Elizabeth Bennets utskällning av Lady de Bourgh i Stolthet och fördom. Scenen i Pamela måste ha varit en inspirationskälla för att våga ta i på detta sätt. Den elaka ironin. Lysande!!!

Samuel Richardsons andra roman, Clarissa, är mer beundrad rent konstnärligt, för att den lär ha djupare psykologiska och symboliska nivåer, men lär ändå läsas än mer sällan idag, just pga sin längd. Romanen lär ligga någonstans mellan 1500 och 2000 sidor. Ett rekord bara det!