Och allt skall vara kärlek - Kristian Lundberg (2011)

Eventuellt kan man ha behövt läsa Yarden (2009) först, det ger antagligen en djupverkan. Jag kände mig dock högst tveksam till den boken. Den gav mig en prosalyrisk känsla, snarare än roman, mer abstrakt resonerande, är alls inte handlingsinriktad. Likt lyrik förekommer upprepningar, som hela tiden bryter mot förväntningarna om en framåtdrivande handling. Yarden är en arbetsplats i Malmö hamn, dit författaren känner att han sjunkit, till samhällets botten, de lägst betala och mest utnyttjade. Temat är helt klart alienation, känslan att stå utanför samhället, att ha förlorat känslan av mening.

Och allt skall vara kärlek förefaller först gå i samma stil. Den är fortfarande abstrakt och prosalyrisk, och går än mer i cirkelgång. Författaren talar om sig själv och sin förra bok, Yarden, närmast som ett misslyckande. Han menar att han inte lyckades i sitt uppsåt. Genast är jag med, jag börjar förstå. Det abstrakta blir här än tydligare, ett metaskrivande, tematiserar behovet att uttrycka sig och omöjligheten att få ner känslor i ord. Han har fått livet tillbaka genom en oväntad upplevelse av kärlek. Han ser inte längre 'klassresa' som något avgörande. Det är livsresan, hur barnet överlever sin uppväxt, och tar sig vidare som vuxen - och kärleken som det livgivande - livskraft. Men omöjlig att uttrycka.

"Jag hade formulerat min inledning. jag hade en slutsats. Jag tänkte att språket skulle vara kallt och kliniskt, att jag skulle nagla fast mig själv i världen och låta verkligheten träda fram. Så blev det nu inte. [...] Jag tvingade mig bort från min egen historia." (s.137)

Ord är förnuftsmässiga, de har svårt att inringa känslan. Ändå anar vi den som ett lysande ljus. Helt utan att föremålet för kärleken beskrivs. Antagligen är det just frånvaron av beskrivningar som ökar lyskraften. Kärleken är för helig för att vidröras. Dessutom är det säkert inte avgudandet av en 'person' som är de avgörande, utan att kärleken är en känsla i relationen.