Peer Gynt - Henrik Ibsen (1867)

Tänkte ta tag i Ibsen, som jag skaffat i Östergrens nyöversättning. Hans 1880-tals realistiska nutidsdramer som "satte problem under debatt" kan ingen bortse ifrån, men sitt stora genombrott fick Ibsen drygt tio år tidigare i en helt annan stil, med sina läsdramer Brand (1866) och Peer Gynt (1867) - efter att i nära tjugo år ha brödskrivit komedier och historiska dramer, vilket drog mest publik under 1850- och 1860-talen. Läsdramat Peer Gynt blev en så pass stor succé att den trots allt sattes upp på scenen och då tonsatt av Grieg.  

För mig har Peer Gynt hittills varit Griegs musik, inte minst I bergakungens sal och Solveigs sång. Alltså började jag läsa med stor nyfikenhet och fann att det är ett mycket lättflytande versdrama (i Lars Forssells översättning),  ett fantasiartat sagospel, där Ibsen hämtat huvudpersonen från norska folksagor. En lat och skrytsam storljugare och äventyrare. Trots att både troll, den onde och hinsides väsen ingår i rolllistan och dialogen är skriven på vers, känns helhetsintrycket vardaglig genom sitt realistiska språk. Jag kan se Peer Gynt som en antihjälte ungefär som Moll Flanders, varken ängel eller nattsvart brottsling, men med en ihärdigt positiv framåthanda, uppstår problem försöker han vinna lite tid i hopp om att allt ska ordna sig. Båda tycks ha den puritanske Guden över sig, "Mäster" som Ibsen skriver, som har en "plan" för ens liv som man borde ana sig till och försöka leva därefter. Men livet och världen drar hela tiden iväg dem, då det som styr är liberalismens tro på att "var och en är sin egen lyckas smed".

Moll Flanders styrdes visserligen helt av de svårigheter den individualistiska ekonomin ställde upp för sin tids kvinnor, problem som är lika stora nu på 1800-talet. Peer Gynt är dock man och  kan ge sig ut i världen och prova sin lycka som äventyrare. Han förför kvinnor, gräver efter guld, finner det, men förlorar lika mycket. Men i hembyn på fjället sitter Solveig hela livet och väntar och trånar. Likt en jungfru Maria räddar hon hans själ, genom att vänta ut honom och hans oförstånd. Det slutet tycka jag kälnns väl lättköpta ... och typiskt 1800-tal?

Att antihjälte-temat är en satir över Ibsens samtid och nationalromantiken, det förstår jag. Att texten är full av referenser till annan tidigare litteratur, kan jag tänka mig, även om jag inte sitter inne med insikter i den vägen. Helt klart är Peer Gynt betydligt osäkrare än Moll Flanders, över meningen med livet. Peer försöker lyda den individualistiska maximen att vara trogen sig själv. Och luras först att tolka det som trollen, "att var sig själv nog", men det är en trollens omänskliga egoism, får vi veta. Den rätta inställningen vore att offra sig själv, så som Solveig gör. Defoes 'utilism' är inte längre lika renodlad.

Ibsen verkar inte begrunda det ojämlika i att kvinnan Solveig offrar sig för den egoistiske Peer. Att Ibsen lämnade Norge 1864 och höll sig därifrån i 27 år, lär ha varit en reaktion på normännens 'egoism', när de inte ställde upp för Danmark under dansk-tyska kriget detta år. Denna Ibsens egensinniga upprorslusta, är väl en parallell till det som driver Peer Gynt framåt?

1916 fick Verner von Heidenstam nobelpriset, med Nobelkommiténs prismotivering att han var "målsmannen för ett nytt skede i vår vitterhet". Delvis gjorde det första världskriget, som då var inne i en mycket tröstlös fas, att man vände sig inåt mot det nordiska. Heidenstam var en av tidens stora kändisar, som med sina debutdikter 1888 blivit känd som förnyare av det litterära klimatet, den Nittiotalism, som bröt mot den realistiska Åttiotalismen.

1916 var Ibsen död sedan tio år. Norrmanen Björnstierne Björnson tog emot nobelpriset 1903 och man har sagt att han vann framför Ibsen för att han var mer utåtriktat och mindre kritisk. Det är möjligt. Men redan 1901 var Ibsen förlamad efter flera slaganfall, och skulle säkert haft svårt att ta emot det pris han så väl förtjänade.