Men han skrev också för barn och ungdom. När jag ville läsa något mer av honom önskade jag ett mindre verk och fann en liten roman på 160 sidor, Hanna, (Hania, 1876), som jag skulle vilja kalla ungdomsroman, trots att jag fann boken på vuxenavelningen, svensk upplaga från 1917. Den kom dock på svenska redan 1896. För mig som inte kan polska blev det visst detektivarbete innan jag uppdagade det polska ursprungsåret. Boken har väl betraktats till hans populärare verk, och har därför inte fått någon större uppmärksamhet.
En mycket lättflytande text. Temat rör några ungdomars kärleksvåndor, med vissa psykologiska insikter om hur sårbarhet och stolthet leder till förnekelser, som därigenom skapar än större komplikationer. Men så enkelt som att endast vara ärlig om sina känslor är det naturligtvis inte. Vi befinner oss på 1800-talet, och en tråd i intrigen gäller motsättningen "demokrater" vs "aristokrater". Jag-berättaren Henrik är av aristokratisk familj, hans vän Selim är dessutom georgisk muslim, med vackra mörka ögon och ett ständigt förföriskt glatt humör. Vännerna blir dock rivaler om Hanna, som egentligen är dotterdotter till en betjänt, och därför inte lämplig äktenskapspartner för någon av ynglingarna. Ungdomarna ser dock i början på världen med nya demokratiska ögon, och även Henriks föräldrar är 'storsinta' och ger Hanna både utbildning och 'familjestatus' sedan farfar betjänten gått bort och den föräldralösa flickan blir helt familjelös.
Historien börjar konventionellt och jag tror mig förstå hur det ska sluta - att Henrik ska få sin Hanna till slut - men jag bedrar mig. Och jag vill citera några för mig viktiga rader, efter att Selim vunnit Hannas kärlek. (s.122)
"Av egenkärlek, av högfärd blygdes du för att erkänna, att du älskade henne. Din kärlek spirade upp i mörkret, min i det fulla dagsljuset. Du älskade henne hemligt, jag älskade henne öppet. Du förgiftade hennes liv, jag sökte göra henne lycklig. Vem är den skyldige?"
Detta upplever jag som en ny synvinkel. Det eviga hemlighetsmakeriet straffar sig självt. Hanna rymmer med Selim. Men därefter blir berättelsen åter konventionell. Kvinnosynen är hela tiden konventionell. Hanna är den oskyldiga duvan som pojkarna slåss om som 'hökar'. Hon är bytet, det är inte hennes fel att hon blir förförd nog att rymma. Hon får inte välja sin kärlek själv, hon måste räddas och föras tillbaka - skyddas.
Ändå kommer det en knorr på slutet. Rymningen sker under oväder, Hanna blir genomblåt och drabbas av influensa. Henrik jagar dem och duellerar med Selim, båda får svåra blessyrer. Den försvagade Hanna drabbas dock av smittkoppor som går i trakten, vilket vanställer hennes "idealiskt sköna anlete" (ah! är detta åter en användning av Nobels uttryck?). Såväl Henrik som Selim grips av avsmak inför hennes koppärriga sårskorpor. Ändå vill Henrik lyda sin heder och äkta henne, men blir dock löst från denna heder via sin mor som menar att det är Selim som måste lyda hederns lag - det var hans om rövade bort Hanna, trots att de inte fick minsta natt i ensamhet.
Hanna själv vägrar dock gifta sig. Hon känner att ingen av dem längre hyser äkta kärlek för henne. Hon skaffar sig ett nytt kall i livet och blir 'barmhärtighetssyster', en sorts katolsk nunna. När Henrik några år senare återser henne, finner han dock att koppärren försvunnit. Hanna har återfått sina "änglalika drag" ... "vackrare än någonsin" har hennes skönhet blivit av "överjordiskt slag".
Kvinnobilden är här av betydligt unknare slag än någonsin Paul Heyses betydligt fränare tjejer. Sienkiewicz var bara 30 år när han skrev den, antagligen precis innan han reste till USA första gången, och antagligen möttes av en ny tid...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar