Azorno - Inger Christensen (1967)

Azorno är en experimentell roman som jag upplever främst som prosalyrik. Mängden gång på gång upprepade fraser får mig att associera till musik. Musik är ett ständigt upprepande av en begränsad mängd toner, oerhört mycket mer begränsade än vårt ordförråd. Att tonerna dessutom oftast binds i vissa sekvens, begränsar och upprepar melodin än mer. Genom upprepningen får vi sammanhang i musiken.

Denna metod är dock inte lika självklar i textform. Jag associerar hela tiden den glasklara texten till musik, så pass att jag upplever en melodi, men riskerar att tappa bort betydelsen till förmån för melodin. Tills jag måste återgå till texten och uppfattar att texten är en författares brottning med sin text, en författare som inte får grepp om sin synvinkel förflyttar sig hela tiden mellan olika berättarjag. Vi inser att samma berättelse återupprättas, men med variationer, just som en tonsättare kan jobba med sin musik, att göra melodin flerstämmig eller utöka den med variationer på temat.

En pregnant tidsbild, av ett nylonsyntetiskt 1960-tal, som vill dofta av rosor, men hela tiden brottas med språket och inte får grepp om tillvaron. Det är modernistisk estetik som avlägsnat sig från samhällskontexten. Även om det går att ana sig till en kvinnlig frigörelse, brottningen med den manlige elusoriskt svårfångade förföraren ...

Kvinnan, alla hennes aspekter med olika namn, i romanen är gravid. Den blir som en gräns, vid vilken verkligheten tränger sig på. Inför barnet kan livet inte längre vara ett estetiskt experiment, ... vilket för mig gör det helt symptomatiskt att romanen slutar där. Innan livet går vidare ...

Jag uppskattar det poetiskt rena språket. Det är ju trots allt poet Christensen är. Själv längtar jag dock alltid efter en större närvaro i tiden, till det konkreta livet. Men som tidsbild intresserar romanen mig, som om 1960-talet hänger och dallrar i en viss världsfrånvändhet. Världskrigen har avlägsnat sig, men erfarenheten ännu inte sjunkit in ...