Atlantis - Gerhart Hauptmann (1912)

Gerhart Hauptmann fick nobelpris 1912 främst för sin dramatik, men andra kritiker anser att han var störst som poet. Han fick nobelpriset redan som 50-åring och levde ytterligare 34 år under vilka han utvecklade sitt prosaskrivande.

Atlantis (1912), hans andra roman, har kallats hans första populärroman, men jag är nog för blasé för att uppleva katastrof-temat som thrillerartat. Romanen filmades dock redan 1913, som dansk stumfilm. Att den slog an så pass hänger antagligen ihop med parallellerna till Titanics undergång. Boken tilldrar sig visserligen 1892 (20 år före Titanic) - med en rad hänvisningar till 400-årsjubiléet av Columbus landstigning i Amerika. Men temat i boken rör sig kring en oceanångares undergång, ur symboliska och psykologiska synvinklar. När skrevs boken? Före eller efter Titanics undergång 14 april 1912? Förordet till en tidig svensk upplaga menar att Hauptmann beskrev skeppsbrottet innan Titanic gick under på sin jungfrufärd. Vilket kan väcka kalla kårar som en förutsägelse. Men texten behöver inte ha varit färdigredigerad, Hauptmann kan ha haft möjlighet att göra tillägg. Och på hösten samma år kom alltså Hauptmanns karriär att krönas med nobelpriset.

Intressant, både för romanens psykologiska tema och som en upplysande blinkning från författaren är en replik direkt efter skeppsbrottet, när några chockade överlevares tankar kretsar kring "om" respektiva "om inte". "The event is too general, too titanic, to be thought of in such a way. it is too fearful to be considered with reference to a singel individual and his puny fate." (Del 1, Kap LVI) Obs! too titanic (alltför gigantisk) - är för mig en ledtråd, som syftar på fartyge Titanic.

Ett social tema dröjer kvar från hans dramatik, genom att vardagen ombord på ångaren, som i romanen heter Roland, skildras genom olika samhällsklasser, från lyxen i första klass, betjänter, imigranter på mellandeck, och de sotiga eldarnas riskfyllda arbete i skeppets mörka innandöme.

Att romanen inte känns 'populär' för mig, beror på att jag upplever språket som trögflytande (tyskt? trots att jag läser i engelsk översättning?) och att romanen tycks sakna utarbetad intrig, då den mer intresserar sig för miljöskildringar som kan anses såväl symboliska som psykologiserande. Den längre första delen känns både trög och ryckig, både för att jag hela tiden kände mig osäker om vart romanen var på väg, och upplever huvudpersonen Frederick som onödigt psykologiskt labil. Den hoppiga rädslan ombord på skeppet, långt innan skeppet riskerar gå i kvav, kanske kan jämföras med flygrädsla?

Andra delen är något kortare och för mig mest intressanta, Frederick plus ett mindre antal överlevare från Rolands skeppsbrott, plockas upp av en mindre äldre båt, och förs till New York i ett lugnare tempo, där de chockas av larmet och stressen, teknikhetsen, komersialismen - där doller alltid väger tyngst - trafikstockningar, skyskrapor, enorma skrivmaskinsslamrande advokatkontor, köpta politiker, hyckleri och spel för gallerierna, där man kan vinna vad man vill genom att stämma motparten och skrika högst. - Allt som vi dag ser som USA:s kulturella baksida, fanns alltså redan här.

Detta är tyngdpunkten i romanens socialkritiska tema. Amerikas kommersialism, jämfört med det gamla Europas lugnare takt. Den tyska kolonin är redan alltför stor, menar man, hellre än att armbåga sig fram i ett själsdödande stresstillstånd, bör man återvända - om inte till Tyskland, så åtminstone till Europa. De är européer! - Alltså en mycket tidig europakänsla, från förkrigstiden. Den gemensamhetskänsla inom den konstnärliga övre medelklassen, som förlorade och fick stryka på foten årtionden framöver.

Imigranterna tycks antingen slita för brödfödan under drömmar om att återvända, eller lika slitsamt sträva för människosläktets framåtskridande enligt Marx och Darwins tankebanor - eller tjäna stora pengar på att sälja ut sin konst till högstbjudande - oavsett om de är dansare, skulptörer eller målare. Högt värderad europeisk (och japansk) konst har köpts upp genom dollarmiljoner och förts över som lyxföremål till USA, där dom hamnar på krogväggar och barer, över huvudet på de evigt drink-drickande bargästernas 'okunniga' blickar, som alls inte kan uppskatta verken för deras 'rätta värde', utan snarare hånar dem, till förmån för sin egen kitsch.

Konstens stora roll kring sekelskiftet, gör att det sociala temat fått stryka på foten till förmån för konstnärerna. Visserligen är Frederick, och hans idealistiske amerikabosatte vän Peter, båda läkare, där Peter osjälviskt hjälper fattiga medmänniskor, medan Frederick gör det mer motvilligt och i slutänden önskar sig en okommersiell skulptörs vegeterande konstnärsliv, långt från pengars värde, bara med syfte att återfinna sig själv och skönheten, La Belle Epoque?, som kontrast till stress och pengar.

Innan dess har Frederick genomgått en andlig kris, vilket är romanens viktiga subplot. Han ser hela sitt liv som en rad skeppsbrott, symboliska och reella. Sekelskiftets andliga sökande, med kampen mellan vetenskap, Freuds drömtydning och tanken att vi kan få andliga budskap som förutsägelser, snirklar sig genom romanen i en aldrig sinande ström. Fredericks vänner kan förvånas över hans 'vidskeplighet', medan han själv upplever sina egna vision av döda medresenärer, som 'bevis' för att han har paranormala förmågor.

Författaren använder inga pekpinnar, läsaren får själv avgöra om det är bevis eller bara en rad psykologiska erfarenheter. Men skeppsbrottets 900 drunknade passagerare och några få överlevare, som alla exploateras i pressen och på annat sätt, har, som citatet ovan visar, väckt frågor kring "varför"? Fanns det förutsägelser jag borde ha lyssnat till för att slippa genomgå denna katastrof? Eller fanns det ett syfta med att just de som överlevde överlevde? Eller är allt en meningslös slump? Och varför var det just ett antal konstnärer som överlevde, som snabbt kunde börja tjäna pengar på sin nya berömmelse som överlevare? Är det symbler för samhällets kommersialisering? Men Fredrick fick till slut utföra en operation som räddade en arbetare från cancer - och kunde se det som meningsfullt och därigenom återfå sin psykiska hälsa.

En slutnot. Kvinnobilden känns ganska så dammig. Även om Fredrick försöker få omgivningen att inse att den verkliga hjältinnan vid skeppsbrottet var den osjälviskt kämpande, starka barnflickan/ tjänarinnan, som räddade flera liv utan att se till sitt eget. Frederick möter också en annan osjälvisk kvinna, Eva Burns, som själv överger konstbanan, men inte har något emot att osjälviskt stödja andra konstnärer, 'för konstens goda skull'. "Though her manner was calm and composed, there was secret passion and strong maternal instinct in her nursing. She seemed to have found her true vocation."

Än mer då den 'svenska unga kvinnan', Ingigerd Hahlström, som dansar på ett sätt som tiden upplevde som närmast 'oanständig', scenen 'Mara, or the Spider's Victim', vilket jag fantiserar var i Martha Graham's vid denna tid nya fria balettstil, som lät kroppen uttrycka passionerade känslor. Frederick förälskar sig passionerat, känner sig fast i hennes nät, medan hon själv inte vill annat än dansa och bli beundrad, och ägnar sedan hela boken åt att ta sig loss igen. Under den kampen liknar han henne dessutom vid en 'vampyr'. Känslokallt säger hon att hon inte kan påminna sig att hon älskat något annat än hundar och katter. - Man kan försvara henne med att hon är för ung och oerfaren. Många vill beundra henne. Andra ser henne som komersialismens offer.

Men hur än trögt min första genomläsning gick, så känns detta som en roman som kan vinna på att läsas flera gånger - alltså tvärtemot gängse populärlitteratur. När man vet slutet kommer säkert första delen av boken att kännas mer begriplig.