En deckare med 'somrig' titel, som jag i flera år tänkt mig som semesterlektyr. Denna sommar blev det äntligen av. Lars Molin minns jag som TV-filmsskapare, i synnerhet Potatishandlaren och Fyra kärlekar. Jag var rejält nyfiken på hur tonen i deckartexten skulle vara.
Och jag är mycket belåten. Språket är avskalat och ändå fyllt av värme och närhet. Inget är grällt svart eller vitt, utan mänskligt komplext. Media får sig en känga för sin närgångna självsvåldighet, den nyhetshunger som gör att texten skapar världen efter egna ramar, snarare än rapporterar fakta. Ändå blir bilden inte enbart negativ.
För mig själv tillhör 70-talet en av mina favorit-epoker, vad gäller stämningar och tankebanor, och litterära förmågor. Att denna roman utgavs 1977, stärker detta mitt intresse.
En intressant vinkling av just Sommarmord är Lars Molins förmåga att skapa osäkerhet om vad som är 'sanning', eller vem som är 'skyldig'. Det blir aldrig uttalat, fallet avskrivs pga bristande bevis. Ändå finns ett 'offer' för media, som trots allt 'kan' vara den skyldige till mordet, även om läsaren kanske inte vill tro det. En annan möjlig kandidat avskrivs tidigt, på grunder som kan verka fasta, men kanske är alltför lösa ... ja, det är en intrikat historia, som inte släpper taget om mig långt efter att jag lagt ifrån mig boken.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar