NP 1913 - Rabindranath Tagore

1913 års Litteraturpris gick till indiern Tagore (1861-1941) för "hans dikters djup och höga syftning" samt "skönhet och friskhet". Han skrev på modersmålet bengali, men översatte med tiden själv många av sina verk till engelska, vilket snabbt spred hans rykte över världen och gjorde honom till nobelpriskandidat. Nobelkommitén tar till och med upp hans översättningar i sin prismotivering.
Tagore var först och främst poet, men skrev även skådespel, romaner, noveller, essäer, förutom att teckna, måla och komponera sånger. Han hade många bröder som sysslade med musik och teater och fadern var aktiv inom en religiös rörelse, som under 1800-talet önskade reformera Hinduismen, för att bli av med vidskeplser och återvända till den ursprungliga monoteism, som de uttydde ur Upanishaderna. Rabindranath Tagores uppväxt som yngste son i den miljön måste ha varit en ypperlig grogrund för hans egna estetiska, etiska och filosofiska funderingar. När han i mogen ålder även fick ta över skötseln av familjens egendom, och kom vid kontakten lantarbetarnas vardag, började han också intressera sig för sociala reformer och Indiens självständighet. Han diskuterade med Gandhi, mötte Einstein och korresponderade med Tolstoj.

Mitt folkbibliotek har en av Tagores novellsamlingar, Mashi och andra berättelser (1918), översatt till svenska 1920. Den innehåller fjorton ganska korta berättelser, som får mig att ömsom sniffa på ytan och emellanåt sjunka in i den flertusenåriga komplexa indiska kulturen, på en gång myllrande av folk och ändå stilla, med många nära relationer och ändå osynliga avstånd som skiljer individerna åt - allt så helt igenom mänskligt.

Jag känner hans psykologiska och själsliga insikter som äkta levande. Han skriver att trasiga föremål kan lagas, brottytan sättas ihop. Men när två människor skilts åt en tid, kan de aldrig återförenas på samma ställe och samma tid, "ty själen är ett levande ting och den växer och förändrar sig från det ena ögonblicket ill det andra." (s.96)

Relationer förändras, av omständighet eller andra relationer. Bedrägerier uppdagas, ofta självbedrägerier. Känslor som inte besvaras, trots hängivenheten, aningslöst, känslors flyktighet, ungdomligt oförstånd. "Ack, vad människohjärtat är dåraktigt!" (s.128)

Eller som oundvikliga livsöden. Det är något bitterljuvt över läsandet, utan att Tagore någonsin blir sentimental. Stänk av klarsynt humor, men med eftersmak av bearbetad sorg.

Startskottet till Tagores världsvida berömmelse kom när hans Gitanjali, utgiven 1910 på bengali, av författaren 1912 omvandlades till engelsk prosapoem, Song Offerings, med ett hänryckt förord av den irländske poet WB Yeats (även han med tiden nobelpristagare). Även om utgåvorna delvis skiljer sig till innehållet (tillägg resp. strykningar), så blev i ett slag Tagores själsliga allegorier erkända som universella sanningar.

Den engelska versionen är så poetiskt allegoriskt att jag associera till "Höga Visan", även om Tagore sällan rör sig i bröllops-metaforen utan i en mer rättfram hänförelse inför själen och världsanden, men även i brottningsmatcher på ett mer psykologiskt plan, med det egna inre jagets motsträvighet. Dessa prosadikter är tidlösa och texter att läsa om i meditativa stunder.

Intresserad som jag alltid är av människors barndomsminnen, har jag läst även hans sista skrift Chhelebela från 1940, i engelsk översättning kallad Boyhood Days. Amartya Sen förklarar dock i sitt förord att bengali gjorde sig av med genusbestämningar redan för 700 år sedan, och inte längre skiljer på pojkar och flickor, varför det kanske vore mer rättvisande att översättas "Barndom".

Man får veta att Tagore aldrig passade in i vanliga skolsystem, utan undervisades i hemmet, mest av sina äldre bröder. Han nämner i förbifarten ett skelett som fanns i deras hem, antagligen samma som finns med i en av hans noveller, "Skelettet", som sägs ingå i pojkarnas undervisningsmaterial. Tagore vande sig med skelettet som en naturlig företeelse, medan novellen fantiserar vidare med att skelettets ande, som aldrig tycks ha fått ro, återkommer och berättar om sitt livs kärlekstragedi - om det är fantasier eller sanning får vi aldrig veta.

Tagores barndom förflöt alltså på 1860-70-talen och han poängterar flera gånger lugnet som rådde, den totala stressbefrielsen jämfört med vårt moderna samhälle, och så mycket närmare naturen, med så mycket fler blommor och växter och hemgjorda beredningar av allt vad vi idag och alltså redan på Tagores 1930-tal köptes färdigt i affärer. Det som förvånar mig är hur han beskriver kvinnornas kläder och tillbakadragenhet. Sari beskrivs som ett modernt och fritt plagg, som man då ännu inte börjat använda, utan att kvinnorna gick insvepta i något som på mig låter som burka. I barndomen kände Tagore det som om kvinnorna gick omkring insvepta som 'kistor/gravar'. Familjen var hinduisk, ändå associerar jag detta till islamiska burka. Ändå ligger Bengalen i den östra delen av indiska halvön... undrar hur allt hänger ihop?

Tagore gick så långt i sina funderingar kring det bristande skolsystemet att han 1901 grundade en egen experimentskola, som skulle blanda tranditionella indiska ashram-metoder med mer västerländska metoder. All undervisning bedrevs utomhus under trädkronorna, ledordet var frihet. Även kristna lärare ingick. Skolan utvecklades till universitet 1921, och blev viktigt för återupplivandet av indisk konst, kultur och filosofi.