Pennskaftet - Elin Wägner (1910)

Elin Wägner-kursens första grupparbete lämnades in i helgen. Detta första beting handlade om den Nya kvinnan och storstaden. Förutom Norrtullsligan behandlades även Pennskaftet. Det nya med Elin Wägner var att dessa romaner behandlar den 'Nya Kvinnan', som vet att hon själv är Ny, SBK, den Självförsörjande Bildade Kvinnan. Vilket i synnerhet gäller Pennskaftet, som handlar mycket om agiterandet för kvinnlig rösträtt.

I Norrtullsligan hade de unga kontoristerna tagit över det manliga 'bohemeriet'. Som en protest mot gamla patriarkala och borgerliga ideal. I Pennskaftet kan man skönja en ljusning. Huvudpersonen Barbro, vars smeknamn fått ge namn åt romanen, vägrar att acceptera och fastna i fördomarna. Hon omvänder en ung arkitekt, Dick, från de vanliga manliga fördomarna om vad den 'nya kvinnan' är. Att hon inte är oanständig. Att hon har lika mycket ideal och stolthet som någon annan. Och Dick blir tillräckligt omvänd för att de ska våga gifta sig med varandra.

Idag intresserar vi oss kanske mest för alla konkreta hänvisningar till det kvinnliga rösträttsarbetet. Wägner visar upp positiva förebilder, som den välutbildade Dr Ester Henning, som både arbetar som läkare och har familj. Vilket går ihop just för att hennes gemytlige man gärna ställer upp för henne och tar hand om sonen. Men romanen är full av karaktärer med olika synsätt, i olika åldrar och med olika erfarenheter. Vilket gör den till en ídé-roman, där olika åsikter får stötas och plötas. 

Denna frispråkiga kärlekshistoria, paret som tillbringar sommaren i en sommarstuga, ensamma tillsammans, innan giftermålet, verkar dock ha varit det som intresserade samtiden mest. Kritikerna bedårades av att den 'nya kvinnan', 'rösträttskämparna', hade känslor och inte hatade män. Barbros charm lyckades omvända en rad män. Fick dem att förstå att det inte var fel att lita till kvinnors förmågor.

Dock slutar inte boken med en  helt positiv utopi. Pegg trivs med sitt journalistarbete, arbetet är inte längre ett lika hopplöst, hälsofarligt, nödtvång, som i Norrtullsligan. Hon har yrkesstolthet och trivs med sitt skrivande. Hon vågar inte skriva allt hon tänker, då skulle hennes texter inte tas in av redaktörerna. Hon måste hålla låg profil. Vara utan det vill hon dock inte, hur än mycket hon trivs med att ta hand om hemmet tillsammans med Dick. Men när de väl beslutat att gifta sig, då tror rösträttskvinnorna först att de ska förlora henne. Men det skrattar hon bort, självklart kommer hon tillbaka och skriver åt dem. Dick är ju en omvänd man nu.

Men hon bär ändå på en hemlighet. Hur än omvänd Dick är, så har det krävts betydande diskussioner dem emellan. De har kommit fram till en kompromiss. Visst ska hon skriva för rösträttsrörelsen. Det är ju trots allt ideellt obetalt arbete, som utförs på fritiden. Däremot har hon fått kompromissa bort sitt fasta journalistjobb. Så mycket för den jämlikheten.
Den vanskliga kluvenheten finns där hela tiden.

Det positiva i kärleken kan hänga ihop med att Elin vid denna tid mötte John Landqvist, litteraturkritiker, som hon gifte sig med 1910. (och skilde sig ifrån 1922...)

Elin Wägner blev genast en mycket uppskattad författare, men de inledande böckerna ansågs inte tungviktiga. Humor och charm, visst, men detta var populärlitteratur ....
På allvar togs hon inte förrän hon började skriva sina s.k. smålandsromaner.
Det är vårt nästa beting. Bygderomaner ansåg man som 'hög' litteratur i Sverige på 1910-1920-talen. Hon valde naturligtvis genren för sina egna motiv. Men det blundade många kritiker för. Feminism och samhällskritik ville man blunda för. Elin Wägner vann prestige. Betet svaldes. Tyvärr hamnade andemeningen då också mycket i skymundan...