Litteraturvetenskap

Min första rena litteraturvetenskapskurs rörde nobelpristagaren LeClézio, den andra jag börjat med nu om Elin Wägner. Trots att det står att det är 'grundkurser' som inte kräver förkunskaper, så kände jag mig förra terminen osäker om alla möjliga begrepp. Så därför har jag kanske tagit mig vatten över huvudet denna termin och även hoppat på grundkursen i litteraturvetenskap, för att bättre förstå grunden i ämnet i sig.

Eftersom jag jobbar heltid också borde jag inte gå två kurser, men jag vill inte vänta med Elin Wägner, tycker om hennes böcker så mycket.

Litteraturvetenskapskursen har i alla fall öppnat ganska lugnt, först bara koncentrerade på tekniken. Hur man analyserar. När litteraturhistorien sätter igång på allvar om någon månad, då kommer en  störtflod av litteratur från alla håll.

Första veckan läste vi Staffan Bergstens Litteraturhistoriens grundbegrepp som självstudier. Jobbig tyckte vissa, men jag älskade den! Han låter oss ta några steg tillbaka och begrunda människors fruktlösa försök att hitta system i litteraturens historia. Periodindelningar hit och dit har jag kunnat utantill i 30 år. Och också vetat att det alltid finns författare som inte passar in i mallen.

Staffan Bergsten fördjupar sig i just detta faktum. Vi behöver en ram för att vara pedagogiska, men egentligen är ingenting så enkelt. Snarare pågår en ständig dragkamp åt olika håll. Sedan väljer den ena att fokusera det ena och en annan något annat.

Efter denna bas, gick vi in på dramatikanalys. Antagligen för att dramats ursprung uppstod under antiken, och nästan hela tiden varit konservativ (bunden till teater-institutionen) och i mycket behållit de konventioner som skapades redan hos de gamla grekerna. Den grupprapporten lämnades in igår.

Nästa område blir lyrikanalys. Lyriken har under större delen av dess historia betraktats som det 'högsta' inom litteraturen, åtminstone hela perioden från de Grekiska Tragedierna på 400-talet f Kr, fram tills Romanen började ta över. Lyrik/poesi/dikt känns svårast för mig. Där behöver jag massor av kurskunskaper.

Själv har jag ägnat mitt liv åt dans och musik, så jag har alltid dominerats av stark taktkänsla. Så om jag läser en dikt med regelbunden takt, som dessutom rimmar, då börjar hela mitt inre dansa, och genast tappar min hjärna bort betydelsen i orden. Jag har svårt att bryta den tendensen. Dansar jag lyssnar jag sällan till sångarens ORD (all musik har inte sång, dessutom), vilket enligt min dotter är knäppta. Hon hör i första hand texten, om det beror på att hon inte är dansare eller vad?

Fri vers känns lite enklare för mig i den egenskapen.

Har alltid varit galet intresserad av 'all' litteratur - men nu grunnar jag mycket över vad de menar med 'vetenskap'. Det är det jag vill lära mig. Som vår lärare sa:
"Om litteraturvetenskap ska vara en vetenskap så gäller det att veta med vilka anspråk man säger olika saker."

Detta visserligen sagt i samband med skillnaden mellan analys och tolkning. Analys anger premisserna för tolkning. Men gäller nog det mesta. Löst tyckande hjälper inte fram det vetenskapliga.

För egen del vaknar känslan att man 'gapar över allt'. Litteratur är ju essensen av människan. Vi tolkar och beskriver vår verklighet. Jag själv har alltid gapat över 'för mycket', jag vill ta in ALLT, är intresserad av ALLT, ... så hur få någon struktur på detta. Hur välja och vraka?