Konung Oidipus - Sofokles (ca 427 f Kr)

Som exempel tog vi Konung Oidipus för vår Dramatikanalys. Tack vare Sigmund Freud antagligen litteraturens mest välkända historia. Det var den även för antikens publik. Oidipus-sagan var allmän. Mycket av spänningen i tragedin bygger från första till sista sidan på att vi i publiken vet, vad Kung Oidipus själv inte vet - att profetian redan slagit in. Han har redan dödat sin far och äktat sin moder, och har dessutom redan minst fyra halvvuxna barn med henne.

Sen är det väl inte så säkert att Freud tolkade tragedin rätt. Han använda den i alla fall framgångsrikt för sina egna syften. Att döda sin far och äkta sin mor är i högsta grad tabu, och var det redan på Sofokles tid. Något mer avskytt fanns inte. Alltså valde Sofokles just dessa 'brott' men utförda helt utan uppsåt. Det är ju det som är själva poängen. Båda Oidipus själv och hans föräldrar gör allt för att de inte ska träffas och medverka till att profetian slår in.

Just det gör att den slår in. De känner inte varandra ... kan inte känna igen varandra. Så hur ska detta tolkas? Att gudarna straffar den oskyldige? Profetian har dock inget villkor - den säger inte: om du gör si och så så slipper du ...

Detta är en ren förutsägelse. Detta kommer att ske. Lär dig leva med det. Jag associerar genast till handikapp och obotliga sjukdomar. Det är inget man drar på sig för att man levt ett omoraliskt leverne. Man drabbas - och måste leva med det.

Dessutom levde Sofokles, under nästan hela 400-talet, Athens storhetstid. Men slutet av hans liv var också en ideologisk brytningstid. Strax efter att Sofokles dog förlorade dramat sin starka ställning. Det som en gång varit en religiös kult. Tragedierna behandlar svåra frågor, skuld, offer, saker som på något sätt anknöts till kulten. Man ansåg också att dramaförfattarna var 'lärare'. De ställde upp ett problem att grubbla över. Förutom att huvudpersonens öde skulle väcka känslor av medlidande, göra publiken till bättre medkännande människor.

Men så kom nya strömningar, rationellt filosofiskt tänkande, som började ifrågasätta den gudomligt andliga verkligheten. Tragedierna förlorade fotfästet. Sofokles tyckte antagligen att detta var en sorts hybris. Att förneka att det fanns krafter starkare än människan. Människan vill ju så gärna rationellt planera bort all oro och olyckor. Men det går inte alla. Naturen är starkare. Ibland föds vi med handikapp. Ofta drabbas vi av sjukdom ...

Men det finns en klurighet till. Något vi i gruppen först förbisåg, men plötsligt insåg.
Oidipus var som ung ute på vandring. När han kom till en plats där 'trenne allfarvägar möts' mötte han ett följe med en äldre man i en vagn och hans 5 följeslagare (eskort). Den mannen led helt klart av hybris, han ville inte hindras av att där fanns en annan vägfarare. De gjorde allt för att träna Oidipus av vägen, för att de själva skulle komma snabbt fram.

Detta retade naturligtvis Oidipus. Han försökte försvara sig, slog efter dem. Mannen i vagnen, som var kung Laios, Oidipus biologiske far, sände iväg en hård pisksnärt i huvudet på Oidipus. Vilket gjorde Oidipus så ilsken att han dödade den osympatiske mannen och dessutom fyra av hans fem följeslagare. Det visar på råstyrka att klara det ensam - eller hur?

Sen kommer det sig att han gifter sig med änkan, utan att veta varken vem hon är enka efter eller att det är hans biologiska mor. Först 15-20 år senare börjar man gräva i frågan. Oidipus fosterfar dör och först då får han klart besked om att detta inte var hans biologiske far. Detta oroar Oidipus enormt, makan/modern Iokaste berättar att Laios mördades där 'trenne allfarvägar möts'. Just detta faktum känner Oidipus igen, därifrån kan han nysta fram sanningen. Oidipus är hedervärd på alla sätt, inte minst genom att han gör allt för att komma fram till sanningen, trots att alla vill hindra honom.

Men det var alltså när vi satt och funderade över hans oskuld, att handlingarna inte skedde med uppsåt, som vi kom att tänka på vad där stod om platsen. Trenne allfarvägar möts. Det är en nog så tydlig symbol för 'livsval'. Tre möjliga vägar. Valde Oidipus rätt?
- En menade att Oidipus stod på sig och valde 'striden och undvek inte konflikten'.
Det kan naturligtvis anses som ett bevis på en furstes styrka.
- Jag tänkte väl nästan i motsatta banor, att han varit 'hallstarrigt dumdristig', som hellre slåss mot övermakten genom att slåss med sex män på samma gång. Hellre än att fly och undgå sitt öde.

Frågan är vad det tredje möjliga livsvalet var?

Inte förrän nu såg jag kung Laios tydligare. Det är inte Oidipus som beseglar sitt öde. Ingen vill straffa Oidipus för vad han gjorde utan uppsåt. Oidipus straffar sig själv. Sticker ut sina ögon för att han inte står ut med tanken att han skadat sina egna föräldrar (modern tog livet av sig vid insikten om vad som skett).

Det var Laios öde som hängde på profetian. Han lät sätta ut sin egen son (kungasonen!) i vildmarken att dö, för att själv slippa dö. Det var han som ägde hybris nog för att pränga en vägfarare av vägen. Det var hans öde som beseglades, av hans eget beteende.

Men Oidipus kan ändå inte låta bli att känna skuld. Det står väl något liknande i bibeln, att fädernas synder går i arv till sönerna.