Doktor Glas - Hjalmar Söderberg (1905)

Helt kort kan man säga att Doktor Glas är meditation över livets paradoxer. Som alltid hos Söderberg, rör sig karaktärerna runt i Stockholm, i sina egna spår och försöker förstå livet.

Å andra sidan skulle man också kunna gräva ner sig i mängder av detaljer, och synvinklar, och tolkningsmöjligehter. Och den har mängder med möjliga värdiga citat.

"Liv, jag förstår dig inte!" Alla vill vi förstå - men känslorna styr oss, och allra mest de känslor vi undertrycker. Boken må handla om ett mord, men rör främst psykologi. Och kan med lätthet ses ur olika symboliska vinklar. 

"Ingenting drar ner en människa så, som medvetandet att icke vara älskad."

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad."

"Moralen det är andra åsikter om det rätta."  Doktor Glas förespråkar dödshjälp, inte mord, men dödshjälp för den som önskar undgå ohälsans hårda öde. Han ser detta som en självklarhet för framtiden. Dit har vi dock ännu inte kommit. Läkareden gäller fortfarande som det högsta. Och det gör det även för doktor Glas. Han vägrar hårdnackat att befatta sig med fosterfördrivning. Han ser samhällets dubbelmoral som det verkliga problemet.   

Doktor Glas är romantiker, men har aldrig varit köttsligt nära en kvinna. Han ogillar dubbelmoral och det fula i det köttsliga, all sorts prostitution. Som ung led han i tanken att han var ful. Han förälskar sig i förälskade kvinnor, vill stödja dem, men anser inte sig själv god nog åt dem. Så han vill hjälpa den olyckligt-lyckligt-förälskade Helga Gregorius, som har en kärleksaffär med unge vackre Klas Recke. Doktor Glas sublimerar sin svartsjuka, och projicerar den som hat mot prästen Gregorius, Helgas make. Detta är djuppsykologi. Klas Recke ser han som estetiskt vacker, och därför värdig Helga. Det vill han stödja. 

Dr Glas är en oerhört ensam romantiker. "Jag har burit min ensamhet med mig i människovimlet som snigeln sitt hus." Han drömmer hellre om kärlek än tar den till sig, rädd att den ska bli kantstött. Och så går livet honom förbi. "Mitt liv blir mer och mer dröm. Och det har kanske aldrig varit annat."

Martin Birck, Hjalmar Söderbergs ungdoms alter ego, finns med på ett hörn, oftast tillsammans med journalisten Merkel. Dr. Glas anser Martin Birck alltför tungsint för att orka träffa honom på tu man hand. Merkel talar gärna lättsinnigt om livets mening och sanningar, uttalar cynismer för att lätta upp livet och mänsklig psykologi. Oavsett om Martin Birck ännu ligger Söderberg närmast om hjärtat eller inte, så är det inte Doktor glas som är Söderbergs odelade röst. 

En kväll på krogen talar några av männen om sin idealkvinna. En man vill att hon ska vara ung och mager. Merkel vill ha en mullig kvinna. Men Martin Birck vill "att hon håller av mig". Alltid lika  känslosam, önskan att få vara älskad, något som låg Söderberg närmast hjärtat och försvårade livet. Martin Birck, är den del av honom som ville bli författare, men har svårt att ta steget fullt ut. 

På ett sätt kan man se alla skilda röster, som vårt paradoxala inre psyke, med alla sina motstridiga önskningar. Men också en bild av samhällets mångfaldiga motstridighet. Moral blir som sagt "de andras åsikt om det rätta". Doktor Glas beklagar falskheten. Det som skiljer Helga från alla andra människor han möter är att hon 'visade upp sitt rätta jag', erkände sina innersta känslor, så som ingen annan vågar. Hans hemliga önskan är att kunna göra det, men vågar ändå inte. Inte ens för Helga. 

Alla vill ha någon att vara fullt ärlig inför. Det är kärlek. Men all falskhet och dubbelmoral tycks göra det omöljigt. En enda gång i sitt liv försökte Dr Glas gå till handling, försökte tänka ut 'det rätta' att handla efter. Vilket leder till Gregorius död, men fick ändå inte önskat resultat. Klas Recke var trots allt inte värdig Helga. Även hans väg gick till ett äktenskap baserat på pengar - alltså med en annan kvinna.  

Texten rör sig kring psykologiska teman och det undermedvetna, tankar betydligt äldre än Freud. På sidan 67 nämner Dr Glas HC Andersens saga 'Skuggan', en psykologisk metafor. Andersens Skugga kunde frigöra sig, smita ifrån människan och göra allt som skuggans mänskliga 'ägare' önskat men inte vågat göra själv. Doktor Glas tänker "det tycks mig att jag själv är skuggan som ville bli människa". Så om Andersens Skugga är vårt omedvetna psykologiska djup, det undertryckt undermedvetna, så tycks Söderberg vända på tanken, som om Doktor Glas har glidit så långt ner i sitt vansliga  undermedvetna, att han önskar att han kunde få komma upp i ljuset igen och slippa sina begär och släppa tanken på prästen (och kanske hatet mot prästen). Men när skuggan väl sluppit fri, vill den inte längre komma tillbaka och kuvas.

Jag minns att jag skrev en litteraturuppsats om HC Andersens 'Skuggan' för tio år sedan ungefär. Det var mycket intressant att väva undermeningar ur den. Jag läste också på den tiden Ohlsons bok Gregorius, som ser händelseförloppet ur prästens synvinkel. Det boken fann jag däremot påfrestande ordrik. Söderberg är ju så lätt och luftig, och därför möjlig att filosofera ikring. Gregorius hade en så överväldigande obruten inre svada, att den stötte mig ifrån sig. 

Däremot minns jag nu att Kerstin Ekman skrev en bok på Dr Glas tema, Mordets praktik, den måste jag leta upp, nu när jag har Doktor Glas i friskt minne.  

Eldens skugga - Per Wästberg (1986)

Detta är första delen i en romansvit om kabinettsekreterare Johan Fredrik Victorin. Den var först planerad som en triologi, Eldens skugga (1986), Bergets källa (1987), Ljusets hjärta (1991) men fick till slut även en fjärde del, Vindens låga (1993). Harmoniska titlar som fascinerat mig långt innan jag började läsa böckerna.

Johan Fredrik hör till en välutbildad högre medelklass, och tycks flyta omkring på sitt arbete inom UD utan något uttalat livsmål, annat än att sprida sin egen välbalanserade inställning utåt i världen, för att behålla ett välanpassat status quo genom de internationella relationer som ständigt pågår.

När hans hustru Gudrun, plötsligt vill skiljas, till synes utan anledning, står  han undrande som inför en gåta. Han behåller hela tiden sin egen balans, som är grunden i hela hans yrkesutövning, i hela hans självbild. Livet går vidare, men djupt inom honom börjar något gro och bryta fram, som ett ogräs som spräcker asfalten. Ett ifrågasättande av jaget, och det liv han trodde att han ägt.

Romanen är närmast en meditativt samtal, främst inom huvudpersonen, men även i de sporadiska, dialoger han för med människor i sin närhet, varav inget tycks nå in på djupet. I och med skilsmässan tvingas han ompröva sitt liv och sina relationer. När han gifte sig, förälskad i Gudrun, förväntade han sig att de med åren skulle växa samman. I stället tycks de bara ha glidit isär, i takt med hustruns söndervittrade illusioner. Johan Fredrik har varit för upptagen av sitt arbete för att märka något.

Han har svårt att förstå att Gudrun inte längre behöver deras kärlek, utan bara längtar efter friheten i ett eget autonomt liv. Hon vill finna sig själv, medan hans eget ego står som förlamad, undrande vari bristen består. Han funderar över tidigare relationer, hur han inte kunnat återgälda den kärlek han fått av tidigare älskarinnor, och hur hustrun nu avvisar honom på samma sätt.

Inför sitt nya tomma liv, väcks barndomsminnen kring en äldre barnlös släkting, en upptäcktsresande som levt en tid i Kamerun, och sedan aldrig slutat drömma om Afrika. Några få dagar i släktingens hem med hans Afrika-historier, tände en eld i Johan Fredrik om än med tiden djupt begraven, men som  undermedvetet bidrog till hans framtida yrkesval med internationella relationer.

Men dröm och verklighet står hela tiden långt ifrån varann, såväl hos släktingen, Knutson, som i hans eget liv. Han måste börja en resa, ett sökande, en omprövning. Knutson hann dö utan att de återsågs, nu vill han resa i hans fotspår, utan att säkert veta varför - antagligen för att söka sig själv.

Wästbergs prosa är suggestiv, drar in mig i sitt vardagslunk, där själen bryter fram allt oftare, när livet tycks ha förlorat sin mening. Det är ett ödesmättat sug, där det blir allt klarare att Johan Fredrik behöver något nytt att förhålla sig till.

Återigen blir det tydligt att Per Wästberg är en  utpräglad Stockholmsskildrare, där han detaljerat noterar hur staden förändrats med sin tid, när Johan Fredrik vaknat upp och åter börjar se, se sin omgivning, inte bara rusar förbi.

Gertrud kan bara erbjuda sin exmake fortsatt vänskap: "Vänskap har större avstånd, större glättighet, större välvilja - inte så mycket ängslan..." Men det räcker inte för Johan Fredrik. Han vill komma åter till passion, elden, i vars skugga han hamnat.

Den vedervärdige mannen från Säffle - Sjöwall-Wahlöö (1971)

Sjunde boken om Martin Beck tillhör ju höjdpunkterna, filmad redan 1976 som Mannen på taket, med Carl-Gustaf Lindstedt. Den gick i repris på TV häromveckan, men jag missade den då, och trots att jag har minnesbilder kring den, bilden av Lindstedt, så är jag osäker på om jag verkligen sett den, elelr snarare minns affischer och filmkrönikor etc. Men läst den har jag gjort ett par gånger.

Nu när jag läser den i relation till övriga böcker i serien 'Roman om ett brott', märker jag hur tidsspannet krymper. De första fem böckerna handlade mer om en långdragen vardag, där brotten tog lång tid att lösa sig - via mer eller mindre tillfälligheter. Sjätte boken begränsades till under två veckor. Denna bok rör sig om totalt ca 13 timmar, från mord till våldsam upplösning, den 3 april 1971. Alltså en förtätad storyline.

I förra boken fanns arbetslöshet och vräkning som bottenorsaker. Denna gång är den direkt utlösande orsaken att barnavårdsnämnden tar barnet ifrån en redan plågad man. Hämnd utlöses. Karaktärerna är huvudsakligen poliser, hela serien bildar poliserna ett mikrokosmos av samhället, med deras olika psykologiska bevekelsegrunder, alltifrån pacifister till prisbelönta prickskyttar.

Jag blir aldrig riktigt klok på Gunvald Larsson, som har lätt att gå över gränsen och bruka våld mot de misstänkta. Han har tidigare sagt sig 'tycka synd om' nästan alla, offer och förövare lika. Samtidigt verkar han förakta såväl kollegor som brottslingar. Han sägs här uttryckligen vara så illa omtyckt just för att han inte hemfallit åt 'kamaraderiet' inom polisen. Vilket då skulle vara det enda som skiljer honom från förövaren i just denna roman?

Jag är dessutom extra förtjust i denna del eftersom historien rör sig kring platser jag själv vistats på och kring åratal under mitt eget liv: Dalagatan, Sabbatsberg, Eastmaninstitutet, Vasaparken, för att inte tala om Segeltorp, där jag har min arbetsplats sedan över tio år tillbaka i en gammal 30-talsvilla inte långt från Gamla Södertäljevägen, om än på andra sidan, inte på den höglänta.

Denna historia bjuder alltså på action, och hur slätt 'specialister på närstrid' står sig mot 'desperados'. Nog måste väl den här boken ha hört till det som gjorde serien världsberömd. Galenskap, hämnd, våld, hat. Poliser som mördar poliser.

Brandbilen som försvann - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1969)

Femte delen om Martin Beck och Mordkommissionen utspelas revolternas år 1968, men detta nämns nästan inte alls. Militärdiktaturer fanns det gott om även i Europa, alldeles inpå knuten, men Sverige var relativt lugnt. Romanen fokuserar på polisernas trägna arbete, hur det obegripliga nystas upp. Inga ledtrådar dukas fram för läsaren i förväg, inte desto mindre finns det några spektakulära lösningar som gör läsandet intressant.

Och i övrigt är det Sir Arthur Conan Doyles geniala idé som lyser igenom. Att vi, trots den avslutande historien, får följa ett gäng bekanta karaktärer i deras vardag, bara lite fördjupade i varje bok. Igenkännandets trygghet. Lite spridda skratt åt dumheter. Mordkommissionen är noga med vad som inte ligger på deras bord, vad som inte angår dem - dit hör demonstrationer, knark, stölder - dvs allt utom mord.

Historien pågår över sommaren när nästan alla inblandade tar semester och ägnar sig åt sitt eget liv, skapar andrum för sina snilleblixtar. 'Utlänningar' blir ett växande inslag, fördomar grasserar under ytan, men eftersom svensk ekonomi ropade efter arbetskraft slogs två flugor i en smäll, när vi tog emot flyktingar undan fattigdom och militarism. Flyktingar sågs ännu som en tillfällig arbetskraftsresurs, detta var innan ordet blev så 'fult' att det fick bytas ut mot 'invandrare'.  

Det var det här året Sovjet marscherade in i Prag, det nämns i en bisats mot slutet, när den avlidne unge Stenströms lika unga efterträdare Skacke, genom att rikta sin pistol mot fel person, riskerar sätta igång tredje världskriget. Det var ett överhängande hot i allas medvetande på 1960-talet. Den som läser romanerna idag, och inte minns hur det var, får bara den lättlästa deckare, som inte beskriver sin tid, utan tar sin egen tid som självklar och underförstådd. Resultatet blir en alldaglig deckarhistoria, som kan läsas oberoende av sin tidskontext.

Det är väl därför den kan filmas än idag med nya historier, instoppade i vår nutid. Ändå kan jag inte låta bli att leta efter mitt barndoms Stockholm mellan raderna.

Den skrattande polisen - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1968)

I fjärde Martin Beck-historien är vi framme vid hösten 1967 och demonstrationer mot USA och Vietnamkriget uppmärksammas. Kritik riktas mot att polisresurser ödas mer mot demonstranter, än på att lösa verkliga brott. Å andra sidan sägs bokens inledande massmord på en buss utlösa så många razzior - i brist på bättre förslag för att finna den skyldige - att hela den undre världen måste ligga lågt och slutligen gärna hjälper polisen för att få tillbaka sin 'arbetsro'.

En av de döda på bussen är en yngre poliskollega, den i början av serien hunsade Stenström, vilket gör att hela kåren har svårt att acceptera dådet som 'en galnings sensationshandling'. I och med detta inleds en komplicerad intrig, med trådar tillbaka till en 16 år gammalt snart preskriberat mord, med en utredning på flera tusen sidor, som ingenstans ledde. Återigen får alla i Mordkommisionen bidra med sina individuella specialiteter och funderingar, att lägga sina bitar i det stora komplicerade pusslet. Och så blir boken nästan en pusseldeckare, med många trådar att följa.

Gunvald Larsson framträder i en mer positiv dager, och får några slutord om att han normalt sett 'tycker synd om nästan alla' han möter i sitt jobb - vilket vi tidigare inte insett utifrån hans kantiga yttre -  men det finns vissa 'självupptagna svin' som skor sig på andra, vilket gör honom rasande.

Fler kvinnor får ta plats i denna bok, och polisfruarna sticker fram en aning ur skuggorna. Dock vilar större delen av intrigen på 'nymfomani', en omhuldad myt mitt i den då pågående sexuella frigörelsen. När kvinnor inte längre döljer sin sexualitet blir de skrämmnade. Den överdrivna hotbilden av den 'omättliga kvinnan' känns idag enbart som dammig schablon.

Titeln Den skrattande polisen lånades av Charles Penrose gamla engelska Music Hall-låt med samma namn. Music Hall visades även på svensk TV på den tiden vi hade bara en eller två kanaler. Den mördade polisen hade börjat känna vittring, kände glädjen att komma lösningen på spåren, men han hann inte redovisa sin upptäckt. Martin Becks skratt när han inser att de gjort om hela Stenströms arbete helt i onödan, är nog av en helt annan art ...

Mannen på balkongen - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1967)

I tredje boken har kommissarie Martin Beck och hans poliskollegor äntligen landat i Stockholm fullt ut. Brott sker i Vanadisparken, Tantolunden, och många gator är med i bilden. Kollberg har flyttat till Skärmarbrink och kommer därmed närmare Beck som bor kvar i Bagarmossen.

I denna bok fördjupas karaktärerna. Melanders minneskonst blir avgörande, en spricka märks mellan Gunvald Larsson och de övriga. Gunvald upplevs stel, omständlig och kvinnofientlig. Kollberg är systematisk och vapenmotståndare. Han ser inte vapen som bästa styrkedemonstration. Kollberg känner att allmänheten och pressen ser infångandet av brottslingar som ett tillfälligheternas spel, att polisen haft 'tur', snarare än skicklighet. Något som minskar betydelsen av hans arbete, som han vill se som ett medvetet arbete att göra nätet så finmaskigt som möjligt, för att hjäpa turen på traven. Det är hans plikt: Han önskar också att ungdomarnas växande narkotikamissbruk kunde bemötas via effektiv motargumentation, hellre än med hot.

Brottet, små flickor våldtas och mördas, lär vara inspirerat av en verklig seriemördare, som härjat 1958-1963, bland annat i Vita bergsparken. Saken är att jag själv växte upp där i närheten just dessa år. Och när jag tänker tillbaka på 1967, tillkomståret för just denna polisroman, hade jag en väninna som råkat ut för en blottare i en annan park. Jag minns att vi fick följa med henne till polisen, satt i väntrummet, när hon skulle titta igenom kataloger över möjliga förövare. Men hon hittade ingen likhet. Jag kan dock förstå hysterin så här i backspegeln, föräldrarnas rädsla, om morden nyligen varit nyhetsstoff. I boken startar föräldrar en 'frivilllig beväpnad skyddskår', vilket naturligtvis bara piskar upp lynchstämningen på ett negativt sätt.

Obehagligt, men knappt uttalat, är den koppling som kan anas mellan raderna, bilden som inte uttalas om ett samband mellan den känslomässigt hämmade mördarens handlande, och den kvinnliga sexuella frigörelsen, yttrat i kortkorta kjolar och nättrosor ...

En lättnad efter allt elände är paret Kristiansson och Kvant, 'radiopoliserna' som begärt flyttning till Solna. De som föredrar att glassa runt i sin 'radiopolisbil', men helst slipper tampas med brottslingar. Äntligen något att skratta kring, godmodigt, det vi vanliga civila kan relatera till. De får också illustrera att brottslingarna - trots allt - fångas av en slump, även om det är Martin Becks arbetsgrupp som fått fram en efterlysning och ett signalement att gå efter.

Mannen som gick upp i rök - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1966)

Detta är andra boken i serien om Martin Beck och hans arbetskamrater. Även denna gång kommer Stockholm bara i andra hand. Utredningen inleds i Budapest där en svensk journalist försvunnit. Detta roade mig för att jag själv turistat i Budapest, och därför kände jag igen namn på kvarter, utkiksplats, torg, Margaretaön med sitt bad etc. Jag kände mig nästan hemma.

Mordoffret är en mindre trevlig journalist, som visar sig ha smugglat och langat hasch, från Turkiet, via Östeuropa. Här kommer alltså det under 1960-talet växande drogmissbruket upp på agendan. Romantiteln Mannen som gick upp i rök blir därigenom dubbeltydig, syftar både på försvinnandet och haschrökning. Brottet uppstod vid lägenhetsbråk där alkoholkonsumtion var inblandat, alltså antagligen något av det vanligaste statistiskt sett. Det ovanliga är förövarens sätt att försöka undkomma upptäckt. Offret är på många sätt en parasit, alltså inte saknad av det laglydiga samhället, mer än av arbetsgivaren.

I denna historia poängteras polisernas lagarbete. Ungerska polisen visas fram som extremt effektiv, inte mycket undkommer deras vakande öga. I Sverige hänger mycket på Martin Becks förmåga att kombinera sin intuition med sin logiska kapacitet vid granskandet av detaljer. Hans kollega Kollberg är så samkörd att de verkar tänka samma sak utan att behöva uttala orden. Minneskonstnären Mellander fixar fram all info de behöver. Någon sidekick, typ Watson, finns inte. Däremot är Stenström en yngre kollega som inte alltid hänger med i de logiska svängarna, och därför behöver informeras - under Kollbergs irriterade suckande 'han får väl tänka själv' - och därigenom informeras även vi läsare.

Ett visst raljerande uppstår som kan roa. Läsaren kan också notera vilken typ av information Beck riktar in sig på vid flera tillfällen och själv fundera över vad dessa betyder och kan leda till, lite mer som vid en traditionell pusseldeckare. Så vi hänger med i spårandet.

Här växer alltså polisromanen fram steg för steg. Samtidigt noterar jag att boken är ett barn av sin tid, inte minst vad gäller könsroller. Romanen är helt dominerad av män. Kvinnor existerar endast som polisernas tjatiga småsura fruar, hemmafruar som behöver barn att sysselsätta sig med eftersom deras män så sällan har tid att komma hem. Som krydda finns också en ung kvinna, på skuggsidan, som beskrivs som 'lösaktig'...

Roparen - Stieg Trenter (1954)

Redan vid Tragiskt telegram (1947), som börjar vid Centralbadet, hade Stieg Trenter både lättat upp sitt språk till en mer lättflytande historia, samt visat ett tydligt intresse för Italien. Roparen (1954), dvs en megafon, knyter an än mer till Italien. I texten finns åtskilliga italienska uttryck. Trenter tycks alltså redan från början haft ett stort gemensamt intresse med Ulla, hans blivande hustru, som utbildat sig till översättare av italienska.

Roparen berättas nästan helt via dialoger, vilket gör den en mycket lättläst. Å andra sidan så ses hela historien ur en ung flickas synvinkel, Ann, vän till offret, vilket bygger in hennes osäkerhet i historien. Harry Friberg och kommissarie Regn skämtar sinsemellan över hennes huvud, ett något gubbigt raljerande med unga flickor, vilket ger historien en viss dammkänsla.

Förutom en resa till Italien, rör sig personerna från Operan till Kastellholmen, samt färjeturer ut till Furusund.

The Murder of Roger Ackroyd - Agatha Christie (1926)

Har just avslutat denna berömda Christie-deckare, som på svenska brukar ha den föga träffande titeln Dolken från Tunis. Den är berömd för att Christie 'lurar' oss med en annorlunda synvinkel. Mer avslöjar jag inte. Men för mig är det inte för deckarintrigen jag läser, utan för karaktärerna och den humoristiska dialogen. Det är en tidig Hercule Poirot, alltså skriven redan på 1920-talet - Christie debuterade 1920 och skrev fram till sin död 1976 - men hans karaktär är redan fullgången, en blandning av trygg gemytlighet och uttalade egenheter precis som de flesta karaktärerna i historien. så gemytlig och har likt alla karaktärer sina uttalade egenheter. Det upphör aldrig att roa mig.

Strax innan hade jag läst Stieg Trenters tredje deckare om fotograf Harry Friberg, Lysande landning (1946), den andra med polisintendent Vesper Johnson. Berättarstilen har utvecklats positivt, vad gäller drivet i texten. Men jag saknar humorn som finns hos Agatha Christie och Hercule Poirot. Båda är pusseldeckare, men medan Christie skapar en underhållande dialog med små klurigheter läsaren kan fundera över, så blir Trenters uppradande av skilda hypoteser allt tradigare att följa i sina kringelkrångelbanor. Först den slutliga lösningen blir trovärdig och skapar därför en lättnad i mig - Äntligen något vettigt! Medan Christie däremot är roande hela vägen, ca 340 sidor av 358, det är bara slutscenens rabblanda genomgång av allt som skett, som får mig att gäspa.

Vesper Johnson är inte längre ett försök till fåfäng kopia av Poirot. Vesper är mer uttalat vänskaplig mot Harry i denna bok, men blir aldrig en rund karaktär, är aldrig gemytlig som Poirot, rusar mest runt och stressar och surar, så det är svårt att se några analytisk likheter med Poirot. Jag känner inte att Trenter ger mig några ledtrådar att följa med i.

Däremot väcker miljön även denna gång mitt intresse. Främst rör de sig kring en sjöflyghamn vid Gärdet, vilket jag associerar till Frihamnen där jag periodvis var kontorsanställd som ung. Än mer intrikat är det att pilot Lenke med hustru bor vid Mosaiska begravningsplatsen vid Alströmergatan på Kungsholmen, där jag själv vistades mycket 1980-81 via min dåvarande pojkväns billiga renoveringslägenhet. Så gjorde man på den tiden, hyrde ut utdömda lägenheter i väntan på renovering. Så utsikten över kyrkogården är välbekant för mig.

I dag röd ... - Stieg Trenter (1945)

Hittade ett par gamla Trenter-deckare i en låda begagnat. Det gjorde min far glad. Första gången jag läser Stieg Trenter, men vet att han tillhör de tidigaste svenska deckarförfattarna. Han är i synnerhet känd för hur han plockar in Stockholms-miljöer i sina deckare. Som 08 känner jag mig hemma, trots att beskrivningarna är nästan 70 år gamla.

Farlig fåfänga (1944) syftar till och med i titeln på den en gång kända utsiktspunkten 'Fåfängan', men det är dubbeltydigt eftersom även brottet snurrar kring just egenskapen 'fåfänga'. Det var den tredje deckare Trenter skrev, men den första med fotografen och amatördeckaren Harry Friberg som huvudperson. En kriminalkommissarie Artur Lind dyker upp och beksrivs som 'indianansikte', vilket jag uppfattar som en bild för outgrundligt 'pokerface', framför mästerdetektivens slutledningsförmåga. Säkert inspirerat av Sherlock Holmes. Harry Friberg blir inblandad för att han råkar vara hembjuden på middag till en tidigare skolkamrat samma kväll som denne faller utför fåfängans branta bergssida och dör, vilket blir en förklaring till varför kommisarien kan tänka sig att ta till honom som informant och låta honom informellt försöka ta reda på vad övriga gäster kan tänkas dölja. Friberg är relativt aktiv, medan kommissariens arbete sker främst i det fördolda. Upplösningen sker genom en samlad konfrontation à la Agatha Christie, där den skyldige avslöjar sig.

Jag finner dock denna historia relativt trögläst, med märkligheter som gör historien mindre trovärdig för mig. En trevande inledning för Trentar tycker jag. Intressant är tidsbilden, då boken skrevs medan andra världskriget ännu pågick och stämningen är mörk och man hänvisar till bostadsbrist. Mörkret kring fåfängan nattetid, det rädda barnet och psykiskt obehagliga personer gör att boken för mig lutar mer åt dyster skräck än klurig mästerdeckare.

I dag röd ... (1945) är Trenters fjärde deckare, med betydligt mer flyt i språket och för mig trovärdigare intrig i det stora hela. Återigen får läsaren uppleva handlingen via pressfotograf Harry Friberg, som dock är mindre aktiv och nu mer som en förvånad Watson, till en ny kommissarie, Vesper Johnson, betydligt mer framträdande än Lind i föregående bok. Vesper är lynnig som Sherlock och fåfäng à la Hercule Poirot, speglar sin mustasch osv. Fåfängan känns omotiverad, utom möjligen som förklaring till att han, på sitt motsträviga sätt, ändå tycks ha behov av att Friberg hänger på, ja bjuder in honom mer eller mindre, som underdånig 'publik' under hela utredningsarbetets flängande kring Stockholm. Alltifrån inledningen vid Blockhusudden på Djurgården till Årstatunneln i söder mot slutet. Huvudmiljön är dock Slussen med Stomatolskylt, restaurang Gondolen och det  underjordiska garageområdet som mina tankar nu stoppar in i dagens stora bussterminal. Den fanns inte då, men Saltjöbanan bör ha funnits, för redan i föregående bok, Farlig fåfänga, beskrivs spåren under Fåfängan där ett av offren faller ner.

Även om boken inte refererar till att andra världskriget äntligen är över, så får jag ett ljusare intryck av denna historia, trots dödfallen, än föregående.

Blåbärsmaskinen (2009)

En bok jag verkligen fäst mig vid är Nils Claessons bok med spridda minnen från barndomen och fadern Slas. Det är Slas som är blåbärsmaskinen, dvs trots hans kaotiska liv så har han förmågan att av detta kaos forma böcker och bilder som pluppar ut som blåbär - som folk älskar.

Eftersom jag köpte boken i pocket har jag även fått med ett efterord som Nils skrivit efter att boken kom ut och fick det bemötande den fick. Det är något jag missade förra året. Skönt det. För jag har läst boken och kan inte annat än tycka om den. På alla sätt.

Just för att den känns ärlig. Alls inte ute efter hämnd. Han har fångat i ord skärvor av sitt/deras liv. Jag känner dessutom igen mig både tidsmässigt, Nils och jag har samma födelseår, och miljön på Södermalm där även jag föddes och växte upp. Det är tidsbilder som jag tar in och känner igen. Även Slas åsikter och sätt att vara kan sägas vara en tidsbild. Inget att beskärma sig över. Slas var Nils far med allt vad det betydde av ett liv med en känd person som är en betydligt mer sammansatt person i hemmet, än mediebilden ute i samhället. Problematiken är helt enkelt mycket bra skildrad.

Jag som nu i mars suttit och läst om romantikens konstnärs-myt som levt kvar in i våra dagar, får här ett klart exempel. Konstnären som outsidern, som lever på sina starka känslor och tar sig in i andra världar via droger och alkohol, som bränsle till sitt skapande - det är inget nytt. Men myten har varit seglivad och förstört många människors liv. Även konstnärers.