Den skrattande polisen - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1968)

I fjärde Martin Beck-historien är vi framme vid hösten 1967 och demonstrationer mot USA och Vietnamkriget uppmärksammas. Kritik riktas mot att polisresurser ödas mer mot demonstranter, än på att lösa verkliga brott. Å andra sidan sägs bokens inledande massmord på en buss utlösa så många razzior - i brist på bättre förslag för att finna den skyldige - att hela den undre världen måste ligga lågt och slutligen gärna hjälper polisen för att få tillbaka sin 'arbetsro'.

En av de döda på bussen är en yngre poliskollega, den i början av serien hunsade Stenström, vilket gör att hela kåren har svårt att acceptera dådet som 'en galnings sensationshandling'. I och med detta inleds en komplicerad intrig, med trådar tillbaka till en 16 år gammalt snart preskriberat mord, med en utredning på flera tusen sidor, som ingenstans ledde. Återigen får alla i Mordkommisionen bidra med sina individuella specialiteter och funderingar, att lägga sina bitar i det stora komplicerade pusslet. Och så blir boken nästan en pusseldeckare, med många trådar att följa.

Gunvald Larsson framträder i en mer positiv dager, och får några slutord om att han normalt sett 'tycker synd om nästan alla' han möter i sitt jobb - vilket vi tidigare inte insett utifrån hans kantiga yttre -  men det finns vissa 'självupptagna svin' som skor sig på andra, vilket gör honom rasande.

Fler kvinnor får ta plats i denna bok, och polisfruarna sticker fram en aning ur skuggorna. Dock vilar större delen av intrigen på 'nymfomani', en omhuldad myt mitt i den då pågående sexuella frigörelsen. När kvinnor inte längre döljer sin sexualitet blir de skrämmnade. Den överdrivna hotbilden av den 'omättliga kvinnan' känns idag enbart som dammig schablon.

Titeln Den skrattande polisen lånades av Charles Penrose gamla engelska Music Hall-låt med samma namn. Music Hall visades även på svensk TV på den tiden vi hade bara en eller två kanaler. Den mördade polisen hade börjat känna vittring, kände glädjen att komma lösningen på spåren, men han hann inte redovisa sin upptäckt. Martin Becks skratt när han inser att de gjort om hela Stenströms arbete helt i onödan, är nog av en helt annan art ...