En bok jag verkligen fäst mig vid är Nils Claessons bok med spridda minnen från barndomen och fadern Slas. Det är Slas som är blåbärsmaskinen, dvs trots hans kaotiska liv så har han förmågan att av detta kaos forma böcker och bilder som pluppar ut som blåbär - som folk älskar.
Eftersom jag köpte boken i pocket har jag även fått med ett efterord som Nils skrivit efter att boken kom ut och fick det bemötande den fick. Det är något jag missade förra året. Skönt det. För jag har läst boken och kan inte annat än tycka om den. På alla sätt.
Just för att den känns ärlig. Alls inte ute efter hämnd. Han har fångat i ord skärvor av sitt/deras liv. Jag känner dessutom igen mig både tidsmässigt, Nils och jag har samma födelseår, och miljön på Södermalm där även jag föddes och växte upp. Det är tidsbilder som jag tar in och känner igen. Även Slas åsikter och sätt att vara kan sägas vara en tidsbild. Inget att beskärma sig över. Slas var Nils far med allt vad det betydde av ett liv med en känd person som är en betydligt mer sammansatt person i hemmet, än mediebilden ute i samhället. Problematiken är helt enkelt mycket bra skildrad.
Jag som nu i mars suttit och läst om romantikens konstnärs-myt som levt kvar in i våra dagar, får här ett klart exempel. Konstnären som outsidern, som lever på sina starka känslor och tar sig in i andra världar via droger och alkohol, som bränsle till sitt skapande - det är inget nytt. Men myten har varit seglivad och förstört många människors liv. Även konstnärers.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar