Ett opassande jobb för en kvinna - P.D. James (1972)

Deckare har inte riktigt varit min grej. Men läser dem gör jag, nyfiken som jag är på allt. Men sällan blir jag imponerad. Kerstin Ekmans Händelser vid vatten står i en lysande klass för sig själv, men är ju inte en traditionell deckare med undersökande detektiv i huvudrollen, men handlingen rör ett till synes 'oförklarligt' brott.

Elisabeth George var annars först att väcka mitt intresse, en amerikanska som skriver om så brittiska företeelser att många tror att hon är brittiska. Men det är inte brottsintrigen som intresserar mig, utan atmosfären och hur personerna levandegörs - och det litterära temat. Jag har ännu bara läst hennes fem första kommissarie Lynley böcker, men i alla finner jag någon typ av litterärt tema. Det gör mig nyfiken. Den gåtan vill jag lösa. Detektivparet Thomas Lynley och Barbara Havers, framstår för mig som Mr Darcy och Elizabeth Bennet i Jane Austens Stolthet och fördom. Barbaras rabiata fördomar mot 'snobben' Lynnley är så nära kopia man kan komma. Om än på 1980-talet och aldrig kommer de att bli ett par. Deras världar är alltför skilda, och Lynleys känslor riktas åt ett helat annat håll, han har en egen obesvarad kärlek att brottas med.

Storbritannien har ju många egna deckardrottningar. Dit hör PD James, född 1920, och aktiv författare sedan 1962. Nu först har jag läst en av hennes böcker. Huvudperson är ofta kommissarie Adam Dalgliesh. En välkända deckarpersonlighet.

Hittade hos Myrorna en inbunden PD James för 10 kr. Bokpärmen är illustrerad med en typisk engelsk stuga i blålila skymningsljus. Ett opassande jobb för en kvinna (1972). Men i denna är det inte ADam Dalgliesh som är utredare, utan en ung kvinna, Cordelia Grey. Dock visar det sig att den man som lärt upp henne i yrket, Bernie, tidigare arbetat i närheten av Adam Dalgliesh, men sedan avskedats. Han har sugit åt sig 'Dalgliesh' fantastiska kunskaper, öppnat egen detektivbyrå och fört sin kunskap vidare till Cordelia. Enligt wikipedia fick Cordelia vara huvudperson i två av böcker i Dalglish-serien. Jag hade svårt att engageras av denna historien. Blev bitvis jäspig, hade svårt att ta till mig deckargåtan. Men den unga oerfarna Cordelia jobbar på och utnyttjar alla kunskaper som emanerar från Dalgliesh.

Mot slutet vaknar dock ett nytt intresse i mig, när Cordelia vill konfrontera gärningsmannen, som visar sig ha vedervärdiga åsikter och brist på medkänsla (stereotyp brottsling), och han i sin hybris hotar henne, då blir han mördad av en tredje person - här kommer det förvånande - som Cordelia genast hjälper med alibi och att arrangera mordet som ett självmord. Det är förvånande. Läsaren känner avsky för gärningsmannen, men sväljer detta. Boken fortsätter och jag undrar vart den är på väg - då plötsligt Dalgliesh dyker upp och förhör Cordelia. Den smarte mästerutredaren har genast klurat ut hur allt hänger ihop.

Cordelia vägrar göra några medgivanden, hon håller sig till de förhållningsorder som en gång emanerat från Dalgliesh. Det borde vara lätt för honom att avslöja sina egna tankegångar. Även om de uppblandats med Bernies 'plattityder'. Här lyser boken upp, ger mig känslan: Aha! Han dök upp i alla fall! En twist som ger mervärde. Cordelia får betala böter för innehav av pistol utan licens, men i övrigt har ingen instans tvivlat på Cordelias sanning, inte vanliga polisen, inte coronern vid förhöret som skall fastställa offrets dödsorsak. Bara Dalgliesh ser igenom hela historien, men inte heller han är motiverad att driva saken vidare.

I detta fall har alltså brott lönat sig - nja förutom böterna då. Det kostade bara böter och vi kan skratta åt gärningsmannens hybris, som dock drabbades 'rättmätigt'.

Dessutom lär detta vara en av de första deckare där en kvinna fått visa framfötterna i denna mannens värld. Säkert en verkan av den kvinnorörelse som fick nytt liv i slutet av 1960-talet. De allra första kvinnliga detektiverna dök dock upp redan i slutet av 1800-talet, med den första feministiska vågen.