CJL Almqvist & Lars Widding

Bellman studierna ledde mig till en gammal bokhylla från tonåren, med några böcker av Lars Widding. Han skrev bl.a. Sångfågeln om Ulla Winbladh och Rovfågeln om Gustav III. Intrigerna för att starta krig trots att ständerna förbjudit allt utom försvarskrig. Och hur detta ledde till allt större missnöje och slutligen mordet på maskeradbalen 16 mars 1792.

Lockfågeln rör sig i andra cirklar men ändå i utkanten av mordet. Börjar året innan mordet, Bellman skymtar, men blir mest en burleks historia om hur man får en ung flicka gift till rikedom med en så gammal man att han trillar av pinn på bröllopsnatten. Jag känner mig osäker här hur mycket som har autentisk bakgrund, elle rom det bara är Widdings fria fantasier. Jag vet ju att han nitiskt granskade Årstafruns dagböcker, Märta Reenstierna. Bellman tillhörde stamgästerna på Årsta gård. Årstafrun skrev dagbok ända från Bellmans dagar till sin död 1844. En fantastisk källa till kunskap om dåtidens vardag.

På kursen har vi glidit över i romantiken, via en rad förromantiska poeter och likt Widdings fjärde bok (som visserligen skrevs först av 'fågel-böckerna') hamnat på 1820-30-talet, Galgfågeln. Widding läste helt säkert Carl Jonas Love Almqvist likaväl som Årstafrun.

Drottningens juvelsmycke (1834) är ett mycket egenartat verk av Almqvist. Jag minns delar av den som TV-film när jag fick på lågstadiet i slutet av 1960-talet. Den svartvit film med den undersköna Mimmi Wållander som Tintomara, och Ing Tidbladh som hennes sjuka mor. Det var oerhört suggestivt för mig att se i den unga åldern, även om jag ine förstod allt. För mig blev Tintomara den sköna unga kvinnan, oförstådd, snärjd i spindelnät.

Att läsa den nu som vuxen gör naturligtvis att verket växer fram i en helt annat komplexitet och fullhet. Diskussionerna kring denna roman, som enligt romantikens ideal vill vara ett allkonstverk, med dramatiska dialoger, prosa, dikt, musiknoter, pantomim och balett. Många diskussioner kring verket har berört frågan om kön, eftersom Tintomaras kön rör sig som en gåta genom hela verket, men aldrig klarläggs. De tär naturligtvis en fråga som bedrör nutida queer-tankegångar. Var Almqvist den förste queer-filosofen? Nja, an var en man av sin tid och ville skapa ett allkontverk. Symboler var viktiga.

Centralpersonen har många namn, Azouras Lazuli Tintomara la Tournerose. H*n är den fullständigt fria själen, som inte kan fångas i några ramar och regler. H*n byter kön efter betraktarens öga. Ibland efter behov. Manskläder och manskön är en fördel för att röra sig fritt nattetid på Stockholms gator.
Azours är dock det sociala namn h*n har i samtal med maktens personnager efter (och kanske före) mordet på Gustav III, där hennes rena sanna natursjäl vill bekämpa det onda och förespråka det goda - vilket naturligtvis skär sig. Ja, Almqvist ville skriva en historisk roman i Walter Scotts anda, Scott som uppfann genren. Mordet på Gustav III blir är en historisk verklighet med utdrag ur förhörsprotokoll.
Tintomara är de kvinnliga egenskapernas namn.
På ett ställe kallar man henne Lockfågel! (var det därifrån Widding fick titeln till sin roman?)
Hon avskyr det, att ses som ett lockadne kön i stället för sitt sanna inre jag. I egenskap av hennes lockande skönhet kan de sammansvurna få kungen att befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt för mordet. Tintomara själv är inte medvetet inbladnad. H*n är ett redskap för Hegels Världssjäl, som drar fram och styr den hsitoriska utvecklingen oavsett vad enskilda mäniskor tycker.
Lazuli är de manliga egenskaperna och ofta en god täckmantel. Oavsett kön väcker hon kärlek i betraktarens öga, utan att h*n själv någonsin upplever vill ta del i kärleksspelet. H*n är sig själv nog. H*n är la Tournerose, ett smeknamn som klingar likt Almqvists eget livsverk: Törnrosens bok. I den samlade han större delen av sina verk inom ramverket Jaktslottet där några vänner samlas och berättar historier för varandra. Därigenom blir Azouras Lazuli Tintomara la Tournerose i sig själv symbolen, den inkarnerade dikten, skaparanden, som har alla fasetter inom sig.
Det är mycket effektfullt och oerhört fascinerande. Dialogen flyter roande och sann i större delen av boken. Lättläst text, om man kan hänga med i att det dyker upp lite franska här och där bland 1700-talets högreståndssamtal. Han leker med ord och likaljudande förväxlingar, som t ex Tristan, triste âne. Den mytiske älskaren Tristan låter alltså i vissas öron som 'den ledsne åsnan', en skymf? Helt klart en dubbeltydighet. Är den kärlekskranke en dum åsna?

Det är klart att man kan hävda att Almqvist förespråkade jämlikhet mellan könen. Han tillhörde de radikala unga romantikerna, som upprörde med sina okonventioenlla idéer. Han skrev Det går an (1839) om Sara Videbäck, som önskade förbli ogift, för att fortsätta sin fars rörelse och ha sitt eget levebröd. På hennes tid var gift kvinna omyndig. Samvetsäktenskap förespråkas. Visst låter det radikalt. På 1970-talet var vi radikala. Då såg jag en version av Det går an, med bl a Per Ragnar och Christina Schollin. En version med ett tillägg som problematiserasr vad som händer där barn kommer till. För visst är det enkelt att prata om fria relatioenr så länge det inte är barn inblandade. Men så snart kvinnan blir mor blir hon också mer sårbar. Jag minns inte vad slutsatsen blev då.

Intressant är dock att Lars Widdings bok Galgfågeln, som flyter mellan olika människoöden åren 1829-33 - och därför blir mer splittrad än enhetlig - ger mig känslan att han funnit intressanta incidenser i slutet av Årstafruns dagbok, som han velat förmedla. En mentalt svag pojke avrättas för tidelag, hans mors elände och senare upphöjelse pga en 'uppenbarelse' från en ärkeängel som vill trösta, och sist men inte minst. Mamsell Leufstedt (33 år) på Årsta gård, önskar starta ett trädgårdsmästeri, i samvetsäktenskap med en sju år yngre dräng.
Ingenstans sägs det 'varför' hon inte vill gifta sig. Men jag antar att huvudsaken borde vara just att hon då skulle bli omyndig och inte längre få ta hand om sitt eget företag.
Men livet är inte lätt, det sätter käppar i hjulet. När ett lämpligt torp dyker upp, skall mamsellen få överta det enligt löfte från Årstafrun, men krogägaren som är granna ställer sig i vägen. Han påstår sig ha första 'tjing'. Saken manglas sedan i domstol under två år. Vilket för mig är ett indicium på att det är verkliga fall Widding tar upp. Mamsellen fick rätt, men då hade hennes käre Grönberg redan insjuknat i någon sjukdom som ledde till döden mindre än ett år senare. Så livet slutade där för henne. Det blev inget av planerna. Hon stannade hos Årstafrun till hennes död.