För ganska många år sedan var den norske författaren Jan Kjaerstad (f. 1953-) med i ett svenskt litteraturprogram (kanske Babel?). Jag blev intresserad av hans sätt att beskriva sitt skrivande och strax därefter hittade jag Rand på rea. Men boken hamnade långt in i en hylla bakom andra böcker, återfann den inte förrän vid en omsortering av just den hyllan för två veckor sedan.
Först blir jag besviken, att det handlar om en seriemördare, och att historien är så meningslös och splittrad. I början är enda behållningen att historien tilldrar sig i Oslo, och att jag som var i just Oslo för ett drygt år sedan, kan känna igen mig. Tänker att lokalkännedom brukar höra till vissa deckarförfattares signum. Boken tilldrar sig från sommar 1989 till Påsk 1990, som omtalas som den snöfattigaste i mannaminne. Jag minns den också, jag var nybliven mamma, och i Stockholm kom inte en snöflinga på hela vintern. Sedan dess har klimatet varit ovanlgit milt.
Enligt bokens omslag utbildade sig Jan Kjaerstad först till Teolog, vilket inte tynger boken i sig, men man kan ana sig till en djupare filosofisk ådra. Boken är varken en deckare eller en polisroman. Utan en postmodern blandskapelse som hör hemma i det sena 1980-talet. Jag inser att en (av många) uppslag till romanen är den hysteriska mördarjakten i Sverige efter mordet på Olof Palme. Ju längre utredningen på går desto mer uppgiven blir utredningsledaren, Zakariassen. De saknar ett 'huvudspår', utredningen blir som 'ett lokomotiv utan skenor'. Medan utredningens databas av tips sväller och blir allt vidare, till att snart nog inbegripa det mesta.
För mig är det framförallt en 'metaroman' alltså en roman om att skriva romanen, eftersom berättaren är mördaren själv, som försöker berätta allt som händer och hur morden uppfattas av media och polisen.
Boken är full av tre-punkts-pauser (...) och kommentarer i parenteser. Jag tröttnar fort på detta, på det ofullgångna. Men det är antagligen ett medvetet stildrag. Mördaren/berättaren verkar ha svårt att se sig själv, och slutför därför inte de tankar som kan avslöja något djupare om honom själv.
Vilket också är berättarens dilemma. "Till och med det moderna är förgängligt" säger berättaren på ett ställe, vilket tycks vara en blinkning åt Postmodernismen. Romanens universum försöker också förstå sig på 1980-talets nya filosofier som Kvantfysik och holografiska paradim. Att inget är en slump, att varje del innehåller helheten, att allt hänger ihop, hur än slumpmässigt mördandet verkar.
Det går så långt att berättaren/mördaren, som är dataexpert, själv blir anlitad i utredningsarbetet, polisen hoppas få nya infallsvinklar från hans 'helt utomstående' (!) sätt att tänka 'utanför boxen'. Alltså en paradox i sig själv, vilket polisen inte vet. Berättaren inser snart att det inte finns några gränser för människans inbillningskraft.
Och hans dator hittar hela tiden samband i det som verkar helt meningslöst, och splittrat, överallt finns gemensamma tentakler, som kan binda samman alla olika offer för seriemördaren, även om det bara är födelsedatum eller matvanor.
Paradoxen är sambanden i meningslösheten, att döden kommer plötslig, men inte tycks ha något alls med ondska att göra. Som läsare är det svårt att se annat än meningslöshet. Men berättaren/mördaren får kunskaper om de han dödar först efteråt, genom utredningen, och börjar genast uppskatta alla deras förtjänter, vad de uträttat, vad som intresserat dem, liksom varje författare som fördjupar sina karaktärer inför sina läsare. Samhället växer fram och berikas med globala förbindelser av olika slag.
Theo Zakariassen, som polis, letar hela tiden ledtrådar i fragment, och menar att nyckeln till heten alltid 'ligger i fragmentet'. Berättaren/mördaren upplyfts av alla uppslag och infall som tycks öka meningen. Vid ett tillfälle tycker sig berättaren uppleva en epifani (uppenbarelse): "Han ser en miljard vintergator i ett hölje med namnet människan". Människans obegränsade fantasi.
Men han känner också att sinnenas upplevelser ligger bortom språket. Han förmår inte skriva ner dem. Han tycker sig finna meningen bara i en verklighet som saknar språk. Ord räcker inte till. Endast hela databasen är lösningen, en grandios design som inte kan reduceras. Symmetrin kan vi inte uppfatta när vi står mitt i den, den kan bara upplevas utifrån, som vid flygfotografering.
Romanen inleds och avslutas med märklig oläslig text, och kartor över vårt solsystem, med pilar mot Jorden, och in mot Oslo. Har någon utomjording läst texten och redigerat? Vissa avsnitt tycks censurerade, i synnerhet berättarens tankar som rör sig mot en gudsupplevelse. Vid textens inledning och avslutning, på obegripligt språk, finns stämplar som om texten bemyndigats av något slag. Så blev det även något slags Science-Fiction av romanen.
Förklaringen till romanens titel, Rand, finner jag på sidan 157: "Jag tycker om den låga, bländande solen. Jag tycker om att man så ofta ser allt i motsljus, bara i silhuett så att säga, eller bara som form. Till oh med människor reduceras til ett slags randfenomen (som om alla människor vore marginaler?)"
Polisen Zakariassens förnamn är Theo, jag associerar till 'teo' i betydelsen 'gud'.
Andra namn som lyfts fram är Mont Blanc, Montesquieu, Montaigne, Montezuma, och kanske fler, alltså en anknytning till höga berg, som man kan fundera över. Men romanen är för splittrad som helhet för att jag ska vilja läsa om den eller gräva ner mig i den.
På sidan 191 säger berättaren. "Jag är absolut ingen beudnrare av det moderna, det nya, i sig. För mig är det inte nytt. Det är något som har funnits där hela tiden, som potential."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar