Conrads första tryckta novell, skriven när han var nygift och på smekmånad i Bretagne. Levande, lättläst, tankeväckande - men ändå svår - att kalla människor, i synnerhet barn, för 'idioter', gör den till en tragedi för mig. Påverkad av naturalismen ville Conrad åskådliggöra den unga moderns problem, fast i ett skruvstäd mellan samhället och kyrkan och tidens okunnighet.
Man kan alltid ana dubbeltydigheter i Joseph Conrads titlar. Här naturligtvis, att de som kallar barnen 'idioter', är de verkliga idioterna. Ja, att hela samhället var sjukt, så som det såg ut, det omöjliga i situationen, inte minst för modern själv. Överhuvudtaget kvinnors beroendeställning som börjat debatteras i slutet av 1800-talet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar