2014-11-09

Måna är död - Ivar Lo-Johansson (1932)

Ivar Lo-Johanssons skönlitterära debut. Ett passionsdrama. Jag hade svårt att komma in i den, könskriget mellan två småsinta egon kändes ointressant för mig. Innan jag hela boken undrade jag varför Expressen/Bonniers valt just denna av Ivar-Lo till sin klassikerserie. Kort och behändig?

I alla fall inte pga någon tidlös allmängiltighet. För en bild av relationer på 1930-talets läser jag hellre Moa Martinsson. Könskriget hör till tiden, med den backlash som uppstod efter att kvinnorna fått rösträtt och hoppades på jämställdhet. Men inte mycket hände.

I Måna är död beskriver Ivar-Lo kvinnan nästan som ett djur, som lever på känslor, ett djur i bur, underhållen och omhändertagen av män, nästan manodepressivt beroende av flirter. Måna och Bo är båda osäkra, och ett omaka par. Men alldeles mot slutet, de sista 30 sidorna (av 206) börjar allt vändas runt och jag inser att det är inte författarens bild av Måna vi fått, utan det är mannens, Bos, förvrängda bild.

Och plötsligt blandar sig en modernistisk overklighetskänsla in i bilden, och texten omvandlas till en sorts 'surrealistisk' deckare. Romanen har utspelats under parets sommarvistelse på en fäbodvall, men nästan helt utan naturkänsla. Vi vet att det är flottarsäsong, men naturen har inte uppmärksammats. Bo misstänker hela tiden att Måna är där endast för att flirta med muskulösa flottare. Plötsligt inser jag att hela historien utgår ur Bos svartsjuka rationaliseringar, hans inbillningar,

Allra mest surrealistiskt är Månas försvinnande - här en tydlig psykologisk förträngning, där Bo jämför det fula och skrattretande i kroppar som faller i tomrum, med hur vackert Måna föll mot sin egen död, utan att förlora sin skönhet, utan att oroas. En overklig bild som speglar Bos förträngda medvetande. Föll hon eller blev hon knuffad?

Här uppenbaras en alienation som genast får mig att associera till tongångarna i Främlingen av Albert Camus, utgiven tio år senare. Omöjligheten att uppleva verkligheten. Men där Merseult blir offer för sin egen arrogans och betraktad som ett känslokallt monster, utgår Bos omgivning ifrån att han är otillräknelig pga chock, och därför 'oskyldig'.

Näst sista kapitlet (XVIII), 11 sidor före slutet, inleds med orden: "Brottet blev aldrig uppklarat." Var det ett brott?  Omgivningen har bara uppfattat ett förälskat par. Medan det inom Bo rasat en strid mellan behovet av en intim relation och behovet att få hänge sig åt sitt litterära skapande. Måna omvandlas till 'begrepp', en kärlekens idé. Kärleken hade krävt tid han inte kunnat undvara, varför det krävts våld för att frigöra självet. Offrade han sina känslor för konsten?

Efter romanens sista mening inser jag varför den tillhör klassikerna - texten innehåller obesvarade frågor att grubbla över.

2 kommentarer:

  1. Hej. Romanen har verklighetsbakgrund, Måna motsvaras av Maria Nordberg som var Ivar Los stora kärlek. Den som vill veta mera rekommenderar jag Margareta Wersälls spännande bok: Ivar Lo-Johansson och kärleken: Kvinnorna i hans liv och verk.

    SvaraRadera
  2. Jo, det kunde jag räkna ut. Grejen är att det är inte ev. verklighetsbakgrund som gör en bok till 'klassisk', det är betydelselöst för om kommande generationer fortsätter att läsa romanen. Lästa blir de om det finns något allmängiltigt, eller om författaren är ett mer utpräglat 'barn av sin tid', vilket Ivar Lo var i mina ögon. Både vad gäller könskrigföringen, men också - för mig intressantast - när han uttrycker känslor av alienation, en modernistisk alienation. Oavsett om Ivar Lo själv medvetet tänkte i de banorna eller inte.

    SvaraRadera