The Maltese Falcon - Dashiell Hammett (1930)

Har nu läst Dashiell Hammetts klassiska The Maltese Falcon, med den stilbildande hårdkokte detektiven Sam Spade. Och med tanke på att jag nyss läst Umberto Ecos Foucaults pendel, kan jag bara konstatera att han inte bara nämner Sam Spade, utan haft Hammetts deckare i åtanke på mer än ett sätt. Inte bara titeln, utan hela brottsintrigen, snurrar kring en stöldbegärlig historisk klenod från Tempelriddartiden, den 'hemliga' organisation som också var en huvudingrediens i Ecos fabulerande.

Hårdkokt kallade man denna nya genre för att deckaren blivit kompromisslös och spydig, rör sig i tuffa miljöer, där våld och utsatthet är huvudingredienser. Så väl deckare som brottslingar är luggslitna och rör sig på mörka bakgator.

Hela intrigen hos Hammett bygger på falskhet, alla lurar alla, om och om igen, alla vill sätta dit alla, inte ens poliser är att lita på. Signifikant är att den mest misstänksamme polisen bär en symbol för ett hemligt sällskap på sitt kavajslag. Alltså vågar vi inte lita på honom, liksom Sam Spade inte litar på honom, och själv använder Spade metoden att låtsas lika girig som brottslingarna för att smälta in och avslöja sanningen.

Hela historien berättas i tredje person, helt utan referenser till vad Sam Spade själv tänker och vet. Det får läsaren själv försöka lista ut, och riskerar därigenom att gissa fel, både vad gäller Spades moral och vem som är den 'huvudskyldige'. Vilket också naturligtvis ökar spänningen och behåller känslan av 'cliffhanger' historien igenom.

En annan huvudkaraktär är den vackra förförerskan, en Milady à la 1930, en femme fatale, som spelar naiv skolflicka för att försöka uppnå sina mål. 1930 ansågs hennes förslagenhet göra henne till en värdig till Spade, och deras 'attraktion' som trovärdig. Jag har ju lite svårt att köpa just det, med de stereotypa könsrollerna, tuff man och naiv flicka, då föredrar jag Hammetts senare skapelse, det humoristiska spelet mellan Nick Charles och hans hustru Nora (Jfr The Thin Man).

Sam Spade låter sig aldrig luras, han är ensamvargen som aldrig tummar på sina målsättningar, och aldrig låter känslorna påverka omdömet. Däri ligger tuffhetsidealet. Inga avslöjanden rubbar Spades tankenärvaro eller omdöme. Alla, oavsett sida av lagen, är alltför självupptagna för att någonsin ställa upp för någon annan än sig själv - även så Spade. Det är hans jobb att sätta dit de skyldiga, så då gör han det, hur än unga offer för sin omgivning de skyldiga visar sig vara.

Det glada tjugotalet var över, börskraschen 1929 hade urholkat såväl ekonomi som moral. Spade blir en sorts tidig superhjälte, han ser sig som den ensamme riddaren som aldrig ger vika. Men hans 'rustning' är i den grådaskiga verkligheten sliten och bucklig  

Hammetts prosa är mycket behaglig, ren och precis och lagom detaljerad, ibland med nästan poetiskt sköna formuleringar. Romanen blev genast en dundersuccé och började genast filmas samma år. Den mest berömda filmversionen är dock den med Humphrey Bogart från 1941, och trots att det är mycket länge sedan jag såg den, så är det som om jag hör Bogarts röst i Sam Spades repliker, så trogen var filmen originalet.

Spade rör sig mellan tre kvinnostereotyper. Brigid är lycksökerskan och femme fatale, som kan mäta sig med Spades intriger. Iva är hans mördade partners överkänsliga hustru, som Spade fått efter sig för sina synders skull. Men framtiden är Spades käcka sekreterare, Effie, den idogt arbetande unga kvinnan, ett nytt inslag på 1920-talets arbetsmarknad. Visserligen luras hon av Brigids intriger, lojal mot den unga kvinnan, och är därför inte jämlik Spade, men hennes arbetsmoral och mod är det inget fel på.  

Spade berättar en historia för Brigid, som lär vara en sann historia, från Hammetts egen erfarenhet av detektivarbete. En man som med en hårsmån undkommit en olycka med dödlig utgång, ger sig iväg och 'försvinner'. Hans exalterade livskänsla i dödens bakvatten, får honom att vilja fly ekorrhjulet och börja ett nytt liv. I stället blir detta 'nya' liv en nästan exakt kopia av hans första familj och liv. Kanske menar Hammett att vi aldrig kan undkomma oss själva ...